Alla inlägg den 20 februari 2015

Av Ulf - 20 februari 2015 19:30

 


Regi: Isao Takahata

Manus: Isao Takahata & Riko Sakaguchi (baserat på den japanska folksagan Bambuskäraren)

Medverkande: Aki AsakuraYukiji Asaoka, Takeo Chii mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/Dentsu/Hakuhodo DY Media Partners mfl.

År: 2013

Längd: 137 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2576852/

 

Prinsessan Kaguya föds ur en bambustjälk och tas omhand av en skogshuggare och hans fru. Kaguya växer snabbare än andra barn och lär sig saker utan att ens behöva tänka på dem. Fler och fler märkliga händelser övertygar skogshuggaren att hans adoptivdotter är ödesbestämd för att bli en prinsessa. Mot Kaguyas vilja flyttar familjen till huvudstaden för att dottern ska kunna uppta sin rättmätiga plats bland adel och kejsare.

 

Studio Ghibli har inte haft sina bästa år på sistone. The Wind Rises (2013) var den konstnärlige ledaren och mentorns Hayao Miyazakis förmodade sista verk och även hans sämsta film på många år. The Tale Of Princess Kaguya följer lite i samma spår. Det är en fantastiskt vacker film rent tekniskt med en tecknarstil som påminner mer om den klassiska mangan från tecknarstilens början än den typiska Ghibli-stilen. Färgskalan är blek och dov och det myllrar av detaljer i de genomarbetade bakgrunderna. Men sen var det det där med manuset...

 

Filmen är baserad på en gammal folksaga och vad som brukar utmärka just sådana sagor är att de ofta är korta och kärnfulla. De skulle kunna berättas runt lägerelden och var sällan epos. Kaguya är allt annat än kort och kärnfull. Med en speltid på 137 minuter kan man bara se så många vackra bilder innan man är mätt och längtar efter välutvecklade karaktärer och/eller manus. Det är här filmen tappar mycket. Kaguya själv är förståeligt nog den som utvecklas mest under filmens gång, men de styvnackade birollerna verkar som huggna i sten. Det blir inte så mycket drama av att ständigt slå skallen mot en metaforisk vägg.

 

Filmen hämtar sig dock med ungefär 25 minuter kvar på klockan. Plötsligt känner jag igen Ghibli igen. Det är lekfullt och fantastirikt men samtidigt med stygn av sorg och saknad. Det är dock för få riktigt bra delar för att filmen ska kunna få högre betyg än den får. Här finns briljans, det är trots allt Ghibli, men det är för långt mellan pärlorna. Samtidigt är den den klart bäst gjorda animerade filmen rent tekniskt jag sett från förra året. Jag är något kluven, men jag hade väntat mig mer.

 

Betyg: 3 bambuskott av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - 20 februari 2015 14:12

 


Regi: Rory Kennedy

Manus: Mark Bailey & Keven McAlester

Medverkande: Henry Kissinger, Hugh Doyle, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: Moxie Firecracker Films

År: 2014

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3279124/


När Richard Nixon skrev under Parisfördraget om ett vapenstillestånd mellan Nord- och Sydvietnam 1973 var förhoppningarna att detta skulle leda till en tvåstatslösning likt den i Korea. När Nixon fick avgå i samband med Watergateskandalen ett år senare drog dock Nordvietnam nytta av den inrikespolitiska förvirring som rådde i USA och bröt vapenvilan. I april 1975 var de framme vid Saigon. Rory Kennedy berättar i sin dokumentär om vad som hände under de sista dagarna innan Sydvietnam kapitulerade och vad som hände med de hundratusentals sydvietnameser som riskerade livet genom att stanna i landet.

 

Vietnamkriget är och förblir det troligen största nationella traumat i amerikansk historia, med möjligt undantag för 9/11. Fram tills dess hade USA aldrig förlorat ett större krig och att man skulle göra det i Vietnam av alla ställen var otänkbart. Krigets moraliska grund, eller brist därpå, åsido berodde det som en intervjuperson säger i slutet av den här dokumentären på "många löften och fina ord som gång på gång bröts." Last Days In Vietnam hade lika gärna kunnat heta How We Fucked Up One Final Time. Den kanske inte hade varit lika enkel att sälja då förvisso.

 

Jag personligen visste ganska lite om just det allra sista skedet i Vietnamkriget och således fyller dokumentären i en lucka i mitt nutidshistoriska kunnande. Som ren information om vad det var som hände fungerar Kennedys dokumentär alltså bra. Problemet är att den trots åtskilliga intervjuer med personer som var med blir tämligen opersonlig. Det verkar inte riktigt som Kennedy vet vad han vill förmedla. Ska det vara en rak och informativ dokumentär eller ska den beröra de personliga historierna som kom utifrån händelserna? Genom att försöka göra båda blir det ibland ganska utdraget och inte alls lika drabbande som det hade kunnat bli.

 

Last Days In Vietnam handlar till syvende och sist inte så mycket om vietnameserna som den handlar om de välmenande amerikanerna. Det är egentligen inte förrän i slutet som vi får se några riktiga känslor ifrån dessa veteraner och konsekvenserna för de vietnameser som blev kvarlämnade hanteras i några få enkla textblock innan eftertexterna. Som sagt, som information om vad som hände de där dagarna fungerar dokumentären bra, men den är i stort behov av tydligare kontext och ett bredare berättande. Värt att notera är att eftersom dokumentären distribueras av PBS finns den att se gratis via YouTube, så om intresse finns för en Oscarsnominerad dokumentär är det bara att söka.

 

Betyg: 2+ luftbroar av 5 möjliga

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5
6
7
8
9
10 11
12
13 14 15
16
17 18 19 20 21
22
23
24
25
26 27 28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se