Svensk titel: Geralds lek

Författare: Stephen King

År: 1992 (svensk utgåva: 1994)

Sidor: 330

Förlag: Viking (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-27-03979-X

“If anyone ever asks you what panic is, now you can tell them: an emotional blank spot that leaves you feeling as if you've been sucking on a mouthful of pennies.”

Jessies och Geralds äktenskap har sett sina bättre dagar. Som ett försök att tända gnistan igen experimenterar de båda med lättare bondage. Jessie är måttligt road, men går med på att ge handbojorna ett försök när paret åkt upp till sin sommarstuga mitt ute i skogen. Efter ett gräl som går överstyr faller Gerald så illa att han dör. Nu sitter Jessie fastbunden i en säng mitt ute i ingenstans... och frågan är om hon är ensam i huset.

Gerald's Game är en av Kings kvinnodrivna romaner från tidigt 90-tal där en solförmörkelse på 1960-talet är den gemensamma nämnaren. Likt Dolores Claiborne, i boken med samma namn, definieras huvudkaraktären i Gerald's Game till stor mån av händelser kopplade till nämnda naturfenomen. Medan Dolores Claiborne var en välskriven men tämligen förutsägbar thriller är Gerald's Game snarare en överlevnadshistoria med allt vad detta innebär. King målar med all tydlighet upp den panik och rädsla som Jessie känner i sin situation, men framförallt visar han på hur hon tvingas gå utom sig själv och vad hon tror att hon kan och inte kan göra.

Premissen som sådan är briljant. En lek som går överstyr och blir dödligt allvar via en förlupen sekunds rejäla otur. De delar av boken som behandlar Jessies flyktförsök från handbojorna är också de klart bästa och mest spännande. Kopplingen till solförmörkelsen vid Dark Score Lake är tyvärr en annan sak. I ett försök att ge Jessie större karaktärsdjup går King tillbaka till hennes barndom och berättar en förvisso välskriven men också långdragen tillbakablick om sexuellt trauma. Denna gör att boken tappar i det rasande tempo som den byggt upp. Det är ingen dum idé att ha med tillbakablicken, men den hade kunnat kortas med nästan hälften utan att något går förlorat i sig. Likaså är de avslutande 50 sidorna ett rejält stilbrott mot resten av boken och borde helt enkelt inte ha varit med.

Gerald's Game hade passat mycket bättre som en kortroman då premissen som sagt är intressant, men inte riktigt lämpad för längden. Boken har dock något som gör att jag inte kan släppa den och med den kommande filmatiseringen lär den börja sälja bättre igen. Gerald's Game må ha sina brister, men med sin tematik och sin brutala överlevnadsskildring är den ändå ett snäpp över genomsnittet för King.

Betyg: 3+ skrovmål för hundar av 5 möjliga

Regi: Damien Chazelle

Manus: Damien Chazelle

Medverkande: Miles Teller, J.K Simmons, Paul Reiser mfl.

Produktionsbolag: Bold Films/Blumhouse Productions/Right of Way Films

År: 2014

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2582802/

Andrew läser första året vid det mycket prestigefyllda musikkonservatoriet Shaffer. Som alla andra elever vid konservatoriet är han väldigt driven i vad han gör, men när han får uppmärksamhet från den hårdföre musikläraren Fletcher utvecklas hans drift snarare till besatthet. Inget tycks dock vara gott nog för Fletcher och frågan är hur länge Andrew orkar försöka möta både hans krav och sina krav på sig själv.

Någon gång i somras såg jag en bild från den här filmen på ett filmforum. Den föreställde en väldigt arg J.K Simmons, och om det är något Simmons kan göra är det att spela arg. Där och då slutade jag läsa om filmen. Jag ville gå in helt blind och låta Simmons galenskap drabba mig. Och som den drabbade mig...

Från det stora genombrottet som den diaboliske nynazisten Vern Schillinger i Oz (1997 - 2003) har Simmons ständigt varit underskattad. Förhoppningvis kommer detta ändras i och med Whiplash. Simmons omnämns som en säker Oscarskandidat och ärligt talat är hans prestation i Whiplash det bästa skådespel jag sett än så länge i årets Oscarsrace. Simmons spelar sin roll med sådan övertygelse, kraft och hotfullhet att han äger varenda scen han är med i. Det är nästan lite synd om Miles Teller i huvudrollen som även han gör en mycket bra roll, men blir totalt överskuggad av Simmons.

Här finns andra godsaker förutom skådespelet att titta på också. Rent tekniskt är Whiplash utsökt med en fantastisk klippning och arbete med ljud. Damien Chazelle har skrivit och regisserat en riktigt tät historia som i tematik påminner en del om hans tidigare Grand Piano (2013) om än mer jordnära. Chazelle hade i viss mån problem med avslutningen av nämnda films manus, vilket han absolut rättat till för den här filmens räkning. Intressant nog har Chazelle inte någon betydande musikalisk bakgrund, men har ändå ett sätt att se den stress och press som dessa personer utsätts för, vilket tyder på god människokännedom. 

Whiplash är snudd på högsta betyg. Om samspelet mellan Simmons och Teller fungerat ytterligare ett snäpp bättre, eller om Teller varit på Simmons nivå, hade det varit en solklar femma. Se och njut av en skådespelare i absolut högform!

Betyg: 4+ draggers & rushers av 5 möjliga

Regi: Ridley Scott

Manus: Adam Cooper/Bill Collage /Jeffrey Caine mfl. (baserat på 2 Mosebok)

Medverkande: Christian Bale, Joel Edgerton, John Turturro mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/Scott Free Productions/Babieka mfl.

År: 2014

Längd: 150 min

Land: USA/Storbritannien/Spanien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1528100/

Nej, jag tänker inte presentera en synopsis för Exodus. Om ni inte känner till historien om Moses rekommenderar jag att ni går om grundskolans religionsundervisning. Nåväl, Ridley Scott är mannen som fick ta sig an detta, det senaste, i vågen av bibliska epos. Det fungerar faktiskt över förväntan.

Det är svårt att göra en bra film baserad på en bok i Bibeln. Om du ligger för långt ifrån texten kommer den inte bli ekonomiskt gångbar och om du endast går efter texten kommer det bli ganska trist och förutsägbart. Hur ofta man än upprepar mantrat att Bibeln är "the greatest story ever told" är det helt enkelt inte sant. Nu lägger jag inte några teologiska aspekter i det uttalandet utan helt enkelt en värdering i hur texten är uppbyggd. Tack och lov är Andra Moseboken en av de mer dramaturgiskt intressanta i Bibeln. Manusförfattarna har tagit fasta på detta och presenterar en väl sammanhållen tolkning - till största del.

Det största problemet med Exodus är längden. Ja, en biblisk film är i nio fall av tio riktigt lång, men man måste fylla längden med något också. Första akten, när Moses agerar som adoptivson till farao och general i hans armé, fungerar riktigt bra. Karaktärerna presenteras väl och tack och lov valde manusförfattarna att undvika den trötta historien om korgen i vassen. Efter Moses bannlysning dalar filmen dock något. Scott klarar inte riktigt av att regissera scenerna med en tvivlande och bitter Moses utan det mesta faller platt. Filmen tar sig igen när Moses återvänder till Egypten för att sen ebba ut i en väldigt abrupt avslutning. Tempot är helt uppåt väggarna och skulle behövas ses över ordentligt.

Skådespelarinsatserna är även dessa varierande. Christian Bale är en duktig skådespelare och gör sitt jobb även här, men jag ställer mig frågande till valet att låta honom spela Moses överhuvudtaget. Det är klart att han säljer biljetter, men finns det inte någon lite mer passande att spela Moses än... Batman? Bales insats är dock väldigt mycket bättre än hans huvudsaklige motspelare, Joel Edgerton i rollen som hans adoptivbror Ramses. Edgerton gör i princip bort sig i sina scener. Det finns ingen snällare beskrivning. Hans överteatraliska leverans hör inte hemma i den här filmen. Det är här det märks att Ridley Scott först och främst är en actionregissör. Egyptens plågor skildras med all önskvärd tydlighet och är riktigt spektakulära att titta på. När han går över till mer karaktärsdrivna scener blir det ofta lite stelare.

Exodus har kritiserats från diverse håll för att vara än det ena, än det andra, men det som jag främst kan irritera mig på är som vanligt Scotts väldigt fria tolkning av historiska fakta. Den som har minsta koll på forna Egypten kommer skruva på sig när det ploppar upp pyramider mitt i städerna och siffror ändras från scen till scen. Den religiösa trovärdigheten låter jag vara osagd. Jag är varken jude eller kristen och störs inte nämnvärt om en film går ifrån sitt källmaterial. Det jag däremot tyckte om var att Exodus visar på kampen mellan Guds och människans olika viljor på ett sätt som jag inte kan påminna mig ha sett på länge i en film av det här slaget. Noah (2014) hade det definitivt inte. Och det är detta som räddar Exodus för mig, trots stapplande skådespelarinsatser och behovet av en klippare - det här känns som en film som vill säga något och inte bara visa upp en visuell stil. Fortfarande kluven till filmen som helhet, men väl värt en titt.

Betyg: 3 movements of the people av 5 möjliga

Regi: Lucio Fulci

Manus: Elisa Briganti

Medverkande: Tisa Farrow, Ian McCulloch, Richard Johnson mfl.

Produktionsbolag: Variety Film Production

År: 1979

Längd: 91 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080057/

En till synes övergiven segelbåt driver in i New Yorks hamnområde. När hamnpolisen undersöker båten närmre blir de attackerade av vad som tycks vara en man som redan borde vara död. Båten visar sig tillhöra en känd vetenskapsman som senast hördes från på den karibiska ön Matul Island. Journalisten Peter West åker tillsammans med vetenskapsmannens dotter, Ann, för att undersöka vad som hänt med hennes far.

Jag har ett speciellt förhållande till Zombie Flesh Eaters då den var den första filmen i den italienska zombievågen jag såg när det begav sig. Innan jag introducerats till Fulcis värld var min enda kontakt med zombies från Romeros Night Of The Living Dead (1968). Gissa om Fulci chockade brallorna av mig med sina extremt närgångna effekter och sitt nästan besatta intresse för ögon! Nu, cirka 20 år senare, har Zombie Flesh Eaters fortfarande en del scener som får mig att rysa till lite. I sina bästa stunder är Fulci svår att slå på fingrarna när det kommer till splatter.

Dessvärre är också Zombie Flesh Eaters en mycket ojämn film. Framförallt är det manusets fel som målar upp karaktärerna som riktiga idioter - och inte på ett roligt sätt. De verkar aldrig förstå, trots att de sett det gång på gång med egna ögon, att för att döda en zombie så måste huvudet förstöras på ett eller annat sätt. Långa sjok av filmen går ut på att karaktärerna är förbluffade över varför zombierna fortfarande kutar omkring (nåja, släpar omkring). Det gör att för varje scen av cineastiskt guld, som zombiernas uppvaknande från den gamla kyrkogården, finns det en seg dialogscen som inte för handlingen framåt.

Trots min kritik måste jag ändå rekommendera Zombie Flesh Eaters till alla diggare av genren. Idag, med serier som The Walking Dead, känns den kanske på vissa sätt förlegad, men den har det där speciella stuket som bara galna italienare kunde få till på 70-talet. Bitvis underhållande, alltid kitschigt och en personlig favorit om än inte en fantastisk film.

Betyg: 3+ zombie walks av 5 möjliga

Chockerande idag?: Till viss mån. Här finns en eller två scener som fortfarande är lite magkittlande, men på det hela taget skulle jag ge den ett "nja".

Förbjuden i: Tyskland, Norge, Storbritannien, USA

Fortfarande förbjuden i: -

Regi: Dean DeBlois

Manus: Dean DeBlois (baserat på Cressida Cowells böcker med samma namn)

Medverkande: Jay Baruchel, Cate Blanchett, Gerard Butler mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks Animation & Mad Hatter Entertainment

År: 2014

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1646971/

Fem år efter att Hiccup fått folket i Birka att acceptera drakarna som nytto- och sällskapsdjur blir den samme ombedd att ta över som byns hövding. Hiccup vill mycket hellre utforska världen tillsammans med sin drake Toothless, men under en upptäcktsfärd till nordligare breddgrader får han reda på något mycket oroande. Tydligen finns det fler drakryttare i världen och inte alla är särskilt snälla...

Jag var inte särskilt imponerad av första filmen i den här serien och förväntade mig mer av samma sak här. Jag måste dock säga att jag blev glatt överraskad av How To Train Your Dragon 2. I motsats till exempelvis The Boxtrolls (2014) visar den här filmen att det är fullt möjligt att inte bara presentera underhållning för barn utan även få dem att tänka över lite djupare tematik - i det här fallet vänskaps- och familjeband.

Regissören och tillika manusförfattaren Dean DeBlois har sagt i intervjuer att han inspirerades av de filmer han själv tyckte om som barn och i synnerhet The Empire Strikes Back (1980). Det märks. Dramaturgiskt följer filmerna varandra ganska tätt och trots en ganska stor dos svärta mot slutet blir det aldrig för otäckt för den tänkta målgruppen. De här karaktärerna står för något och DeBlois får oss att bry oss om dem på ett sätt som han inte klarade av i den första filmen.

Därmed sagt är inte allt bra. Filmen består till stor del av scener med drakar som flyger till saker som exploderar. Gott så, men om man inte lägger in lite intressanta bihistorier i dessa långa scener blir det lätt ganska enahanda. Ett bra exempel på detta är hur skaparna bakom Ice Age (2002) hade med den lille gnagaren Scrats försök att få tag i en väldigt bångstyrig nöt. Ett avbrott av den här typen skulle effektivt ha kortat de ibland närmst transportsträckeliknande actionsekvenserna i filmen.

Nåja, How To Train Your Dragon 2 är absolut ett steg i rätt riktning för filmserien. Det planeras redan nu en del 3 och den kan jag nu se fram emot med mer tillförsikt än jag gjorde inför den här uppföljaren.

Betyg: 3+ draksporter som säkert får J.K Rowling att tjura lite av 5 möjliga

Regi: Graham Annable & Anthony Stacchi

Manus: Irena Brignull & Adam Pava (baserat på Alan Snows roman Here Be Monsters!)

Medverkande: Ben Kingsley, Jared Harris, Nick Frost mfl.

Produktionsbolag: Laika Entertainment

År: 2014

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0787474/

En föräldralös pojke, Eggs, växer upp tillsammans med de så kallade Boxtrollen - små troll som gömmer sig i lådor och bor i stadens kloaker. Tillsammans med Eggs ägnar de nätterna till att ta vad de behöver från soporna i världen ovanför. När Boxtrollen börjar försvinna under sin nattliga räder inser Eggs att han måste rädda dem. Det sätter honom snart i direkt strid med stadens trolljägare som tänker använda sitt jobb för att stiga i samhällsklasserna.

Det här är tiden på året då jag oftare än vad jag vill biter i sura äpplen och ser filmer endast på grund av att de är nominerade till olika priser. The Boxtrolls lär bli Oscarsnominerad under vad som har varit ett mycket långsamt år för animerad film. Med förra årets kanske sämsta titel och Ben Kingsley i en av de större röstrollerna var jag heller inte alltför entusiastisk. När jag går in i något med noll och inga förväntningar bör jag dock kunna hitta saker som jag ändå gillar. The Boxtrolls visade sig dock vara lika sömnig som jag befarade.

Gjord av teamet bakom både ParaNorman (2012)och Coraline (2009) borde det här ha kunnat bli bra. Storyn, baserad på en bok av Alan Snow (med mycket bättre titel), är dock mycket mer typisk och beprövad än hos de två nämnda filmerna. Där nämnda filmer presenterade väldigt bra tolkningar om tolerans och hur man bör bekämpa fördomar är The Boxtrolls bara fruktansvärt trist. Samtidigt vet jag inte vem den här filmen är tänkt för. Den är från sju år i Sverige, men jag vette fanken om jag skulle tagit med en sjuåring på den här filmen. Samtidigt är den alldeles för löjlig för äldre barn än så. Med sin skumma tematik som närmst kan liknas vid en allegori över nazismens syn på judar finns här scener som absolut inte lämpar sig för de yngsta. Samtidigt problematiserar den väldigt dåligt och blir således ett onödigt inlägg i en diskussion som är viktig att föra även med barn - inte minst med tanke på hur vårt samhälle ser ut idag. 

Skippa The Boxtrolls och se något bättre animerat istället. Enda anledningen att den klarar sig från en etta i betyg är att det som vanligt när det gäller de här filmskaparna är mycket gott hantverk. Det är också allt.

Betyg: 2- filmer som ändå kommer förlora till The LEGO Movie av 5 möjliga