Regi: Matthew Warchus

Manus: Stephen Beresford

Medverkande: Bill Nighy, Imelda Staunton, Dominic West mfl.

Produktionsbolag: Calamity Films

År: 2014

Längd: 120 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3169706/

Medan den största strejken i Storbritanniens historia härjar i små gruvsamhällen runt om i landet anländer Joe till London för att närvara vid sin första Prideparad. Han tas snart upp i gemenskapen i den nystartade föreningen LGSM (Lesbians & Gays Support The Miners) som startats som stöd för de strejkande gruvarbetarna. Gruppens ledare, Mark, menar att gruvarbetarna utsätts för samma påtryckningar och förtryck som samhällets homosexuella. LGSM fokuserar sin kampanj på den lilla waelsiska byn Onllwyn, men frågan kvarstår om de hårdbarkade gruvarbetarna ens kommer acceptera deras hjälp?

Det här är en på många sätt viktig film och inte bara på det mest uppenbara viset. Pride handlar förvisso främst om HBTQ-rättigheter, men på ett bredare plan handlar den om allas rättigheter att få arbeta under acceptabla förhållanden. Baserad på verkliga händelser visar Pride på vad som kan hända om man väljer att se människor för vad de gör och inte för vem de är. I dagens Europa, med skenande arbetslöshet, kan vi alla behöva en påminnelse om detta. Att påminnelsen sedan levereras med lika delar skratt som allvar är bara ett plus i kanten.

Pride är ytterst välspelad och fans av brittisk film kommer känna igen stora delar av skådespelarensemblen. En av mina favoritskådespelare, Bill Nighy, har en liten men betydande roll och Dominic West gör ännu en lysande prestation som gruppens "ålderman", Jonathan. Likaså är Matthew Warchus regi fläckfri. Det enda som drar ner betyget något är Stephen Beresfords manus. Missförstå mig inte, det är ett bra manus, men Beresford borde arbetat lite mer på tempot i sitt berättande.

Pride berättar en viktig del i Storbritanniens nutidshistoria. Den berättar om hur samarbete över generationsklyftorna blev en viktig seger inte bara för landets homosexuella utan även för arbetarrörelsen. Med ett pathos som hade mig på gränsen till tårar vid flertalet tillfällen och med många gapskratt rekommenderar jag Pride varmt.

Betyg: 4+ waelsiska bakelser av 5 möjliga