Alla inlägg under december 2014

Av Ulf - 14 december 2014 18:11

 


Regi: Frederick R. Friedel

Manus: Frederick R. Friedel

Medverkande: Leslie LeeJack Canon, Ray Green mfl.

Produktionsbolag: Frederick Productions/Empire Studios

År: 1977

Längd: 68 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0075710/

 

När en skuldindrivning går överstyr måste tre yrkeskriminella hitta ett ställe att gömma sig på tills polisen letar annorstädes. Valet faller på ett ensligt lanthus som bebos av Lisa och hennes förlamade farfar. Männen tror att det kommer att bli lätt att kontrollera Lisa, men de får snart lära sig att de hade fel.

 

Subgenren rape/revenge inom skräckfilmfältet slog igenom på 70-talet med framförallt Day Of The Woman (I Spit On Your Grave, 1978), men genren hade redan haft flera uppmärksammade variationer. Man kan exempelvis argumentera för att Bergmans Jungfrukällan (1960) ingår i samma tradition. Det du, Bergman och I Spit On Your Grave i samma paragraf! Lisa, Lisa är en tämligen tam variant på temat med överfallen kvinna som tar gruvlig hämnd. Den är idag i mångt om mycket bortglömd (faktum är att jag inte ens kunde hitta en högupplöst poster med originaltiteln) och det kan den fortsätta vara. Lisa, Lisa är nämligen totalt meningslös.

 

Medan både senare och tidigare filmer i genren har försatt tittaren i offrets synvinkel och lyckats få oss empatisera med dem faller Lisa, Lisa redan här. Leslie Lee kan verkligen inte skådespela. Okej, tänker man, de kanske valde en skådespelerska som inte var blyg med att ta av sig kläderna framför kameran. Inte det? Men... om hon inte kan spela och inte spelar i några scener som andra skådespelerskor kanske hade haft problem med, varför blev hon då castad? Detta blev också hennes enda film. Det gäller att gå ut på topp?

 

Nåja, resten av skådespelarna är nästan lika illa. Det är inget gott tecken när den totalförlamade farfadern lyckas väcka mest känsla i filmen. Manuset är en annan historia då det inte alls vet vad det vill vara. Skitig och rå exploitation? Lite kanske. Övernaturlig thriller? Ja, lite det med. Gangsterdrama? Okej, vi slänger in lite av det med då. Allt detta på 68 minuter. Ja, det här är en film på Video Nasties-listan ni kan skippa med gott samvete. När till och med regissören säger att filmen gjorde som "background noise for the kids at the drive-in theatres to make out to" förstår ni kvaliteten. 

 

Betyg: 1 slöseri med film av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: Nej, nej, nej. Varken chockerande eller tillräckligt uselt för att bli komiskt.

 

Förbjuden i: Tyskland, Storbritannien


Fortfarande förbjuden i: Tyskland

ANNONS
Av Ulf - 13 december 2014 14:22

 

 

Regi: David Fincher

Manus: Gillian Flynn (baserat på hennes roman med samma namn)

Medverkande: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris mfl.

Produktionsbolag: TSG Entertainment/Artemple - Hollywood/New Regency Pictures mfl.

År: 2014

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2267998/


När Nick Dunnes fru, Amy, försvinner spårlöst från parets hem på deras femte bröllopsdag börjar mediedrevet gå. Nick finner sig snabbt i en situation där minsta detalj av hans liv analyseras av både media och polisen. Men vad hände egentligen Amy? Är Nick så oskyldig som han vill ge sken av att vara? Och om något hemskt nu har hänt Amy, var är hennes kropp?

 

Gone Girl är en av de där filmerna jag väntat med att se eftersom jag inte ville se den på bio. Det har en enkel förklaring - gemene biopublik på SF:s biografer suger. Om jag helt och hållet ska kunna leva mig in i en film vill jag kunna kontrollera min omgivning med ljud. Jag är glad att jag väntade. Gone Girl är den hitintills bästa film jag sett under 2014. Det är i mångt om mycket Gillian Flynns förtjänst.

 

Flynn har adapterat sin egen roman (som nu står högst upp på min bokinköpslista) till en film med en mängd olika bottnar. Den går att se som en smart och rak thrillerhistoria, en isande karaktärsskildring eller för den sakens skull en grym satir över institutionen äktenskap. Vad jag framförallt älskar med Flynns manus är att det inte finns någon av huvudkaraktärerna som är totalt oskyldig. Alla har skit i hörnen - frågan är bara vem som har mest? Berättarmässigt lyckas Flynn bygga upp sin historia med en intressant kronologi som förhöjer upplevelsen och förvirrar samtidigt tittaren på rätt sätt. Gone Girl har ett drag i sitt manus som de flesta riktigt bra filmer delar, nämligen att den blir så pass komplex som tittaren själv gör den samtidigt som den inte är obegriplig om man bara vill se en bra film.

 

Gone Girl är absolut en produkt av David Fincher i regissörsstolen. Den som följt Finchers karriär hittar många blinkningar till tidigare filmer och stildrag. När det gäller Fincher är det bara positivt. Efter den nästan överstiliserade Seven (1995) har Finchers regi bara blivit bättre och när han nu sannolikt blir nominerad för sin tredje Oscar hoppas jag att han äntligen plockar hem priset. Förutom den tillbakadragna och nästan kalla stilen är Finchers skådespelarregi utsökt. Ben Affleck, mannen som en gång i tiden inte kunde spela sig ur en blöt papperspåse, gör en mycket bra roll, men det här är framförallt Rosamund Pikes film. Det är svårt att skriva om Pikes karaktär (Amy) utan att spoila, så jag låter det vara vid att hon är riktigt, riktigt bra.

 

Gone Girl knockade mig fullständigt. En mästerligt berättad historia med ett lika mästerligt manus och regissör. När jag summerar 2014 som filmår (vilket för oss i Sverige brukar betyda mars eller april) lovar jag att den här filmen är i topp tre.

 

Betyg: 5 hell hath no fury... av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 12 december 2014 14:09

 


Regi: Michael Bay

Manus: Ehren Kruger

Medverkande: Mark Wahlberg, Nicola Peltz, Jack Reynor mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures/Tom DeSanto/Don Murphy Production mfl.

År: 2014

Längd: 164 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2109248/

 

Efter den stora striden mellan Autobots och Decepticons som ödelade stora delar av Chicago är det skottpengar på robotar i USA. De få kvarvarande Autoboterna har gått under jorden och jagas av en specialenhet inom CIA. När uppfinnaren Cade Yeager hittar en utsliten gammal lastbil som han tänker rusta upp inser han snart att han hittat en av de saknade Autoboterna, nämligen självaste Optimus Prime. Vad han inte räknat med är att bli indragen i en strid om planetens framtid.

 

De två senaste filmerna i Transformers-franchisen, Dark Of The Moon (2011) och Revenge Of The Fallen (2009) har båda varit riktigt usla. Även om jag när jag recenserat dem imponerats av spektaklet i sig har tidens tand inte varit nådig mot de riktigt sunkiga manusen och karaktärerna. Age Of Extinction (AOE) tar serien tillbaka till den första filmens popcornunderhållning på många plan och är den bästa i serien sedan just del ett. Vem hade kunnat ana det?

 

AOE gör många rätt. Redan förra delen var i avsaknad av Megan Fox och nu försvinner även det andra hatobjektet, Shia LaBeouf, från bilden. Efter hans ofrivilligt usla spel i de två senaste filmerna är det en befrielse. Att ersätta LaBeoufs protagonistroll med Mark Wahlberg, en skådespelare som i sina bästa stunder är riktigt bra, är en bra början bara det. Den kvinnliga huvudrollen, Nicola Peltz, fortsätter dock seriens tråkiga tradition med riktigt svaga kvinnliga roller och är typisk dumbass in distress. Då är det desto roligare att Kelsey Grammer är med i en stor biroll. Grammer förhöjer varje produktion han är med i.

 

Manuset är till en början även det bättre och försöker göra något i alla fall ganska nytt. Det som är det största problemet med AOE är längden. Få filmer behöver vara 164 minuter långa och vad mig anbelangar behöver ingen film baserad på en animerad 80-talsserie vara det. Där de två senaste, även de mycket långa, filmerna har mynnat ut i en totalt ointressant slutstrid lyckas dock AOE höja sig igen. Anledningen stavas Dinobots. Titta bara på postern! Michael Bay lyckas få in så många pojkdrömmar i en och samma scen att testosteronhalten nästan skickade mig in och ut i ett andra målbrott - robotar! dinosaurier! svärd! Om det inte är underhållande vet jag inte vad som är.

 

AOE är knappast ett mästerverk, men trots allt ett steg i helt rätt riktning för en serie som bara blivit mer och mer plågsam för varje film. Nu ser jag nästan fram emot den oundvikliga nummer fem.

 

Betyg: 3 robotar! dinosaurier! svärd! av 5 möjliga

Av Ulf - 10 december 2014 16:55

 

Regi: Herschell Gordon Lewis

Manus: Allison Louise Downe

Medverkande: William KerwinMal Arnold, Connie Mason mfl.

Produktionsbolag: Friedman-Lewis Productions

År: 1963

Längd: 67 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0056875/

 

I en amerikansk småstad håller en rad bestialiska mord på unga kvinnor ett grepp om samhället. Två poliser på stadens mordrotel försöker komma underfund med vem det är som utför dåden och varför denne tar med sig diverse kroppsdelar från mordplatserna. Samtidigt får en egyptisk caterer en spännande ny idé till en temafest...

 

Blood Feast är den äldsta filmen på Video Nasties-listan och således hade jag förväntat mig en ganska tam tillställning. I efterhand har jag förstått att Blood Feast ofta räknas som den första splatterfilmen. Den ligger inte i nivå med exempelvis Peter Jacksons skapelser från 80- och 90-talen, men för att vara från 1963 så kan jag förstå att biobesökarna satte popcornen i halsen. Det här är nämligen riktigt brutalt på sina ställen. Det är bara det att Blood Feast är samtidigt så ofrivlligt komisk att jag inte rekommenderar den för sin skräck utan för sin komik.

 

Var börjar jag? Skådespelarna, manuset och regin är samtliga urusla. Skådespelarna levererar sina repliker med totalt obefintlig känsla även i de mest känslosamma scener. Manusets upplägg gör att alla som är gamla nog att se den här filmen (och de flesta andra också) har räknat ut hela storyn efter cirka fem minuter. Samtidigt är filmens poliser så taffliga att de inte klarar av att lösa fallet när i princip alla ledtrådar pekar åt samma håll. Oj då, offren var med i samma bokklubb. Ska vi kolla upp det? Nej, det är säkert inte viktigt. Inte ens efter typ sju offer? Nej, sa jag! Ett av offrens döende ord är "Ishar". Jag känner igen det där, men varifrån? Jag var ju visserligen på den där föreläsningen om urgamla egyptiska kulter igår där de pratade om Ishtar, men det är säkert inte viktigt. Och så vidare, och så vidare. Kitschnålen slår i taket när en kvinna, efter att mördaren är identifierad som deras caterer, utbryter "ja, då får vi väl äta hamburgare istället!".

 

Blood Feast är en bortglömd komisk pärla, men splatterscenerna gör den inte lämplig för alla som diggar dåligt gjord film. För er som gillar och/eller kan bortse från den typen av scener rekommenderar jag ett besök på YouTube där den oklippta versionen finns för titt.

 

Betyg: 3 opassande hamburgare av 5 möjliga

 

 

Chockerande idag?: Både ja och nej. Vissa scener är ganska slaskiga även med dagens standard, men genomförande är så taffligt att det främst blir komiskt.

 

Förbjuden i: Tyskland, Storbritannien, Singapore (extremt nedklippt version tillåten)


Fortfarande förbjuden i: Tyskland, Singapore (endast den klippta versionen tillåten)

 

Av Ulf - 7 december 2014 13:19

 

 

Regi: Luc Besson

Manus: Luc Besson

Medverkande: Scarlett JohanssonMorgan Freeman, Min-sik Choi mfl.

Produktionsbolag: Canal+/Ciné+/EuropaCorp mfl.

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2872732/

 

Lucy borde verkligen ha valt sin pojkvän med mer omsorg. Efter en veckas dejtande tar han med henne för att leverera en väska till den mystiske Mr. Jang. Snart finner sig Lucy tillgångatagen och tvingad att agera drogsmugglare för att överleva. När en påse med en ny syntetisk drog börjar läcka inne i hennes tarmsystem händer dock något oväntat. Plötsligt kan Lucy börja manipulera både sig själv och sin omvärld på ett aldrig förr skådat sätt. Ju kraftfullare hon blir inser hon dock också att hennes död rycker allt närmre. Nu har hon både en koreansk triad i hälarna och måste besluta vad hon ska göra med sin nyvunna kunskap medan det ännu finns tid.

 

Jag drog mig ett bra tag från att se den här filmen av en enkel anledning - Luc Besson. Efter en riktigt bra svit filmer i början till mitten av 90-talet har Besson i princip bara gjort skräp. Men med Scarlett Johansson i huvudrollen och ett science fiction-tema kapitulerade jag till slut. Det visade sig att det här är Bessons bästa film sedan 1994 års Léon.


Ovanstående betyder dock inte särskilt mycket om man ser till vilka filmer Besson gjort sedan dess. Här återfinns också några av de vanligt förekommande problemen hos den franske regissören. Det är dålig koll på vetenskapen bakom manuset och en alltför stor tilltro till sin förmåga som actionregissör. Om man dock godtar premissen att en människa skulle kunna börja använda allt mer av sin hjärnkapacitet innehåller Lucy också en del riktigt utmanande scener om existensialism och vad det innebär att vara människa. Det är under dessa stunder som Lucy är som bäst. Johansson är som alltid bra även om det här inte är en film där hon verkligen får spela ut.

 

Manuset tar sig som sagt en hel del friheter med kreativ "vetenskap", men då både grundpremiss och slutsats är intressant lyckades Lucy definitivt hålla mitt intresse. Att dessutom Morgan Freeman är med och spenderar de flesta av sina scener helt enkelt genom att läsa upp saker är ett plus. Freeman kan som bekant ha en av skådespelarvärldens absolut bästa röster.

 

Lucy är sevärd om än delvis problematisk. Jag skulle gärna sett att Besson vågat ta steget fullt ut, tonat ner actionscenerna och fokuserat mer på existensialismen. Om du är ett fan av genren är det dock fortfarande en film klart över genomsnittet.

 

Betyg: 3+ smått övertydliga symboler av 5 möjliga

Av Ulf - 6 december 2014 15:09

 

 

Regi: Richard Glatzer & Wash Westmoreland

Manus: Richard Glatzer & Wash Westmoreland (baserad på Lisa Genovas roman med samma namn)

Medverkande: Julianne MooreKristen Stewart, Alec Baldwin mfl.

Produktionsbolag: Backup Media/Big Indie Pictures/Killer Films mfl.

År: 2014

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3316960/

 

Alice Howland har allt. Tre vuxna barn, ett bra äktenskap och en anställning som lingvistikprofessor. En morgon börjar hon dock plötsligt glömma ord. Snart därefter springer hon vilse på en joggingtur runt universitetsområdet. Snart visar det sig att Alice har en tidig form av Alzheimers. För att göra saken än värre får Alice reda på att hennes sjukdom innebär en femtio procents risk att även hennes barn drabbas.

 

Welcome to the Oscar bait of the season. Nej, nu ska jag vara snäll, men det står i princip klart redan nu att Julianne Moore kommer vara en av de starkaste kandidaterna till priset för bästa skådespelerska. Förutom att hon är fruktansvärt bra i rollen som Alice lyckas hon tangera alla de klassiska Oscarsdygderna - sjukdom, sorg, familjefru, komplicerat förhållande till sina barn. Att Julianne Moore skulle vara bra var inte en överraskning. Vad som däremot är överraskande är att Kristen Stewart också är bra och framförallt att hon lärt sig stänga munnen när hon inte pratar.

 

Till syvende och sist är dock Still Alice precis vad jag förväntade mig - en dokumentation av en neurologisk sjukdom med fint skådespel. För att kunna skapa ett drama mer än bara degeneration av hjärnceller av det här måste det till karaktärspsykologi som är djupare än vad den här filmen erbjuder. Filmen tickar på utan några större ögonblick utan är helt enkelt en välspelad film om en fruktansvärd sjukdom, men utan ett riktigt personligt anslag. Jämför exempelvis med hur Jonas Gardell fick oss att känna varje stygn av smärta i Torka aldrig tårar utan handskar (2012). Vidare utvecklas inte den poäng om ärftlighet som manuset bygger upp för att sen bara släppa. Gott hantverk, rörde mig inte nämnvärt.

 

Betyg: 3 fast Baldwin gör sviniga saker som bara en Baldwin kan av 5 möjliga

Av Ulf - 3 december 2014 17:55

 


Regi: David Ayer

Manus: David Ayer

Medverkande: Brad Pitt, Shia LaBeoufLogan Lerman mfl.

Produktionsbolag: Le Grisbi Productions/Crave Films/Huayi Brothers Media

År: 2014

Längd: 134 min

Land: USA/Storbritannien/Kina

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2713180/

 

April, 1945: De allierade rycker fram genom Tyskland på väg mot Berlin men bjuds på hårt motstånd från en allt mer desperat tysk krigsmakt. Sergeant Don "Wardaddy" Collier och hans trupp i stridsvagnen Fury skickas ut för att överta en mindre stad. Med sig har de den helt färske soldaten Norman. Spänningarna i gruppen och framförallt gällande Norman blir allt allvarligare och samtidigt inser truppen att deras nästa uppdrag mycket väl kan bli deras sista.

 

Det finns en scen cirka en timme in i Fury som slår fast att det här framförallt är en karaktärsdriven historia om människor under press. Truppen får en timmes respit hemma hos två tyska kvinnor och sättet de behandlar dessa på säger väldigt mycket om de olika karaktärerna. Sergeant Don Collier pendlar mellan att vara ett äkta rövhål och ett befäl som gör exakt vad han behöver göra för att hans män ska överleva. Norman, färsk som han är, motsätter sig många av de mer grymma order han får. Resten pendlar mellan dessa extremer. Scenen med de tyska kvinnorna är paradoxalt nog en av de mest laddade i en film om den värsta konflikt mänskligheten någonsin skådat. Det är lysande gjort av manusförfattare och regissör David Ayer. Han lyckas hitta det stora i det lilla... och det gör rejält ont.

 

Brad Pitt är alltid bra vad han än spelar och hans roll som sergeant Collier är inget undantag. Den som verkligen skiner i den här filmen är dock Logan Lerman i rollen som vår everyman Norman. Han är fullständigt trovärdig i sina scener och man känner verkligen med honom. Här ligger dessvärre också ett av filmens få tydliga problem - det går lite för snabbt. Jag skulle vilja att Ayer antingen hade förlagt filmen under en längre tidsperiod eller att han gjort en film till om de här karaktärerna. Normans karaktär accepterar krigets vansinne lite för snabbt. Det är inget stort aber, men det stör mig ändå.

 

Den här filmen skulle inte kunna komma mer lägligt för mig. Det senaste halvåret har jag arbetat med en elev som älskar stridsvagnshistoria och jag har under denna tid lärt mig otroligt mycket om framförallt andra världskrigets tanks. Det gör att jag också kan se att man verkligen gjort sin research till Fury. Visst finns här vissa mindre detaljfel, men bara det faktum att man använde världens enda fullt funktionsdugliga Tiger-tank till en scen är imponerande. Kort sagt, min elev gillade filmen, det gör jag också.

 

Betyg: 4 korsvägar av 5 möjliga

Av Ulf - 2 december 2014 12:13


 

Regi: Leon Gast & Ryan Moore

Manus: N/A

Medverkande: Manny Pacquiao, Jinkee Pacquiao, Liam Neeson mfl.

Produktionsbolag: Wonderspun & Revelin Studios

År: 2014

Längd: 88 min

Land: USA/Filippinerna

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1778931/

 

Manny Pacquiao är troligen en av världens mest älskade idrottsmän i sitt hemland. Från en mycket fattig bakgrund i ett Filippinerna sönderslitet av inbördeskrig får vi följa Mannys väg till att bli den boxare som vunnit flest världsmästartitlar sett över antalet viktklasser.

 

Leon Gast och Ryan Moore har försökt att berätta en komplett historia om Manny Pacquiao, en nu livs levande boxarlegend, men har i samma stund som de verkar nästan dyrka objektet för sin dokumentär misslyckats med uppgiften. Manny Pacquiaos historia är djupt fascinerande, men tyvärr känns Manny mer som ett tillrättlagt beställningsjobb än en riktig dokumentär. Å ena sidan är det inte så konstigt - Pacquiao är en man med väldigt många strängar på sin lyra och i och med hans politiska karriär tror jag inte att hans läger hade godtagit något annat än hyllningen som den här filmen utgör.

 

Det är synd, riktigt synd, eftersom Manny kommer från en riktig underdogsbakgrund. Att han började boxas för att försörja sin mor och sina sex syskon känns nästan som en författad bakgrund, men från denna enkla början (och 64 vinster på 66 amatörmatcher) fick Pacquiao sitt stora genombrott i och med att han kom till USA och fick börja arbeta med riktigt duktiga tränare. Så långt allt väl. Sen är det tyvärr de där sakerna som bara antyds, sopas undan eller utelämnas. Mannys team har väldigt stora problem med hans nye manager, men vi får egentligen inte riktigt utrett varför. Likaså har nämns det att Manny haft stora problem med både betting och med att ha varit en kvinnokarl trots sin uttalat starka kristna tro. Även hans politiska karriär har ifrågasatts från exempelvis statsvetare som menar på att enbart popularitet knappast kan översättas till att vara duktig politiker. Dessa är alla saker som skulle behöva utvecklas, undersökas och kommenteras mycket djupare. Nu blir Manny förvisso en sevärd film för boxningsfans, men inte mycket till dokumentär. Trist.

 

Betyg: 2+ giftiga vänsterkrokar av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6 7
8
9
10
11
12 13 14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30 31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se