Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani

Manus: Hélène Cattet & Bruno Forzani

Medverkande: Klaus Tange, Ursula Bedena, Joe Koener mfl.

Produktionsbolag: Anonymes Films/Tobina Film/Epidemic mfl.

År: 2013

Längd: 102 min

Land: Frankrike/Belgien/Luxembourg

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2733258/

Dan återvänder hem efter en affärsresa och upptäcker att hans fru har försvunnit. Det finns inga tecken på våld eller inbrott i deras lägenhet, men när Dan börjar undersöka vem hans grannar egentligen är förstår han snart att hans fru var en del av något som hon inte kunde ta sig ur.

Något slog mig när jag såg The Strange Colour Of Your Body's Tears (hädanefter kallad Tears). Den som läser min blogg regelbundet vet att jag är allergisk mot art house-film som låter det visuella gå före manuset. Vad jag hittade med Tears var en film som både har ett mycket vackert tekniskt utförande och ett manus som engagerar. Jag ska inte säga att jag förstår hela filmen efter en första genomtitt, men känslan den förmedlade till mig var ett djupt obehag kontrasterat med en lika djup fascination. I jämföresle med exempelvis skitrullen Under The Skin (2013) lyckas Tears göra sina stilistiska drag till en del av berättandet och berättelsen till en del av stilismen. Därmed inte sagt att Tears är en perfekt film.

Ibland väljer Hélène Cattet & Bruno Forzani att gå ett varv för mycket i sin mystiska berättelse. I dessa ögonblick ligger filmen och balanserar på gränsen till att slå över till "konstig för konstighetens skull", men paret lyckas i nästan samtliga sådana stunder dra tillbaka tittaren igen och grunda historien i en mer vardaglig kontext. Vid ett fåtal tillfällen lyckas det inte dock och då svävar filmen ut och blir på tok för symboltung för min smak. Rent stilmässigt kan man tydligt känna igen Cattets och Forzanis arbete som påminner mycket om deras tidigare film Amer (2009). I Tears tar de båda dock ytterligare ett steg till förädling och presenterar ett fantastiskt bildspråk, kameraarbete i absoluta världsklass och ett användande av musik och ljud som inte bara fungerar som ett stilgrepp utan även vävs in i berättelsen. Cattet och Forzani har även på något sätt lyckats tangera väldigt abstrakta rädslor i sitt bildspråk, de allra flesta kopplade till sexualitet och att förlora kontrollen. Det är där som det djupa obehag jag känner inför Tears kommer in. Det är inte kopplat till de vanliga skrämseltaktikerna utan regissörsparet lyckas hela tiden hitta nya sätt att förmedla utsatthet och skräck. Imponerande.

Tears är inte en film för alla. Många kommer bli frustrerade och stänga av efter en halvtimme. Om du som mig gillar ett bra mysterium och inte behöver förstå allt för att ändå uppskatta en film är det här dock det bästa jag sett hitintills av årets festivalfilmer. Jag kommer definitivt se om den både två och tre gånger - inte minst för att göra en egen tolkning av den. Just nu förvirrar filmen mig, men det är en bra förvirring som ligger precis på gränsen till förståelse. Ett konstverk som kan göra det och vägrar lämna dig ifred är värt högsta möjliga betyg, trots vissa skavanker. Jag kommer se om den redan på festivalen. Gör det du med!

Betyg: 5 pappersväggar av 5 möjliga

The Strange Colour Of Your Body's Tears visas på FFF 2014, lördagen den 4/10 klockan 13:00 på Kino 1

Regi: Nacho Vigalondo

Manus: Nacho Vigalondo

Medverkande: Elijah Wood, Sasha Grey, Neil Maskell mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Atresmedia Cine/La Panda mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2409818/

Nick Chambers kunde inte vara lyckligare. Som webmaster för en fansajt dedikerad till skådespelerskan Jill Goddard har han vunnit en middag och intervju med den samma. Medan han tittar på en stream från en smygtitt på Goddards nya film får han dock ett samtal från en okänd man som berättar att Jill ställt in middagen. Mannen verkar ha ett horn i sidan till Jill och tycker bara det är rättvist om han och Nick spelar henne några harmlösa spratt. Nick inser dock snart att han gett sig in i något han kanske inte kan ta sig ur...

För ganska exakt två år sedan hade jag en av mina bästa bioupplevelser någonsin när jag såg nyinspelningen av Maniac (2012) på Fantastiskt Filmfestival. Även om jag inte gav filmen full pott stannade den kvar hos mig, gnagde och ruvade i något mörkt vrå i min hjärna. Till sist fick min kritiska ådra ge efter och inse att de skavanker filmen hade inte förminskade dess effekt. Varför tar jag upp allt det här? Jo, för att Open Windows är ytterligare en film med voyeurtematik med Elijah Wood i huvudrollen. Att mina förväntningar var höga var ingen underdrift.

Nacho Vigalondo har två filmer på årets festival - dels den här och dels V/H/S: Viral (2014). Det ska bli intressant att se den sistnämnda och jämföra manus och regi med Open Windows. Just regin är Vigalondos främsta disciplin av dessa två. Open Windows är en tajt regisserad rulle där Vigalondo får ut det mesta av varenda scen. Wood är riktigt bra i huvudrollen, även om jag sett honom bättre i exempel tidigare nämnda Maniac. Den som däremot går från klarhet till klarhet som "traditionell" skådespelerska är Sasha Grey. Som alla redan vet slog Grey igenom som porrstjärna men har de senaste åren slagit sig in i mainstreamfilm. Grey får kanske inte de bästa scenerna i filmen att arbeta med alla gånger, men lyckas ändå fånga rollen och ge en trovärdig tolkning av en kultskådespelerska som fått nog av branschen.

Vigalondos manus skulle dock ha behövt lite mer översyn. Det är ofta spännande, men mot filmens slut dras filmen med ganska många turer som i viss mån verkar påklistrade. Jag vänder mig också lite emot filmens stilistiska drag med att låta hela handlingen (i princip) ske genom en datorskärm. Det har gjorts lite för ofta på sistone och bara för några veckor sedan recenserade jag The Den (2013) vilket gör stilgreppet bättre.

Trots detta är Open Windows en gedigen thriller i datormiljö som säger en hel del om vårt nät- och kommunikationsbaserade samhälle. För fans av genren kan jag absolut rekommendera den. Någon ny Maniac kommer den nog inte bli för min del dock.

Betyg: 4 och ja, titeln är en liten ordvits riktad till Rear Window av 5 möjliga

Open Windows visas på FFF 2014, tisdagen den 30/9 klockan 22:15 på Kino 1

Regi: Kôji Shiraishi

Manus: Kôji Shiraishi

Medverkande: Je-wook Yeon, Kkobbi Kim, Tsukasa Aoi mfl.

Produktionsbolag: Nikkatsu/Zoa Films

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Japan/Sydkorea

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3689908/

Den ökände mördaren Sangjoon, skyldig till 18 människors död, rymmer från ett slutet mentalsjukhus och kontaktar sin barndomsvän, journalisten Soyeon. Han vill att Soyeon ska möta honom i en övergiven lägenhetsbyggnad tillsammans med en kameraman för en exklusiv intervju. Det är dock inte en traditionell intervju som Sangjoon har i åtanke...

Ja... var börjar jag? A Record Of Sweet Murder är en vedervärdig film som precis klarar sig över en nolla i betyg. I 85 minuter är det en kavalkad av uselt skådespel (underspel utan dess like), ett manus håligt som en schweizerost och ett kameraarbete som är bland det sämsta jag sett även inom found footage-genren. Filmens två sista scener lyckas rädda filmen upp till en etta, även om det är med nöd och näppe.

För att en sådan här film ska fungera behöver man ett antal olika beståndsdelar. Den måste ha bra skådespelare för att jag ska orka följa karaktärerna instängda i ett och samma rum. Den måste ha bra dialog, ett manus där karaktärerna agerar logiskt eller i alla fall som om de vore i chock. Karaktärerna i A Record Of Sweet Murder ändrar sina åsikter, tankar och idéer på stående fot flera gånger om. Jag hade kunnat godta detta om de hade agerat som om de vore i chock, men skådespelarna verkar snarare stundtals uttråkade.

Det snällaste jag kan säga om den här filmen är att den har ett något oväntat slut. Om Kôji Shiraishi hade utvecklat detta och lagt mer vikt vid filmens teologiska aspekter hade det här kunnat bli en okej rulle. Nu blir det 85 minuter av tråk, dåligt skådespel och manus utan poäng tills denna faktiskt kommer cirka fyra minuter från slutet. Detta är dock alldeles för sent. Jag kan inte rekommendera A Record Of Sweet Murder till någon.

Betyg: 1 riktigt skakig etta av 5 möjliga

A Record Of Sweet Murder visas på FFF 2014, fredagen 26/9, klockan 18:30 på Kino 2

Regi: Fabrice Du Welz

Manus: Fabrice Du Welz/Romain Protat /Vincent Tavier

Medverkande: Lola Dueñas, Laurent Lucas, Héléna Noguerra mfl.

Produktionsbolag: Panique/One Eyed/Savage Film mfl.

År: 2014

Längd: 93 min

Land: Belgien/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3218580/

Gloria startar ett nytt liv tillsammans med sin dotter, långt ifrån den manipulativa maken. På inrådan av en vännina börjar hon leta efter ny partner på nätdejtingsidor och får kontakt med Michel. Det står snart klart att Michel är en sol-och-vårare, men Gloria faller stenhårt för honom och tänker inte släppa taget. När Michel inser att han inte kommer bli av med henne föreslår han att de tillsammans ska fortsätta hans verksamhet. Vad han inte räknat med är att Gloria är ganska svartsjuk av sig...

Jag skulle hemskt gärna tycka om Alleluia. Den har fantastiska skådespelarprestationer, inte minst från Lola Dueñas i rollen som Gloria, och en intressant premiss. Tyvärr är den också repetativ och tar inte tillvara på nämnda premiss på ett särskilt bra sätt. Det gör att filmen mest blir en axelryckning i min bok.

Om vi börjar med karaktärerna har dessa inte några som helst förmildrande omständigheter. De är helt enkelt fruktansvärda människor som gör fruktansvärda saker. En scen precis i öppningen av filmen kan i viss mån (kanske) förklara Glorias beteende, men utan en riktig uppbyggnad av den galenskap hon visar upp blir det mest ganska tröttsamt. I jämförelse kan vi exempelvis ställa The Shining (1980) där Jack Nicholson ges tid att sakta men säkert gå mot galenskapens rand. I Alleluia är det som att den berömda yxan sitter i dörren redan efter en kvart. Det gör att jag inte kan känna någon sympati med Gloria - hon blir helt enkelt knäpp. Likaså kan jag inte hitta några ordentliga förklaringar till Michels agerande. Visst, han har en tragisk bakgrundshistoria, men att i ena sekunden vara alfahanne och i nästa vara totalt handlingsförlamad blir bara inkonsekvent och ologiskt.

Idén med ett par som bedrar rika människor är inte dum. Vanligtvis ser man den här typen av setups med bara antingen en man eller en kvinna. Det är därför jag blir ganska besviken på Alleluia - den tappar bort sig. Det är inte en direkt dålig film, men med ungefär samma typ av scener som går om och om igen efter halvtidsstrecket är den helt enkelt ganska tråkig. Filmens dogma-liknande produktion gör den inte heller några tjänster. Det som troligen är tänkt att verka intimt och närgånget blir istället skakigt och distraherande.

Jag vill gärna se den här historien igen, kanske i en remake, men då med ett mycket mer utvecklat manus! Grunden är där, slutresultatet lämnar mycket över att önska.

Betyg: 2- mycket, mycket franska filmer av 5 möjliga

Alleluia visas på FFF 2014, tisdagen 30/9, klockan 18:15 på Kino 1

 

Regi: Till Kleinert

Manus: Till Kleinert

Medverkande: Michel Dierck, Pit Bukowski, Uwe Preuss mfl.

Produktionsbolag: Schattenkanten/DFFB

År: 2014

Längd: 79 min

Land: Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2401181/

Jakob lever ett tillbakadraget liv i en liten tysk by där han även arbetar som polis. Det största problemet han har är att en varg tycks stryka omkring i skogarna kring byn. Jakob tar strategin att lägga ut mat till vargen för att den ska hålla sig undan bebyggelsen. En kväll får han kontakt med en mystisk man som tycks ha någon koppling till vargen och som dessutom är en mycket duktig svärdsman. Byn kommer aldrig vara sig lik efter denna natt...

Jag hade verkligen ingen aning om vad jag kunde vänta mig när jag började se Der Samurai. En tysk rulle med samurajtema? Det låter onekligen väldigt konstigt och till en början känns det precis som vad det är. Sakta men säkert, när vi får fler ledtrådar till den mystiske mannens identitet, börjar dock en imponerande djup palett målas upp utan att för den sakens skull skriva tittaren på näsan.

Der Samurai kan ses både som en våldsam thriller/actionfilm och som något med fler bottnar. Jag älskar den här typen av filmer av just den anledningen. Der Samurai kommer säkerligen betyda en massa olika saker för olika människor. För vissa kommer det säkert fungera som en kommentar till den utsatthet som HBTQ-personer känner i samhället i stort och mindre samhällen i synnerhet. Den dimension finns absolut där. För mig, som spenderar fem kvällar i en dojo, finns det också djuplodande teman från japanska folksagor. Om ni vill läsa in er lite på ämnet innan ni ser filmen rekommenderar jag att ni kollar upp kopplingen mellan samuraj och varg.

Filmen hade inte kunnat fungera så bra som den gör utan Pit Bukowski i rollen som den namnlöse samurajen. Varenda scen han är med i (och det är många) är så laddad och oförutsägbar att det är omöjligt att titta bort. Hans utseende är en blandning mellan Willem Dafoe och Buffalo Bill från The Silence Of The Lambs (1991). Tro mig när jag säger att en muskulös man i vit urringning aldrig har varit mer skrämmande och samtidigt så fascinerande.

Till Kleinerts regi fungerar för det mesta riktigt bra, med några mindre skavanker. Framförallt skulle jag vilja att filmen vore kanske en kvart längre, inte minst för att ge vissa karaktärer lite mer kött på benen. Det är jättebra att han håller Bukowskis karaktär så pass oförklarlig som han bara kan, men jag skulle vilja ha lite mer om birollsinnehavarna. Vad Kleinert verkligen lyckats med däremot är användandet av ljud och ljuddesign - något som säkert komma förhöja en titt på filmen i en biosalong med bra ljudsystem.

Der Samurai är en riktigt bra film och framförallt är den annorlunda än det mesta jag sett i genren på mycket länge. För dig som gillar japansk kultur, HBTQ-frågor, skräck och/eller action får inte det här missas.

Betyg: 4+ vargagrin av 5 möjliga

Der Samurai visas på FFF 2014, torsdagen 2/10, klockan 22:45 på Kino 1

FFF 2014: It starts!

För 20 år sedan startades vad som i min mening är Sveriges mest intressanta filmfestival. Fantastisk Filmfestival har under de två senaste decennierna blivit en samlingspunkt för skapare av just film med det genomgående temat att egga fantasin på olika vis. Sedan tre år år tillbaka har Skitfinkultur en liten, men för mig mycket viktig, del i FFF som en av få bloggar som totalbevakar festivalens program. Detta är givetvis något jag tänker fortsätta med även i år.

Årets program (som ni kan hitta i sin helhet här) ser riktigt bra ut och jag kan knappt bärga mig att ge mig in i biomörkret med mina likasinnade igen. Som så ofta sätter sig dock livet lite på tvären för vad jag egentligen vill göra. Det gör att jag kommer recensera ett lite större antal filmer i förväg än tidigare år. Givetvis skulle jag hellre sett dessa på duk med en publik omkring mig, men när jobb och andra företaganden pockar på uppmärksamhet får man planera därefter. Jag har redan recenserat två av årets filmer. Alla inlägg om festivalen kommer samlas under taggen "FFF 2014" som ni kan hitta i menyn till höger. Här finner ni även recensioner av ovan nämnda två filmer.

När jag nu räknar ner dagarna till invigningen och planerar för tio dagar av total filmgalenskap hoppas jag på så många besökare som möjligt - både till festivalen och till bloggen. Skitfinkultur kommer finnas på plats på samtliga filmer som inte recenseras i förväg och troligen på några av de sistnämnda också. Jag pratar mer än gärna film och allt annat med läsare, så ryck tag i mig och ställ jobbiga frågor! Ses i mörkret!

Författare: Stephen King

År: 1981 (svensk utgåva 1982)

Sidor: 342

Förlag: Viking Press (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-0472-5

"He would have died for them, if that had been required. He had never wanted to kill anybody. He had been struck by something, possibly destiny, or fate, or only a degenerative nerve disease called rabies. Free will was not a factor."

Cujo, en närmre hundra kilo tung sanktbernhardshund, är tioårige Brett Cambers bäste vän. När Cujo en dag jagar efter en kanin fastnar han med nosen i öppningen till en underjordisk grotta. Grottan är hem till hundratals rabiessmittade fladdermöss. Samtidigt, i en annan del av Castle Rock, utspelar sig ett familjedrama mellan herr och fru Trenton - ett drama som på olika villovägar skickar Donna Trenton med son till familjen Cambers verkstad där en viss hund med röda ögon vaktar...

Jag tror det nästan är oundvikligt att växa upp utan att bli åtminstone jagad av en hund. När hundar för tillfället glömmer bort sina otaliga generationer av domesticering och går tillbaka till ett vargliknande stadie är det lätt att känna skräcken krypa längs ryggraden. Själv blev jag ordentligt hundbiten två gånger under min uppväxt, men tack och lov inte av större hundar och definitivt inte av hundar med rabies.

Det föll sig som så att för några månader sedan läste jag en artikel om ett utbrott av rabies i Indien. Vi har i västvärlden, i alla fall de senaste 50 åren, gärna förminskat sjukdomen, men för den som inte är insatt i vad den gör med en levande varelse rekommenderar jag att läsa på innan ni läser Cujo. Boken blir mycket mer effektiv i sin skräck på så vis.

Cujo är en märklig bok i Kings bibliografi. Många av Kings kritiker menar att han alltid skriver för utsvävande och låter ordbehandlaren löpa fritt utan att återkoppla händelserna till sin huvudstory. I de flesta fall är det att göra det för lätt för sig i sin kritik, men det finns en poäng med den gällande Cujo. Som många kanske redan vet hade King stora problem med spriten under så gott som hela 80-talet. I perioder var han så långt under isen att han skrev på ren rutin. Cujo är den enda bok som King själv säger att han inte har något minne alls av att skriva. För att vara skriven av en stupfull författare är det en fantastiskt bra bok, men den tidigare nämnda kritiken med att låta ordbehandlaren leva sitt eget liv är väldigt tydlig här.

Cujo är egentligen två berättelser, båda bra på sitt sätt, som inte riktigt passar ihop i skarvarna. Å ena sidan har vi ett familjedrama hos familjen Trenton som bitvis fungerar bra, bitvis pladdrigt. Å andra sidan har vi historien om just hunden, Cujo. Det är den sistnämnda historien som är den klart bästa och en King mer i fas med sig själv hade kunnat utöka denna och låta Trentonhistorien vara en vag bakgrund. Nu känns det som historierna skiljs åt på tok för mycket innan de förs samman under de sista 50 sidorna. Dessa är däremot väldigt bra och spännande. Framförallt är styckena berättade från hundens perspektiv läsvärda.

Till syvende och sist är Cujo en bok som skulle mått bra av en genomarbetning av en nykter King. Den fungerar, men i jämförelse med vilka andra böcker King skrev under sitt lite för glada 80-tal är den ganska medioker.

Betyg: 2+ nervsjukdomar av 5 möjliga

Regi: Takashi Shimizu

Manus: Craig Rosenberg

Medverkande: Ryan Kwanten, Amy Smart, Leslie Bibb mfl.

Produktionsbolag: Ozla Pictures/Ozla Productions/Vertigo Entertainment

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1975159/

Flight 7500 lyfter från Los Angeles på väg mot Tokyo. De första timmarna passerar utan annan dramatik än smågnabbandes mellan gifta par, men plötsligt får en affärsman vad som verkar vara en hjärtattack och dör knall och fall. Det blir startskottet till en rad oförklarliga händelser i ett plan som inte har någonstans att nödlanda...

Det har gjorts en hel del sådana här filmer: ett färdmedel av något slag förhindrar en grupp människor från att ta sig därifrån. Det kan vara allt ifrån skenande tåg, ubåtar som inte kan komma upp till ytan eller, som i det här fallet, flygplan. Det är klart att det är ett enkelt och effektivt sätt att spela på vår rädsla för att förlora kontrollen genom att låta våra egna skapelser vända sig mot oss, medvetet eller inte, men ofta funkar det också väldigt bra. Klaustrofobi är nog helt enkelt en primal rädsla som vi alla mer eller mindre delar.

Takashi Shimizu återvänder till sin förkärlek för spökerier som vi tidigare har kunnat se i bland annat Ju-On (2000). Shimizu har genom nämnda filmserie visat en bra förståelse för att kombinera skräckscener med mer karaktärsdrivna diton, vilket har gjort honom till i min mening en av de bättre regissörerna i den nya japanska skräckvågen. I 7500 visar Shimizu återigen att han har god hand med sina skådespelare, men jag saknade den skärpa i skräckscenerna som fanns i exempelvis just Ju-On.

Craig Rosenberg har inte gjort några större intryck på mig med sina manus tidigare och även om det här är hans bästa story till dags dato är det inget superbt arbete här heller. Det börjar helt okej, med karaktärer som verkar trovärdiga (förutom den extremt stereotypa gothtjejen spelad av den alltid underbart vackra Scout Taylor-Compton) och okej dialog. Sen börjar de logiska luckorna visa sig här och där och manusets "twist" är tämligen förutsägbar - inte minst när man kollar vad Rosenberg jobbat med sedan innan...

7500 är en okej skräckrulle som duger för en genomtittning. Den gjorde inga större intryck på mig, men som ren underhållning fungerar den för stunden, till och med lite bättre än genomsnittet.

Betyg: 3- I've had it with these motherfucking ghosts on this motherfucking plane! av 5 möjliga