Regi: Michael Bay

Manus: Ehren Kruger

Medverkande: Mark Wahlberg, Nicola Peltz, Jack Reynor mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures/Tom DeSanto/Don Murphy Production mfl.

År: 2014

Längd: 164 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2109248/

Efter den stora striden mellan Autobots och Decepticons som ödelade stora delar av Chicago är det skottpengar på robotar i USA. De få kvarvarande Autoboterna har gått under jorden och jagas av en specialenhet inom CIA. När uppfinnaren Cade Yeager hittar en utsliten gammal lastbil som han tänker rusta upp inser han snart att han hittat en av de saknade Autoboterna, nämligen självaste Optimus Prime. Vad han inte räknat med är att bli indragen i en strid om planetens framtid.

De två senaste filmerna i Transformers-franchisen, Dark Of The Moon (2011) och Revenge Of The Fallen (2009) har båda varit riktigt usla. Även om jag när jag recenserat dem imponerats av spektaklet i sig har tidens tand inte varit nådig mot de riktigt sunkiga manusen och karaktärerna. Age Of Extinction (AOE) tar serien tillbaka till den första filmens popcornunderhållning på många plan och är den bästa i serien sedan just del ett. Vem hade kunnat ana det?

AOE gör många rätt. Redan förra delen var i avsaknad av Megan Fox och nu försvinner även det andra hatobjektet, Shia LaBeouf, från bilden. Efter hans ofrivilligt usla spel i de två senaste filmerna är det en befrielse. Att ersätta LaBeoufs protagonistroll med Mark Wahlberg, en skådespelare som i sina bästa stunder är riktigt bra, är en bra början bara det. Den kvinnliga huvudrollen, Nicola Peltz, fortsätter dock seriens tråkiga tradition med riktigt svaga kvinnliga roller och är typisk dumbass in distress. Då är det desto roligare att Kelsey Grammer är med i en stor biroll. Grammer förhöjer varje produktion han är med i.

Manuset är till en början även det bättre och försöker göra något i alla fall ganska nytt. Det som är det största problemet med AOE är längden. Få filmer behöver vara 164 minuter långa och vad mig anbelangar behöver ingen film baserad på en animerad 80-talsserie vara det. Där de två senaste, även de mycket långa, filmerna har mynnat ut i en totalt ointressant slutstrid lyckas dock AOE höja sig igen. Anledningen stavas Dinobots. Titta bara på postern! Michael Bay lyckas få in så många pojkdrömmar i en och samma scen att testosteronhalten nästan skickade mig in och ut i ett andra målbrott - robotar! dinosaurier! svärd! Om det inte är underhållande vet jag inte vad som är.

AOE är knappast ett mästerverk, men trots allt ett steg i helt rätt riktning för en serie som bara blivit mer och mer plågsam för varje film. Nu ser jag nästan fram emot den oundvikliga nummer fem.

Betyg: 3 robotar! dinosaurier! svärd! av 5 möjliga