Alla inlägg under november 2014

Av Ulf - 15 november 2014 20:00

 


Regi: Steve James

Manus: Steve James (baserat på Roger Eberts självbiografi med samma namn)

Medverkande: Roger Ebert, Chaz Ebert, Gene Siskel mfl.

Produktionsbolag: CNN Films/Film Rites/Kartemquin Films

År: 2014

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2382298/


För ungefär ett och ett halvt år sedan gick Roger Ebert ur tiden. Ebert är troligen den man som betytt mest för populär filmkritik under senare halvan av 1900-talet och var den perfekta bryggan mellan folklig smak och mer akademiskt kritiserande. Dokumentärfilmaren Steve James berättar historien om och med Ebert från den typiska arbetarklassuppväxten i efterkrigstidens Chicago och resan han gjorde för att bli filmvärldens absolut tyngste tyckare.

 

Life Itself har så gott som redan Oscarn för bästa dokumentär nästa år. Detta säger jag utan att ha sett någon annan av de mer omtalade dokumentärerna som kommit i år. Ebert var i den något märkliga positionen att vara en man som umgicks med dem han kritiserade, hade många vänner i Hollywood och kommer säkert hyllas på något sätt under galan utöver Oscarn som jag tror den här dokumentären får. Tack och lov är det inte bara ett uttryck för att hedra en god vän utan också för att Life Itself är en mycket bra dokumentär.

 

Steve James följer Ebert under hans sista svåra tid i livet samtidigt som han låter delar av Eberts självbiografi läsas upp och illustreras av arkivmaterial. Jag var rädd för att det skulle bli en ganska torr (eller ännu värre överdrivet sentimental) skildring av en viktig figur i filmvärlden, men Ebert visar sig ha levt ett liv som det, ironiskt nog, skulle passa att göra spelfilm av. Från sitt genombrott som extremt arbetsför och lojal filmkritiker på Chicago Sun till hans problem med alkohol och sjukdom i cancer målar James ett fascinerande porträtt. De två delarna som är absolut bäst är de som beskriver förhållandet han hade till parhästen Gene Siskel och de som visar Ebert under sin sjukhusvistelse där mycket av intervjumaterialet är filmat.

 

Den kemi som Roger Ebert och Gene Siskel hade tillsammans skulle göra dem till de två mest älskade, respekterade och fruktade filmkritikerna i USA:s historia. Det som fängslar mig är att deras förhållande till varandra inte bara var spel för gallerierna. De hade långa perioder då de verkligen avskydde varandra både personligen och åsiktsmässigt, men båda insåg också att de gjorde varandra bättre om de arbetade tillsammans. I denna hatkärlek föddes recensionsmagi.

 

Scenerna från sjuksängen är lika sorgliga som de är berörande. Ebert, en man som under decennier framförallt levt av sin talarförmåga, tappade just förmågan att uttrycka sig muntligt efter sin kamp med cancern. Samtidigt är Ebert inte modfälld utan verkar genom merparten av scenerna vara glad och nyfiken på vad som komma skall. Denna smått morbida fascination för sin egen kropps förfall är både humoristisk och tragisk. Arbetsmoralen var det heller inget fel på, utan Ebert arbetade in i det sista via sin blogg och kommunicerade även via talsyntes likt Stephen Hawking.

 

Life Itself är en biografisk dokumentär så som biografiska dokumentärer ska göras. Det var ganska ofta som jag inte höll med Ebert i hans recensioner (i synnerhet hans åsikt om David Lynch), men ingen kan förneka den betydelse han haft inom filmvärlden i stort och sättet att se på film i synnerhet. Ebert själv sa det bättre än vad jag kan:

 

"Film criticism is important because films are important. If films are not important, the criticism wouldn't matter so much. Films are important because they are the art form of the 20th century. They are the most serious of the mass arts, because even theatre is not a mass art. They affect the way people think and feel and behave and they can be both a good influence on society and a negative influence. To the degree that they glorify mindlessness and short attention spans, I think they're bad; to the degree that they encourage empathy with people not like ourselves and encourage us to think about life and issues, they can be good. They can also of course simply be purely entertaining, and there's nothing wrong with that."


Betyg: 5 tummar upp av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 14 november 2014 20:43

 


Regi: Anton Corbijn

Manus: Andrew Bovell (baserat på John le Carrés roman med samma namn)

Medverkande: Philip Seymour Hoffman, Grigoriy Dobrygin, Rachel McAdams mfl.

Produktionsbolag: The Ink Factory/Potboiler Productions/Amusement Park Films mfl.

År: 2014

Längd: 122 min

Land: USA/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1972571/

 

Günther Bachmann är inte bara innehavare av det mest tyska namnet den här sidan millenieskiftet utan även ledare för en topphemlig antiterrorenhet med bas i Hamburg. När en man registrerad i enhetens system som potentiell terrorist kommer till stan är vill Bachmann skugga honom för att få tag i eventuella kontakter. Det politiska rävspelet mellan enheten i Berlin och rikspolisen i Berlin varvas med berättelsen om en man som kanske är terrorist, kanske inte, men definitivt är en mycket eftersökt herre.

 

Det är oundvikligt att det svider lite när man börjar se A Most Wanted Man. Det här är en av Philip Seymour Hoffmans sista filmroller och i precis som allt han tog sig för spelar han skjortan av alla andra. Hoffman är riktigt bra i rollen som Bachmann, även om hans karaktär tangerar lite för många klyschor ibland. Det är väldigt mycket drickande, rökande och ett "bekymmersamt förflutet" att handskas med. Det kan man dock inte klandra Hoffman för och till syvende och sist är det inte något som stör alltför mycket.

 

Även den övrige ensemblen är bra. Framförallt får Willem Dafoe spänna skådespelarmusklerna i en fin biroll. Den enda som jag kanske inte var helt övertygad av var Rachel McAdams som snubblade lite väl mycket på den fejktyska accenten. Just där har man ett tecken på vem som generellt är duktig på sitt arbete som skådespelare och vem som bara är duglig. Hoffman och Dafoe lägger sig an med en subtil tysk klang som känns som tyskar som pratar mycket bra engelska. McAdams låter som någon som försöker härma tysk klang. Det är stor skillnad på hantverket.

 

Jämförelsen med den tillika le Carré-baserade spionfilmen Tinker, Tailor, Soldier, Spy (2011) är svår att förbise. A Most Wanted Man är dock snäppet bättre. Anledningen stavas tydlighet. Det är inget fel på komplexa historier, men det som störde mig med TTSS var hur lite karaktärsuppbyggnad det fanns. A Most Wanted Man är bättre berättad, har ett starkare narrativ och framförallt, även om det tar lite emot att säga det, en bättre regissör. Det tog ett innan jag insåg att det som störde mig mest med TTSS var Tomas Alfredsons regi. Stilistiskt säker måhända, men han fick inte ut vad han behövde av varken manus eller skådespelare. Det är ganska oväntat att Anton Corbijn, mest känd för sina fantastiska musikvideos, slår Alfredson på fingrarna - framförallt när det gäller substans framför stil.

 

A Most Wanted Man är en skickligt konstruerad spionthriller med ett bitterljuvt berättande som rekommenderas till alla fans av genren och även för den som är sugen på lite gäckande män och kvinnor i skuggorna. Bra!

 

Betyg: 4 hemliga möten i Hamburg av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 13 november 2014 10:25


Regi: James Gunn

Manus: James Gunn & Nicole Perlman (baserat på Dan Abnetts och Andy Lannings serie)

Medverkande: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista mfl.

Produktionsbolag: Marvel Enterprises & Moving Picture Company

År: 2014

Längd: 121 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2015381/


Peter "Star-Lord" Quill har en tuff dag på jobbet. Efter att ha stulit en mystisk sfär är han en jagad man över hela galaxen, inte minst av prisjägarna Groot och Rocket. Men med ett högt pris på sitt huvud, och en artefakt som bara verkar leda till mer och mer problem för alla inblandade, börjar Peter inse att han dragits in i något mycket större - inte minst när den hänsynslöse och ökände Ronan The Accuser är efter honom. Snart förstår Peter att han måste samarbeta med just de prisjägare som ville tjäna en hacka på att föra honom till rättvisan.

 

Guardians Of The Galaxy kan vara den minst väntade adaptionen från Marvel någonsin. Efter att ha haft gästspel och under en period en egen tidning mer eller mindre försvann teamet från Marvels universum tills en reboot kom igång 2008. Rebooten var visserligen ganska populär, men att pumpa in så här pass mycket pengar i en rulle baserad på en "ganska populär" titel var ett vågspel från Marvel. Det visade sig att vågspelet verkligen betalade sig. Guardians Of The Galaxy kommer absolut finnas på topplistorna över de mest inkomstbringande filmerna under 2014 när året summeras. Det är också tämligen välförtjänt. Det här är nämligen en perfekt popcornrulle som springer cirklar kring de flesta av sommarens andra blockbusters.

 

James Gunn (även regi) och Nicole Perlman har lyckats hitta en perfekt avvägning i sitt manus. Istället för den sedvanliga "skapelsemyten" får vi bara några minuter av bakgrundshistoria till Star-Lord och sen är det fullt ös i två timmar. Guardians Of The Galaxy vet helt enkelt vad den vill vara, har ofta riktigt kul dialog och helt okej skådespelarinsatser.

 

Filmens stjärna är föga förvånande Bradley Cooper som rösten till den genetiskt modifierade tvättbjörnen Rocket. Han har några av filmens absolut skönaste replikskiften och framförallt är CGI-arbetet med karaktärern fläckfritt. Som gammal wrestlingräv är det också kul att se Dave Bautista i en större roll. Bautista, känd för wrestlingfans under namnet "Batista", har med sin karaktär som inte förstår metaforer och socialt samspel blivit något av en oväntad hjälte för personer med Aspbergers. Kul att Bautista får spänna skådespelarmusklerna och inte bara sina biceps i några scener! Även Chris Pratt är bra som filmens everyman, Peter. Ingen av skådespelarna riktigt glänser, men det är inte heller det som är meningen med den här filmen.

 

Guardians Of The Galaxy är en riktigt rolig film som passar väl in i Marvels nya pantheon av rullar. Den presenterar vissa karaktärer som kommer bli betydelsefulla i andra filmer från bolaget (exempelvis Thanos) och rekommenderas för alla som vill ha en rolig och inte alltför betungande stund i filmsoffan. Gott så.

 

Betyg: 3+ GROOTS av 5 möjliga


Av Ulf - 11 november 2014 16:47


Mean Streets - ny filmklubb i Lund slår upp dörrarna  

 

Måhända sent om sider, men jag känner att jag måste köra ett tips här på bloggen. Ikväll, klockan 19:30, drar filmklubben Mean Streets första visningar igång. Platsen är biografen Södran, filmerna ser ni ovan. Den första kräver ingen vidare introduktion. Om du inte åtminstone känner till The Texas Chainsaw Massacre (1974) undrar jag mest hur du kunnat undgå en av de mest legendariska skräckfilmerna någonsin. Om ni inte sett den på duk, gå ikväll!

 

Kvällens andra rulle är director's cut-versionen av Clive Barkers Nightbreed (1990). En otroligt underskattad film som förtjänar mer uppmärksamhet än den fick vid premiären. 

 

Mer information och dylikt hittar ni enklast i Facebook-gruppen. Ge stöd åt kul och bra initiativ!

Av Ulf - 8 november 2014 21:44


 

Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher & Jonathan Noel

Medverkande: Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Michael Caine mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures/Paramount Pictures/Warner Bros. mfl.

År: 2014

Längd: 169 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0816692/

 

I en inte alltför avlägsen framtid plågas Jorden av torka och svält. Cooper, tidigare testpilot, lyckas på mystiska vägar hitta till återstoden av NASA och får reda på att organisation i hemlighet arbetat på en plan för att hitta ett nytt hem till mänskligheten. Inte långt från Saturnus har ett konstgjort maskhål öppnats - ett maskhål som leder till en annan galax och förhoppningsvis en planet lämpad för mänskligt liv. Cooper och hans team skickas ut för att följa upp data från tre tidigare expeditioner och kanske hitta ett nytt hem. Det är dock lättare sagt än gjort...

 

Det mesta som Christopher Nolan har rört vid som regissör har blivit guld och det fanns ingen anledning att tro att Interstellar skulle bryta den trenden. Nolans episka utvandringssaga börjar också bra med fint spel från Matthew McConaughey och Mackenzie Foy i rollen som hans dotter, Murph. Även den gamle Nolan-bekante Michael Caine är i riktig högform. Sättet att skildra Jordens undergång är också smått briljant. Det är inga spektakulära explosioner, inga krig som skildras eller zombies som ränner omkring. Fienden är... damm. Erosion och miljöförstöring har härjat Jorden till den milda grad att den nu, sakta men säkert, drar sina döende andetag. Sen är det tyvärr det där med manuset...

 

Igår såg och recenserade jag Boyhood (2014), en 165 minuter lång film som ändå lämnade mig med en önskan om mer. Interstellar är 169 minuter lång och det märks verkligen. Uppbyggnaden är bra och Nolan visar prov på sina bästa relationsbeskrivningar karaktärer emellan hitintills i karriären. Faktum är är allt riktigt bra fram tills man nått den nya galaxen och den första (av många) saker har gått åt helsike. Sen händer något med manuset. Coopers besättningsmedlemmar har ungefär samma psykologiska tyngd som en hink vatten och snackar i det oändliga! Förvisso är det en av de mest tekniskt trovärdiga science fiction-filmer jag sett på ett bra tag, men de fina karaktärsporträtten från filmens inledande timme försvinner mer och mer ju längre filmen går. Sen faller även manuset till föga när det gäller förklaringen av maskhålet. Att ens ha med den här bihistorien är så urbota dumt att... nej... jag vill inte spoila er. Se och avgör själva.

 

Det är klart att Nolan känner till sin filmhistoria och Interstellar vimlar av filmiska referenser och citat. Visst är det charmigt till en del, men jag fick känslan av att bröderna Nolan klippt och klistrat lite väl mycket på sina ställen. Rent tematiskt (förutom undergången) har historien stora likheter med Joe Haldemans science fiction-klassiker The Forever War (1974). Släng in lite Stanley Kubrick ala 2001: A Space Odyssey (1968) och ett dussin andra berömdheter och det här är inte så mycket en Nolan-film som det är ett mischmasch av vad genrens skattkammare har att erbjuda. Ett ganska trevligt, om än ångestladdat, mischmasch, men originaliteten lyser med sin frånvaro.

 

Interstellar är inte en dålig film, trots all kritik jag ger den i den här recensionen. Vad den däremot är är en gruvlig besvikelse när jag hade hoppats något som var mer en meditativ upplevelse om vad som är mänsklighetens kärna vid den ultimata krisen än en överhypad äventyrsrulle med filosofiska anspråk. Ingen dålig film, men överhypad.

 

Betyg: 3 tekniskt snygga med bortslösade rullar med potential av 5 möjliga


Av Ulf - 7 november 2014 13:56

 


Regi: Richard Linklater

Manus: Richard Linklater

Medverkande: Ellar ColtranePatricia Arquette, Ethan Hawke mfl.

Produktionsbolag: IFC Productions & Detour Filmproduction

År: 2014

Längd: 165 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1065073/

 

Det finns en definition av genialitet jag läste någon gång som menade på att riktig genialitet är att ta en enkel idé och genomföra den så väl att den blir ytterst komplex samtidigt som den behåller enkelheten självt. Det gäller i allra högsta grad Richard Linklaters tour de force Boyhood. Premissen är väldigt enkel: Vi får följa Mason från fem års ålder tills hans första dag på college, 18 år gammal. Det Linklater har gjort har mig veterligen aldrig gjorts tidigare - med samma skådespelare har han spelat in filmen under tolv års tid. Resultatet är enastående!

 

Jag var inte nådig mot Linklaters trilogi som avslutades med Before Midnight (2013) och det är en åsikt jag står fast vid. Men allt som Linklater inte lyckades med i den filmserien har han satt perfekt i Boyhood. Manuset fungerar både som en uppväxtskildring och en familjekrönika och i och med att man har haft samma skådespelare att arbeta med i tolv år blir deras uttryck fantastiska. De är sina karaktärer. Ellar Coltrane är mycket bra i huvudrollen som Mason, men den som filmen tillhör rakt av är en av mina gamla favoritskådespelerskor, Patricia Arquette.

 

Arquette, som spelar Masons mor, går igenom en totalt trovärdig klassresa från ensamstående mor med låginkomstjobb till populär collegeprofessor. På vägen tar hon ett antal mer eller mindre stora smällar. Den scen som etsat sig fast är när Mason och hans styvbror kommer hem från skolan en dag och hittar henne gråtandes på garagegolvet. Masons styvfar säger till dem att gå till sina rum och att "she's just fallen and now she's being fucking dramatic." Inte mer. Inga blodspår eller slagsmålsscener - bara en fullständig desperation under ytan. Vi vet alla vad som pågår, men Linklater låter oss själva fylla i. På ett ögonblick ändras vår bild av styvfadern och jag kände genuint hat. Det var då det verkligen träffade mig - jag bryr mig verkligen om de här karaktärerna. Det var det som Linklater inte lyckades med i exempelvis Before Midnight.

 

Filmens andra mer namnkunnige skådespelare, Ethan Hawke, gör rollen som blivit hans signum i och med sin "älskvärde slacker" som skäper till sig. Framförallt kämpar han för att balansera sina drömmar om ett liv som musiker med ansvaret att ta hand om sina barn som han träffar varannan helg. Just ansvarstagandet gör honom till en mycket mer sympatisk karaktär än de liknande diton som Hawke brukar spela. Exempelvis har jag sällan velat nita en karaktär så mycket som Hawkes i Reality Bites (1994).

 

Skådespelarna är som sagt mycket bra, men det som gör Boyhood till något utöver det vanliga är den isbergsteknik som Linklater använder i sitt manus. Det händer otroligt mycket under ytan här och även om filmen inte har någon egentlig handling, annat än att skildra en uppväxt, fungerar det så otroligt bra. Linklater tangerar alla de viktiga delarna i att växa upp men gör det aldrig övertydligt. För en film som spelats in under så pass lång tid är slutresultatet nästan sömlöst. Jag hittade kanske ett eller två ställen på närmre tre timmar där jag kanske skulle gjort andra val i klipprummet, men annat än det känns det verkligen som man lär känna den här fiktiva familjen. Efter 165 minuter hade gått var min första tanke "redan slut?". Det är imponerande för en så pass lång film.

 

Jag rekommenderar Boyhood till precis alla. För pojkar som vill se att deras uppväxt inte är så konstig, för flickor som vill förstå pojkar, för män som vill känna nostalgi (och inte så lite uppväxtångest!) och för kvinnor som vill se en stark kvinnlig protagonist som ändå inte är ofelbar. En av årets absolut bästa filmer, alla kategorier.

 

Betyg: 5 uppväxtskildringar av 5 möjliga

Av Ulf - 5 november 2014 22:01

 


Regi: Colin Minihan

Manus: The Vicious Brothers

Medverkande: Brittany AllenFreddie Stroma, Melanie Papalia mfl.

Produktionsbolag: Abduction Films/Manis Film/Pink Buffalo Films mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2960930/

 

April åker med sin pojkvän Kyle och ett gäng kompisar för att fotografera sin fars gamla stuga i skogen inför försäljning. Det som skulle bli en rolig helg urartar dock snabbt när vad som bara kan vara ett UFO kraschar i skogen. Snart är ungdomarna jagade av något långt, grått och riktigt argt.

 

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den här rullen. Klart att den skulle vara dum, men filmhistorien har tidigare visat att om man vet vad man gör när det gäller aliens som löper amok i små samhällen så kan det ändå bli riktigt kul. Extraterrestrial har i princip samma uppbyggnad som vilken slasherfilm som helst: stuga i skogen, ett gäng ungdomar som mer eller mindre upprepar de vanliga klichéerna, en knäpp gammal man som varnar om faror... ja, ni fattar. Det är riktigt oinspirerat och saknar all charm, förutom en sak - Michael Ironside.

 

För den som inte känner till honom är Michael Ironside kungen av skurk- och antihjälteroller från 70- och 80-talen. Med ett utseende som bara skriker "riktigt störig jävel" är han perfekt för ovanstående karaktärer. Det är därför alltid kul när han får spela något annat än tuffing. I Extraterrestrial är han en riktigt paranoid Vietnamveteran med en lika stor cannabisodling som hjärta. De fåtal scener han är med i gör Extraterrestrial nästan värd att se. Nästan.

 

Det här är helt enkelt en riktigt trist film. Att det krävdes två personer (tillika bröder) för att skriva det här klyschiga manuset är ofattbart. Med en lika habil regi av Colin Minihan kan inte ens Ironside rädda det här skräpet undan ettan i betyg. Skippa den här skitfilmen och leta upp lite skön Ironside-nostalgi från 80-talet istället.

 

Betyg: 1 greys ska inte ha stora munnar! av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 4 november 2014 10:35


Regi: Eric Red

Manus: Eric Red

Medverkande: Famke Janssen, Bobby Cannavale, Ed Westwick mfl.

Produktionsbolag: Film Visions Funding, New Deal Studios, Blue Rider Pictures

År: 2008

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0899128/

 

Efter att ha spenderat ett antal år i fängelse för att ha dödat sin man i självförsvar får Marnie Watson avtjäna återstoden av sitt straff under husarrest med fotboja. Förutom att hennes grannar tittar snett på henne är polisen inte särskilt välvilligt inställd till Marnie, inte minst eftersom hennes make var en dekorerad polis. Fast i sitt gamla hus börjar Marnie dessutom uppleva att hon är bevakad av någon eller något. Med en fotboja som ger henne en straffpåföljd på tio år om hon går utanför dess tillåtna radie (100 feet) är det dock inte så lätt som att ta in på ett hotell...

 

Postern drog in mig. Och varför inte? Det är Famke Janssen, den ser synnerligen rå ut och jag gillar konceptet av spökhistoria kombinerat med Rear Window (1954). Utförandet är också till en början bra. Vi får inte veta exakt vad Marnie har gjort och varför hon gjort det utan kastas in i handlingen när hon eskorteras till sin husarrest. Hålla publiken på tårna, gott så. Dessvärre får vi inte reda på särskilt mycket mer än det jag beskrivit i min synopsis. Marnie dödade sin man, hennes man var en bastard, klart slut. Det borde dock inte vara det. Bristen på karaktärsutveckling, och för den sakens skull karaktärskännedom, ligger filmen ordentligt i fatet mot andra halvan. Jag fick svårt att motivera mig till att bry mig om Marnie när filmen egentligen inte visar oss något vad hennes man gjorde utan bara berättar om det i svepande ordalag. Show, don't tell!

 

Janssen är väl inte heller hon särskilt bra i filmen. Det beror troligen mest på den ojämna regin av Eric Red (även manus). Det här var Reds första film som regissör på närmre åtta år och han har inte gjort något i regissörsstolen sedan dess. Vad jag framförallt vänder mig mot är hans skådespelarregi. Som tidigare nämnt är Janssen inget vidare, men i vissa scener blommar hon plötsligt ut. Andra scener känns som hastverk när det gäller skådespelet och det brukar vara ett tecken på undermålig regi.

 

100 Feet är inte en värdelös film överhuvudtaget, men jag saknar en genomgående röd tråd och något som verkligen tar tag i mig. Mest en gäspning.

 

Betyg: 2 blodiga danska skallar av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4 5
6
7 8
9
10
11
12
13 14 15 16
17
18
19
20
21 22 23
24 25
26
27
28
29
30
<<< November 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se