Alla inlägg den 28 september 2014

Av Ulf - 28 september 2014 01:45

FFF 2014 Dag 3: Inget bra händer någonsin i en skogsstuga

 

Dag tre av Fantastisk Filmfestivals 20-årsfirande inleddes med en stadig frukost. Fyra filmer förpliktigar, som alliterationen hävdar. Dagens första film, den japanska Joshiizu (2014), visade sig vara precis lika knäpp som jag hade hoppats på. När det är regissören bakom förra årets skrattfest, Hentai Kamen: Forbidden Superhero (2013), som ligger bakom borde man inte förvänta sig något annat.

 

 

Fem till synes slumpmässigt utvalda unga kvinnor mer eller mindre tvångrekryteras till att bli en ny superhjältegrupp. Deras ledare, Commander Charles (med tillhörande kasperdocka av en katt på axeln), förklarar för dem att de valts ut för att strida mot The Phantoms - märkliga varelser som attackerar Jorden på regelbunden basis. Det är gruppens, dubbad till Joshiizu (rakt översatt: Kvinnorna), uppgift att se till att allmänheten skyddas från blotta vetskapen om The Phantoms. Fast det är ju klart att det uppstår problem och frågor med superhjältelivet. Hur balanserar man ett vanligt arbete med att beskydda världsfreden? Varför har gruppen två medlemmar i blått? Och viktigast av allt: varför attackerar alltid The Phantoms från ett och samma avlägsna grustag?

 

Superhjälteparodier finns det tio på dussinet av, men Joshiizu är något speciellt. Med båda fötterna fast rotade i den japanska traditionen av Super Sentai-tv-serier, där veckans monster alltid vill förstöra Tokyo eller någon annan japansk storstad, lyckas Joshiizu med konststycket att på samma gång vara ytterst japansk som fruktansvärt rolig för en västerländsk publik. Det är framförallt manusförfattaren och regissören Yuichi Fukudas förtjänst. Han har ett knivskarpt öga för parodi och satir när det gäller japansk filmkonst och samhälle som hela tiden ligger bakom den till synes ganska glättiga ytan. Skratten är många och om det vore för något av en dipp i filmens mitt där hjältegruppen givetvis måste överkomma sina interpersonella svårigheter vore det här ännu en fullpoängare för Fukuda. Nu är den inte riktigt lika vass som tidigare nämnda Hentai Kamen, men för fans av japansk film, manga och anime är den ändå ett måste. 4 ögonfransförlängningar av 5 möjliga.

 

 

Årets första film nominerad till det europeiska filmpriset Méliès D'Argent var den brittiska Soulmate (2013). Nyblivna änkan Audrey checkar ut sig själv från sjukhuset efter att ha försökt begå självmord. Hon tar sin tillflykt till en liten by i Wales där hon hyr en stuga. Men vem eller vad är det som gör ljud ifrån sig i stugan? Och varför vägrar hyresvärden öppna det rum på ovanvåningen som hon bestämt hävdar bara är lagerutrymme?

 

Ibland vet man med en blick på en bild i festivalkatalogen hur saker och ting kommer utveckla sig. Jag gick inte in med några större förhoppningar till den här filmen, och mycket riktigt var det en ganska segdragen historia om saker som dunsar i natten. Axelle Carolyn spelar huvudrollen som Audrey och har även skrivit manus och regisserat. Det märks att det är hennes första långfilm. Visst, det är stämningsfullt och tekniskt snyggt, men så långsamt och förutsägbart att jag höll på att nicka till i stolen några gånger. Tack och lov verkar det inte bara vara jag. På väg ut från salongen hörde jag i princip samma saker från övriga besökare. Inget att skriva hem om med andra ord. 2 spöken på heden av 5 möjliga.

 

 


Om Soulmate mer eller mindre var ett sömnpiller var nästföljande tävlande för nämnda pris, den irländska The Canal (2014), en klart trevligare bekantskap. Regissör och manusförfattaren Ivan Kavanagh presenterade filmen som ett kärleksbrev till de spökhistorier som hans far brukade berätta för honom när han var liten. Om min far hade berättat spökhistorier som den här hade jag troligen sovit ännu mindre än jag gör.

 

The Canal handlar om filmarkivarien David som bor i ett gammalt hus i Dublin tillsammans med sin fru Alice och deras femårige son Billy. En dag när David ska loggföra ett antal journalfilmer från Dublins polis ser han sitt eget hus på duken. Tydligen begicks ett bestialiskt mord i huset under tidigt 1900-tal. David kan inte släppa vad han sett och när han upptäcker att hans fru har en affär blir hans mentala tillstånd allt mer fragilt. När Alice dessutom försvinner spårlöst och David blir misstänkt för att ligga bakom måste han ta reda på mer om både huset och sin frus förehavanden.

 

Kavanagh har verkligen lyckats med en sak när det gäller The Canal - ljudet är fantastiskt! Det är inte ofta man stöter på en film där ljuddesign förhöjer vad som händer på skärmen så pass mycket som det gör här. Övriga tekniska aspekter är även de bra och skådespelet, framförallt från Rupert Evans (David) och Calum Heath (Billy) är riktigt bra. Det som ligger filmen lite i fatet är att det känns som man sett det mesta förut. Storyn har förvisso sina svängar hit och dit, men filmen lyckas aldrig riktigt överraska. Trots det är The Canal tekniskt briljant och seglar upp som en tidig favorit till priset. 3+ spöken i Dublin av 5 möjliga (mycket spöken idag).

 

 

 

Kvällen avslutades med en screener i tv-soffan av Honeymoon. Jag var ju tvungen att transkribera den fantastiska intervjun med Ruggero Deodato som alla givetvis har hänförts av, eller hur? Då behövs kaffe och soundtracket till Cannibal Holocaust. Alltså blev det hemmasittande för dagens fjärde film. Jag har en känsla av att det gjorde den ännu mer effektiv.

 

Bea och Paul är ett nygift par som ska spendera sin smekmånad i en stuga i skogen. När Paul hittar sin fru sömngående naken genom skogen mitt i natten försöker hon övertyga honom om att det inte är något att oroa sig över. Beas beteende blir dock allt märkligare för varje dag som går och en dag märker Paul att hon har fruktansvärda sår på insidan av låren. Dessutom verkar hon vilja skydda sitt skrev...

 

Vad är det med folk och att åka till stugor i skogen? Det händer aldrig något bra i skogen! Honeymoon är en sjukt obehaglig film som med små medel lyckas bygga upp karaktärer och spänning. Rose Leslie, kanske mest känd för sin roll i Game Of Thrones, är fantastiskt bra i rollen som Bea. Kemin mellan huvudrollsinnehavarna klickar riktigt bra och förstagångsregissören Leigh Janiak visar att hon verkligen är någon att hålla ögonen på. Skådespelarregi, kontrollen över ljussättning och användandet av musik är riktigt jäkla bra! Det enda som sänker betyget något är att jag vill ha mer! Filmen skulle tjäna på att vara en halvtimme längre och exempelvis kontrastera med parets liv i staden innan de far ut till stugan. Annat än det är Honeymoon en debut som lovar gott för framtiden. 4 stugsittare av 5 möjliga.

 

Under söndagen kollar jag in de nominerade kortfilmerna till Méliès D'Argent, slänger in ett träningspass så jag inte försoffar mig helt och går sedan på skånsk afton med två lokalproducerade långfilmer.

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5 6 7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27 28
29 30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se