FFF 2014: "Italien är mer än spaghetti, mandoliner och maffia!"

En dag i januari 1981 knackar det på filmregissören Ruggero Deodatos dörr. Förvånad halas han ut av polis och arresteras för en rad anklagelser däribland mord. Bakgrunden är hur Deodatos film Cannibal Holocaust (1980) via en fransk tidning fått rykte om sig att vara en snuff movie - en film där skådespelarna dödas på riktigt. För att göra saker och ting än värre hade Deodato satt krokben för sig själv med sin egen reklamkampanj. Skådespelarna i filmen var under kontrakt att inte göra offentliga framträdanden på minst ett år efter att filmen släppts - allt för att främja illusionen om filmens dokumentära natur. Filmens mest ökända specialeffekt, den där en kvinna spetsats på en påle, var enligt domstolen så pass verklighetstrogen att filmens specialeffektsmakare kallades in för att visa hur de hade gått till väga. När Deodato till sist lyckades få tag i sina skådespelare lades mordåtalet givetvis ned. Det var dock inte slutet för problemen med filmen.

Deodato, filmens producenter, manusförfattaren och representanten för United Artists distributionsavdelning ålades med fyra månaders näringsförbud för filmens scener av djurslakt och filmens obscena ton i allmänhet. Filmen totalförbjöds i över 50 länder och fick snabbt ett rykte om sig att vara något av det mest magvändande som filmats. Givetvis blev det hur legenden om filmen föddes. En film så våldsam och vidrig att den blivit totalförbjuden i så många länder och skaparna dragits inför rätta? Det måste ju ses!

Nu, 34 år efter att filmen hade sin urpremiär, är den fortfarande en av de mest magstarka filmer jag sett. Den förtjänar dock sin plats i filmhistorien inte bara för rabaldret den orsakade utan även för att den gav upphov till ett helt nytt sätt att berätta historier på och att den i en tid där tortyrporr går upp på mainstreambiograferna fortfarande kan chocka rejält. 

Det är till denna bakgrund som jag nervöst sitter och fipplar med mina papper i ett konferenscenter i väntan på den mytomspunne regissören. Det första som slår mig när han stiger in tillsammans med sin tolk är att han skulle kunna vara bror till Larry David. Ruggero Deodato är en tvättäkta italiensk gentleman som pratar med hela kroppen när det gäller film. Armarna flyger till höger och vänster, blicken blixtrar till och djupa suckar utdelas. Skolad av Roberto Rossellini utgör Deodato en nästintill unik brygga mellan den "fina" italienska filmen och den uppsjö av italiensk genrefilm som landet blev känt för under främst 1970-talet. Framför mig sitter en levande legend som jag har chansen att få prata med i en halvtimme.

Skitfinkultur: Om du ser tillbaka på tiden då du gjorde Cannibal Holocaust nu, hade du någon aning om att filmen skulle orsaka en sådan kontrovers som den gjorde?

Deodato: Nej, jag hade ingen aning! Filmklimatet i Europa var vid tidpunkten väldigt öppet så jag trodde inte att min film skulle orsaka en sådan chock för så många. Även om det var en tuff inspelning var det en väldigt rolig tid, inte minst eftersom jag precis hade gått igenom en skiljsmässa och behövde komma bort från Italien. Jag improviserade väldigt mycket från dag till dag och tyckte jag hade friheten att göra detta eftersom allt jag hörde från producenterna i Milano var positivt. Jag skickade segment av filmen till dem allt eftersom den blev klar och det enda jag hörde var: "Det här är fantastiskt! Gör precis som du gör! Döda mer och fler! Alla i Europa vill köpa den här filmen!"

När jag kom tillbaka till Italien och filmen var färdigklippt var det Sergio Leone som såg den först. Han var inte överdrivet positiv, men plötsligt var filmen nummer ett i Japan! Snart blev den nummer ett även i Frankrike och när den där tidningsartikeln skrevs, du vet vilken jag menar, så formligen exploderade populariteten. Alla ville se den!

Skitfinkultur: På dvd-utgåvans kommentarspår berättar du om att du baserade filmen till viss mån på hur italiensk media porträtterade terrororganisationen Röda Brigaden och hur journalisterna medvetet överdrev sina reportage. Är det fortfarande en kritik du känner är aktuell mot media i Italien?

Deodato: Nej, vad jag menade var att jag tror inte att de överdrev historierna och reportagen som sådana, men sättet de rapporterade på var under all kritik. De visade fruktansvärda bilder kopplade till terrordåd och journalisterna frågade så dumma frågor till ögonvittnen och offrens familj. Saker som "hur känner du dig?". Till viss mån gör man fortfarande så här i italiensk nyhetsrapportering. Bara igår (25/9) dödades en ung flicka av en hund i Rom. Journalisterna åkte till platsen där flickan blivit attackerad och började ställa idiotiska och okänsliga frågor till de sörjande familjemedlemmarna så som: "Var det mycket blod på brottsplatsen?".

Skitfinkultur: Man kan verkligen se mediekritiken i Cannibal Holocaust. Hur är det med det rent stilistiska i filmen?Jag tänker på det faktum att den varit väldigt inflytelserik, exempelvis när det gäller found footage-genren. Vad tycker du om den moderna found footage-genren som sådan? Kan du se inflytandet från din film idag eller har dagens regissörer inte riktigt fattat poängen?

Deodato: Jag kan inte säga att jag gillar hela zombie- och monsterfilmsvågen som använder sig av den här tekniken, men rent generellt, så länge den är kopplad till realism, tycker jag fortfarande om den. Tekniken måste kopplas till realism för att få ett så pass stort genomslag som den kan få. Själv var jag inspirerad av Gultiero Jacopettis mondofilmer och framförallt Mondo Cane (1962). Jag gillade den typen av chockdokumentärer, men Jacopetti själv var en av de journalister jag ville rikta kritik mot i och med Cannibal Holocaust.

  Gualitero Jacopetti med postern till sin banbrytande Mondo Cane i bakgrunden

Han kunde vara en otroligt cynisk och kall man. Som exempel kan jag berätta om hur han åkte till något afrikanskt land, jag har glömt vilket, för att filma en avrättning. För att få den bästa möjliga bilden av detta mutade han fångens vakter att de skulle avrätta honom i solnedgången. Allt för att Jacopetti skulle kunna filma en så estetiskt tilltalande bild som möjligt. Vad jag ville göra med Cannibal Holocaust var att göra en film av samma typ, fast med skådespelare. Jag ville genom fiktion visa på alla de vidriga sätten som journalister som Jacopetti arbetade på.

Jacopetti ville faktiskt träffa mig efter att filmen haft premiär. Jag hade hört att han var en väldigt karismatisk man, men faktum var att jag hade gjort en film som kritiserade honom och hade ingen aning om hur han skulle reagera. Jag åkte aldrig för att träffa honom.

Skitfinkultur: Har du något speciellt minne från inspelningen som sticker ut än idag?

Deodato: Oj! Jag har så många! Det jag nog kommer ihåg allra bäst är när jag fick idén till pålningsscenen. Jag kallade till mig specialeffektsmakaren och berättade för honom vad jag ville göra och att jag ville filma det redan nästa dag. Hur då? undrade han. Inte vet jag, sa jag. Du har hela kvällen och natten på dig att hitta på något. Nästa morgon knackar det på dörren och killen visar mig en rigg gjord av en cykelsadel, ett järnspett, en liten bit balsaträ som skådespelerskan skulle ha i munnen och litervis med konstblod. När jag många år senare träffade Quentin Tarantino ville han veta hur jag hade gjort den där scenen och hur mycket den kostade. 10 $, sa jag, och han blev helt ställd!

Skitfinkultur: Rent generellt, varför tror du att Italien har blivit ett så pass stort land när det gäller genrefilm? Vi har givetvis kannibalgenren, men även mondo, giallo och zombievågen bara för att nämna några.

Deodato: Allt har att göra med den italienska fantasin. Italienare har en vilja att visa världen att Italien är mer än spaghetti, mandoliner och maffia. Därför gjorde vi filmer som amerikanerna inte skulle göra. Italienare har en vilja att väcka häpnad och under! Jag åkte till djungeln. Innan Apocalypse Now (1979) var det helt enkelt inte något man gjorde. Jag ville göra samma sak, fast på ett typiskt italienskt sätt.

Italienarna är ett väldigt uppfinningsrikt folk. En gång, precis efter Berlinmuren fallit, så kom det en massa människor från forna Östblocket för att söka arbete i Italien. Jag befann mig i ett av Neapels fattigare kvarter och filmade vid tillfället och efter jag var klar bad kvinnan jag bodde hos mig att stanna kvar ett tag så jag kunde träffa henne söner. Efter ett tag kommer två blonderade pojkar in genom dörren. Jag frågade dem varför de var blonderade, inte minst eftersom familjen ursprungligen var från Marocko. Tja, sa de, polackerna som kommer hit från får mer pengar för samma jobb så vi färgade vårt hår och nu säger vi att vi är en del av ett polskt arbetslag när någon frågar. Om italienarna är uppfinningsrika är napolitanterna de mest uppfinningsrika i världen!

Skitfinkultur: Vilken eller vilka av dina egna filmer är din/dina favoriter?

Deodato: Min personliga favorit är Uomini si nasce poliziotti si muore (Live Like A Cop, Die Like A Man, 1976), men givetvis måste jag ta med i beräkningen att Cannibal Holocaust fortfarande är den mest kända film jag gjort och även den som publiken reagerar mest och starkast på. Jag gillar även Ultimo Mondo Cannibale (Jungle Holocaust, 1977) eftersom det var den jobbigaste inspelningen jag varit med om. Den filmades i Malaysia istället för i Amazonas där jag filmade Cannibal Holocaust och den malaysiska djungeln är mycket tuffare än Amazonas. Det var så illa att vi hade en pågående tävling om vem som kom hem med flest blodiglar på kroppen efter en inspelningsdag!

Skitfinkultur: Har du några kommande projekt vi kan se fram emot?

Deodato: Jag skulle verkligen vilja åka tillbaka till djungeln och filma igen. Jag skulle vilja göra en film om de stamfolk som var med i min film. De hade aldrig sett en kamera tidigare och var jättenyfikna på allt! Jag kommer speciellt ihåg en ung flicka, omkring 13 år gammal, som jag försökte leta upp när jag återvände till Bogotá, bara för att kolla hur hon mådde och hur hennes liv hade utvecklat sig. Jag hittade henne aldrig. Jag skulle vilja åka tillbaka, hitta henne och fråga henne om hur hon upplevde inspelningen.

Ruggero Deodato harklar sig och torkar en tår från ögonvrån. Det är uppenbart att den här flickan betydde väldigt mycket för honom. Vi pratar lite om ditt och datt minuterna innan intervjutiden är slut och kommer in på vad Cannibal Holocaust har betytt för honom personligen.

Deodato: Alltså, den har betytt hur mycket som helst, men folk misstolkar mig alltid och tror att jag ska vara annorlunda än vad jag är! Jag har gjort en massa film, tusentals reklamfilmer och tv-serier, men folk tror att jag ska vara jättekonstig! Det är klart att jag använt filmens popularitet för att exempelvis ragga. Vissa kvinnor blir lite, ska vi säga besvikna, när det visar sig att jag är så normal som jag är. Kvinnor som aldrig sett filmen och blir nyfiken på den däremot brukar reagera med "ditt jävla svin!" varpå jag försäkrar dem om att "jag är normal! Jag är normal!"

En man som Ruggero Deodato hade jag kunna tala med hur länge som helst, men intervjutiden är slut. Jag tackar och nästan lite generat frågar jag om han kan signera en bild åt mig. Självklart! nästan ropar han, signerar bilden och lägger armen om mig när tolken tar ett foto av oss. För att vara kannibalkung är han jäkligt mysig.

  FFF 2014 Dag 2: Kannibaler, kannibaler, överallt kannibaler

En fredag som inleddes i lugnt tempo blev snart positivt stressande när jag fick ett meddelande på Facebook: "Vill du intervjua herr Deodato?". För den som inte känner till namnet är Ruggero Deodato en av filmhistoriens mest kontroversiella regissörer i och med filmen Cannibal Holocaust (1980). Min intervjuguide skrev i princip sig själv - det fanns så många frågor jag hade till denne mytomspunne regissör och nu hade jag en halvtimme med honom i affärscentrat på ett hotell i Lund. Det blev en mycket positiv upplevelse med en riktig italiensk gentleman som gav mig material som kommer bli en läsvärd intervju när jag väl transkriberat den.

Något omtumlad efter mitt möte med Deodato mötte jag upp en vän för middag och sen visning av just Deodatos mest kontroversiella film, Cannibal Holocaust. Det skulle visa sig att filmen inte förlorat sin styrka och fortfarande påverkar även den mest luttrade recensent djupt.

Cannibal Holocaust är lite av förfadern till den moderna found footage-filmen. En grupp amerikanska dokumentärfilmare beger sig in i ett område av Amazonas kallat "The Green Inferno", hem till två rivaliserande kannibalstammar. När teamet inte kommer tillbaka hem skickar deras universitet en expedition för att undersöka vad som hänt. Efter att ha hittat teamets filmmaterial återvänder de hem med intentionen att göra sin egen dokumentär om händelserna.

Oavsett hur mycket splatter du har sett så kommer den här filmen påverka dig på ett eller annat sätt. Gjord som en mediekritisk skildring om hur italiensk media hanterade olika situationer under 70-talet fungerar filmen både som en djupt träffande satir över mediesamhället samtidigt som det fortfarande är något av det mest magvändande jag sett. Deodatos regi är en blandning mellan mästerligt (bildspråk, intensitet) och mindre bra (skådespelarregi), men slutprodukten är något som påverkar tittaren starkt både fysiskt och mentalt. Den luttrade festivalpubliken på FFF var inget undantag. Jag räknade till inte mindre än sju personer som sprang ut ur salongen för att inte återvända.

Cannibal Holocaust fungerar så bra som den gör eftersom våldet är genomtänkt, en del av storyn och ämnar till att visa upp en sida av vårt moderna västerländska samhälle som vi kanske inte vill erkänna existerar. En film som fortfarande, efter 34 år, kan påverka människor på det här sättet är och förblir en klassiker. Det blir mycket mer om filmen och Deodato i den kommande intervjun, men för nu blir det givna 5 djungelexpeditioner av 5 möjliga.

Efter berg-och-dalbanan som Cannibal Holocaust gav var det dags för desto mer lättsamt våld på film. Uppföljaren till 2009 års Dead Snow, filmen som introducerade oss för norska nazizombies (of course!), tar vid där förra filmen slutade. Martin, den enda överlevande från zombieattacken i den norska fjällen, lyckas ta sig till ett närbeläget sjukhus. Väl där blir han misstänkt för morden på alla sina kamrater. Dessutom har läkarna lyckats hitta den arm som Martin högg av eftersom den var zombieinfekterad. Den sitter nu fast på Martin igen och i den snöiga utmarken hörs återigen trampet av läderstövlar...

Dead Snow var en riktigt kul rulle som visade på hur norsk filmindustri vid dåtiden sprang cirklar kring resten av Skandinavien när det gällde genrefilm. Med uppföljaren har regissör Tommy Wirkola skapat en av de mest galghumoristiska zombiefilmerna jag sett. Det här är helt enkelt fruktansvärt kul. Vegar Hoel har perfekt komisk timing i huvudrollen som den hårt prövade Martin och effekterna är bland de snyggaste jag sett i en nordisk film. Det bör dock poängteras att om den första filmen var lite för våldsam för dig bör du kanske hålla dig ifrån del 2. Det här är nämligen mer av allt och den virtuella rödfärgen formligen sprutar från varje bildruta och Wirkola backar inte för något. För oss som gillar galghumor, zombies och annat som gör livet värt att leva (eller vara odöd i) är dock Dead Snow 2: Red vs. Dead (2014) en högtidsstund. Se den med rikliga mängder popcorn och några polare! 4 husdjurszombies av 5 möjliga.

Idag och ikväll blir det fullt program med start klockan 13:00. Kvällen avslutas med valet mellan Honeymoon (2014) och The Quiet Ones (2014) där jag väljer den förstnämnda.