Alla inlägg under oktober 2014

Av Ulf - 4 oktober 2014 00:45

  FFF 2014 Dag 9:Preapokalyps och Fuck Bombers

 

Festivalen börjar dra mot sitt slut och jag har hitintills lyckats se alla långfilmer som presenterats i katalogen. Jag missade den nyinsatta The Quiet Ones (2014) på grund av att den kolliderade med en annan film, men jag måste säga att jag är nöjd med min arbetsinsats än så länge. Den stora anledningen till att jag lyckats göra detta är ett riktigt bra lagt schema av festivalledningen. Jag hoppas att konceptet tas med till nästa år för de ansvariga har verkligen gjort ett hästjobb med att platsa in alla föreställningar så smidigt som bara går! Nåväl, först ut på fredagen var den japanska actionpastischen High Kick Angels (2014).

 

 

High Kick Angels handlar om en actionfilmsbesatt filmklubb bestående av japanska gymnasietjejer. Deras mål är att spela in sin egen actionfilm med hjälp av sin lärare. Tack vare läraren har de fått tillstånd att filma i en övergiven skola och det är just vad de håller på med när skolan attackeras av riktiga skurkar. De oinbjudna gästerna verkar leta efter något och det är upp till filmklubben att stoppa dem. Men... kan de egentligen slåss på riktigt?

 

High Kick Angels är en riktigt trevlig om än något ytlig bekantskap. Det är aldrig fel med tjejer som sparkar röv, men det jag blev lite trött på var att karaktärerna, förutom den fantasilevande Sakura, är tämligen platta. Sakura (Kanon Miyahara) är riktigt kul i sitt uttryck när hon tror att hon är den främsta kampsportaren i världen. En kul detalj är också hur tjejerna använder sig av olika kampsportsstilar som komplementerar deras karaktärer. Gruppens tuffing kör Kyokushin karate, gruppens något mjukare tjej väntar in sina motståndare och försvarar sig med jujutsu och så vidare. Sakura? Hon kör en totalt egen (och galen!) stil. För kampsportaren finns här mycket ögongodis att titta på. Det är inte jättevanligt att kampsportsfilmer håller sig så här konsekvent när det kommer till kamparter. Fightingscenerna är många och dessvärre lite av varierande karaktär. Det känns som vissa scener är mycket mer genomarbetade än andra, vilket ger filmen ett lite halvdant uttryck då och då. Det är ändå en kampsportsrulle som är klart bättre än genomsnittet med charmiga huvudrollsinnehavare. Gott så. 3+ höga sparkar av 5 möjliga.

 

 

 Inga höga sparkar i världen kunde dock förbereda mig för vad som skulle komma härnäst. Zack Hilditchs preapokalypsdrama These Final Hours (2013) levererar vad som i princip är det slutgiltiga verket i sin subgenre. Vi kan gå hem nu, det behövs inte fler försök.

 

Som namnet antyder handlar filmen om Jordens sista timmar. Vi får följa James (Nathan Phillips), en ganska självupptagen man boendes i Perth, Australien. Det kosmiska lotteriet har fallit sig så att Australien kommer vara den sista kontinent dit effekterna av nedslaget från en enorm meteor i norra Atlanten når. Det är cirka en halv dag tills domedagen når Australien och allt James vill göra är att åka till en fest där hans flickvän är, bli packad och dö utan att känna något. När han räddar den lilla flickan Rose från ett gäng kidnappare börjar han dock inse att han nog vill spendera sin sista tid i livet på ett annat vis.

 

Igår pratade jag och en god vän om hur filmer som verkligen krupit in under skinnet på oss alla har haft en gemensam faktor - avsaknad av hopp. Där andra filmer på temat These Final Hours tar upp oftast skyggar för att visa både det ena och det andra lyckas Hilditch skapa en trovärdig tolkning som inte enbart bygger på att människor är as så fort det går illa, utan lika gärna kan vara altruistiska när skiten träffar fläkten (eller Atlanten). På knappt 90 minuter lyckas Hilditch visa både mänsklighetens dåliga som goda sidor och bjuder på en karaktärsutveckling som inte känns krystad någonstans. Lysande skådespel, bra manus och oklanderlig regi gör det här till en av de starkaste filmer jag sett i år. Världen slutar inte bara med ett gnyende utan även med en smäll. Och jag som trodde att någon festivalfilm inte skulle få mig att gråta i år... 5 hulkande recensenter av 5 möjliga.

 

 

 

Jag hade planerat att gå och se kvällens sista film på bio, men jag kunde inte ladda om rent mentalt från These Final Hours. Därför fick det bli soffan även för kvällens tredje rulle, Why Don't You Play In Hell? (2013). Förutom att ha festivalens bästa filmtitel (jag har seriöst gått runt och sagt den här frasen hela veckan till mer eller mindre förvirrade människor) handlar WDYPIH om ett japanskt nollbudgetfilmteam under ledning av den mer eller mindre bindgalne regissören Hirata. Filmen låter oss dels följa nämnda team och dels en fejd mellan två yakuzafamiljer. Drygt tio år efter yakuzans och filmteamets vägar först korsas träffas de igen - ett möte som kanske kan hjälpa Hirata med sin livslånga dröm om att spela in ett mästerverk.

 

Vad säger man om den här filmen? Vad kan man säga? När en film presenterar sina protagonister som medlemmar i en grupp kallad "Fuck Bombers" vet man att man bör vara beredd på det mesta. WDYPIH är två timmar av gangster-, kampsports-, drama-, action- och komedifilm. Ursäkta om jag glömde någon genre där. Den är så over the top att jag till en början inte visste vad jag skulle tycka. Det tog ungefär en timme innan jag kapitulerade fullständigt. WDYPIH är knappast en perfekt film rent narrativt, skådespelar- eller klippmässigt. Vad den däremot har är en själ och ett hjärta för filmskapande som gör att jag som tittar på mycket film från just Asien formligen smälter. Det här är filmkärlek! Bör ses av alla som inte är äckelmagade. Japansk action trogen är det nämligen mycket våldsamt, till och med extremt våldsamt. WDYPIH kan seriöst ha en av de högsta body counts i någon film jag sett. Det säger inte lite. 5- känslor som att bli överkörd av ett tåg av 5 möjliga.

 

Idag och ikväll avslutas FFF 2014 med ett fullspäckat program. Jag kommer bevista samtliga filmer på plats förutom den inledande The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013). Det blir för mycket till och med för mig med sex filmer på en dag. DU bör dock se den om du inte redan gjort det. Det är en av festivalens bästa filmer.

ANNONS
Av Ulf - 3 oktober 2014 13:00

  FFF 2014 Dag 8: Lat existensialism och en massa ögon

 

Det är svårt det där med existensialism på film. Å ena sidan kan det bli totalt obegripligt i all symbolik, å andra sidan kan det lika enkelt bli predikande och påfrestande. I, Origins (2014) tillhör dessvärre den sistnämnda kategorin.

 

 

Ian är en doktorand som försöker bevisa hur det mänskliga ögat kan förklaras genom evolutionsteorin och således motbevisa de som tror på intelligent design. Samtidigt försöker han balansera sitt naturvetenskapliga arbete med sin flickväns spirituella sida. En dag kommer så beviset som gör att synen (pun intended) på människan kanske behöver förändras för evigt - men kanske inte det bevis som Ian trodde att han skulle hitta.

 

Det börjar okej, även om det finns en viss förnumstighet och högtravande ton i dialogen. Om vi säger så här: filmer som citerar Paulo Coelho som inspirationskälla kommer ha en högtravande ton. Den som pratat litteratur med mig någon gång vet att jag anser Coelho som vår tids mest överskattade författare. Nåja, jag måste säga att I, Origins är en väldigt snygg film i alla fall. Det mänskliga ögat är ett fantastiskt organ och det gör sig otroligt bra på storbild på duk.

 

Även skådespelet fungerar helt okej, även om jag snabbt blev ganska trött på de extremt enkelspåriga världsbilderna karaktärerna uppvisar. Ian är naturvetare in absurdum och uttrycker ungefär samma argument som en slumpmässig tonåring som precis läst Richard Dawkins för första gången. Han flickvän, sedermera fru, Sofi, argumenterar dock med hippieflum som vilken seriös teolog som helst skulle skrattat åt. För en film som vill eftersträva en balans mellan religion och vetenskap gör manuset ingen sida någon tjänst. Sen händer det som får mig att bara bli trött - försöket till syntes mellan de två världsbilderna.

 

Manuset tar en djupdykning från en ganska ordinär, men ändå söt, kärlekshistoria till att bli något som försöker säga något om människans varande utifrån både vetenskap och religion men som i slutändan inte säger någonting alls. För alla som har grundläggande kunskaper om världsreligionerna blir problemet snart tydligt - det finns inte någon teori om reinkarnation (spoilers!) som skulle godta skeendet i I, Origins. Samtidigt baseras den vetenskapliga premissen på ett felcitat från Charles Darwin som jag skulle förväntat mig att en doktorand hade känt till. Jag antar att man får säga att vetenskapen "vinner" striden i och med scenen efter eftertexterna, men detta ställer egentligen bara fler frågor än ger svar.

 

I, Origins vill dra i våra känslomässiga trådar och om vi hade skippat delar av den icke-fungerande intellektualiseringen hade det kanske funkat. Det är en film som har mycket potential och ibland visar den det också, men till syvende och sist är det mest en gäspning och ett sätt att presentera sig som att vilja besvara en fundamental fråga men i sista sekund göra en cop out. Meh. 2 ungar med freaky ögon av 5 möjliga.

 

Recensionerna till de övriga två filmerna från dag 8, Der Samurai (2014) och Cold In July (2014), hittar ni under respektive länk.

 

Ikväll screenar jag de två första rullarna hemma i soffan och går sen och leker i helvetet med Why Don't You Play In Hell?

ANNONS
Av Ulf - 2 oktober 2014 12:30


  FFF 2014 Dag 7: Prisutdelning, psykoanalys och virala videos

 

Efter en vecka i biostolen känner jag en markant skillnad från föregående år - min rygg håller inte på att dö. Det kan jag nog tacka träningen för. Annars var det mesta sig likt när det gällde prisutdelningen till årets nominerade i klassen Méliès D'Argent. Jag blev så klart besviken igen.

 

Juryn, som tydligen hade överlagt väldigt länge, hade till sist kommit fram till en short list på tre filmer: Alleluia (2014), The Canal (2014) samt LFO: The Movie (2013). Priset gick till Alleluia. Det känns rätt ruttet att en film med endast ytterst lite "fantastiska" element och allvarlig brist på fantasi vinner pris på Fantastisk Filmfestival, men what'cha gonna do? Om jag hade fått bestämma hade definitivt LFO: The Movie tagit hem priset med sin ytterst fantasifulla tolkning av moraliska problem kopplat till en smart science fiction-setting. Nåja, kortfilmspriset gick till den spanska Tin & Tina (2013) som väl var okej, men inte mer. Här hade jag gärna sett Mienin (2013) ta hem priset. Hur som helst är det festivalens eget pris kvar att dela ut. Förhoppningsvis blir jag gladare då.

 

Jag duckade ut från visningen av The Signal (2014) som jag recenserat tidigare, men lyckades innan dess fånga den australiensiska skräckrullen The Babadook (2014).

 

 

Amelia har det inte så lätt. Efter att ha blivit änka för sju år sedan bor hon tillsammans med sin något problematiske son Robbie. Robbie har diverse sociala svårigheter och efter att han tagit med ett vapen till skolan (för att försvara sig mot monster) stängs han helt sonika av. När Amelia läser en godnattsaga för sin son väljer han boken The Babadook. Det visar sig vara en hemsk bilderbok som visar varelsen med samma namn. När du ser honom kommer du önska att du vore död. Med en monstertokig son dröjer det inte länge förrän The Babadook börjar krypa in i Amelias liv.

 

Med sin skumma titel stod The Babadook verkligen ut i årets programblad. Den beskrevs som en bra version av Leprechaun (1993), men jag vet inte om jag tycker att den beskrivningen är särskilt passande. Istället påminner The Babadook mig främst om psykologisk skräck från 1970-talet - på ett bra sätt. Några av mina absoluta skräckfavoriter kommer från nämnda årtionde, framförallt med sitt fokus på karaktärspsykologi och långsam uppbyggnad. Karaktären Amelia, förtjänstfullt spelad av Essie Davis, är ett vandrande nervknippe av psykologiska problem som presenterar sig på både subtila och uppenbara sätt. Det gör att The Babadook är öppen för tolkning på många olika plan och är bra mycket smartare än många filmer i genren. Dessutom, alla som varit rädd för någon barnbokskaraktär (alla?) när de var små kommer känna igen sig i skräcken av hur en fiktiv boogeyman kanske trots allt lever. Rekommenderas. 4 onda tänder av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällen avslutades med en titt på den senaste installationen i skräckantologiserien V/H/S med V/H/S Viral (2014). Jag har väl inte varit ett alltför stort fan av tidigare delar i serien och det här är egentligen bara mer av samma sak. Det är kortare episoder som fungerar mer eller mindre bra och dessvärre är inte ramberättelsen särskilt tydligt definierad i jämförelse med tidigare delar. Det blir mest gäspningar och en känsla av att man sett det förut. Här finns vissa segment som fungerar bättre än andra, exempelvis Dante The Great, men överlag är det en ganska trist bekantskap. 2 virala videoband av 5 möjliga.

 


Ikväll kollar jag in I, Origins (2014) på bio och tipsar om både Cold In July (2014) och Der Samurai (2014) - båda riktigt bra rullar. 

Av Ulf - 1 oktober 2014 09:35

 
FFF 2014 Dag 6: Sex kills  

 

Festivalen går in i sin lugna period för min del. I och med mitt vanliga arbete har jag planerat så att jag bara befinner mig i biosalongen under en visning per kväll måndag - torsdag. Därför blev gårdagens schema ganska lugnt för min del. Eftersom jag både hade sett och recenserat Open Windows (2014) och Alleluia (2014) sedan innan blev gårdagens besök i biosalongen till It Follows (2014).

 

 

På samma sätt som man kan se destruktiv sexualitet i Alleluia och i viss mån även i Open Windows följer It Follows lite samma tema. 19-åriga Jay har börjat dejta en kille hon verkligen gillar och efter några dejter har de sex med varandra. Istället för att mysa efteråt väljer dock killen att droga Jay och binda fast henne vid en stol. Han berättar för henne att han gett en "förbannelse" till henne genom att de haft sex. Någonting, som kan ta formen av vilken människa som helst, är nu ute efter henne. "Det" kommer inte att springa, inte åka efter henne med fordon utan enbart följa efter till fots. Jays enda chans är att göra samma sak som gjordes med henne - ge förbannelsen vidare genom att ha sex med någon. Men är det verkligen en sak hon kan göra mot någon annan?

 

It Follows har en riktigt bra idé, men jag är inte riktigt vän med genomförandet. Manuset känns som det gärna skulle vilja säga något om sexualitet i allmänhet och tonåringars inställning till sex i synnerhet, men eventuella kommentarer på detta område försvinner i skrämseleffekterna. Dessutom innehåller manuset en rad logiska luckor som man skulle kunna täppa igen relativt enkelt.

 

Det är ganska tydligt att manusförfattaren/regissören David Robert Mitchell är ett stort fan av 70- och 80-talens skräckfilmer. Här finns direkta filmiska citat från exempelvis Halloween (1978) och A Nightmare On Elm Street (1984) som förtjusar mig som gammal skräckräv och även soundtracket doftar John Carpenter. Sen är Maika Monroe väldigt bra i huvudrollen. Hon har redan haft en mycket bra roll i en film på festivalen i och med The Guest (2014) och jag kommer definitivt hålla ögonen på henne i framtiden.

 

Sammanfattningsvis är It Follows en helt okej skräckrulle om kroppsliga, och framförallt sexuella, nojor, men jag hade förväntat mig lite mer. Det finns bättre filmer på samma tema. 3 men använd skydd då! av 5 möjliga

 

Ikväll kollar jag in The Babadook (2014) på bio, bevistar Méliès D'Argent-galan och screenar V/H/S Viral (2014) från soffan.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22 23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se