Alla inlägg den 19 oktober 2014

Av Ulf - 19 oktober 2014 11:31

 

 

Regi: Alexandre Aja

Manus: Keith Bunin (baserat på Joe Hills roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Radcliffe, Juno Temple, Heather Graham mfl.

Produktionsbolag: Red Granite Pictures & Mandalay Pictures

År: 2013

Längd: 120 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1528071/

 

Ig Perrish lever en mardröm. Anklagad för att ha mördat sin flickvän, Merrin, har han ställts inför rätta. Samtidigt har hela det lilla samhället han bor i redan dömt honom på förhand. Igs tillvaro tar dock en märklig vändning då han efter en blöt utekväll vaknar med vad som verkar vara horn på utväxt. Vad som är än märkligare är att ingen längre kan dölja sina hemligheter för honom. Ig inser att vad den här kraften än är så kan den hjälpa honom att hitta Merrins mördare och rentvå sitt namn.

 

Författaren Joe Hill har de senaste 15 åren eller så försökt bevisa att äpplet inte faller långt ifrån trädet. Son till Stephen King som han är var det kanske inte en högoddsare att han skulle börja skriva skräckromaner, men än så länge har jag inte läst något av honom som ens kommit upp i farsgubbens sämstanivå. Horns är den enda av hans romaner jag inte läst och, tja, jag kommer nog inte göra det heller. Från vad jag hört är den här filmatiseringen en adaption som ligger väldigt nära boken och jävlar vilken soppa den är!

 

Horns börjar riktigt bra. Daniel Radcliffe bevisar en gång för alla att han lagt Harry Potter bakom sig (även om han också i den här filmen har konstiga saker i pannan) och gör en bra roll. Framförallt har han jättefin kemi tillsammans med Juno Temple (Merrin) och jag tror verkligen på dem som kärlekspar. Berättarstrukturen är även den intressant och Igs och Merrins förhållande berättas främst genom flashbacks som sömlöst vävs in i huvudhandlingen. Med ett soundtrack bestående av bland andra David Bowie, The Pixies och Tindersticks var jag såld. Den känslan varade i filmens två första akter.

 

Från att ha varit ganska tvetydig i sin kristna symbolik och Igs skräckblandade förtjusning till sin nya makt finns det en nyckelscen varefter hela filmen gräver ner sig i ett djupt hål för att aldrig se ljus igen. När Ig upptäcker att han är polare med ormar (thanksssss, amigo) och plockar upp en högaffel tyckte jag först att "okej, låt filmen ha den här kitschscenen. De kan inte mena allvar när de sätter den till If I Had A Heart av Fever Ray, även känd som ledmotivet till Vikings.". Tyvärr menade de allvar. Den tragiska kärlekshistorien, karaktärernas trovärdighet och manuset genomgår en sådan devalvering under de sista 45 minuterna att jag till sist tjöt av skratt över hur uselt det blev. Ta därför mitt betyg med en nypa salt. Det här är mig veterligen den enda film jag sett som har kunnat få mig att gå från "fan, det här är bra!" till att nästan kippa efter andan av skratt på mindre än en timme. Konfliktens upplösning är något av det mest ofrivilligt roliga jag sett. Se den här filmen för att bli mästerligt trollad. Jag småflinar fortfarande.

 

Betyg: 2 märkligt underhållna recensenter av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22 23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards