Alla inlägg under februari 2015

Av Ulf - 19 februari 2015 14:00


 

 

Regi: Andrey Zvyagintsev

Manus: Andrey Zvyagintsev & Oleg Negin

Medverkande: Aleksey SerebryakovElena Lyadova, Vladimir Vdovichenkov mfl.

Produktionsbolag: Non-Stop Productions

År: 2014

Längd: 140 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2802154/

 

Kolya och hans familj har bott i ett litet fiskeläge vid den sibiriska kusten i tre generationer. Nu verkar det dock som att traditionen kommer att brytas när en korrumperad borgmästare försöker pressa Kolya till att sälja marken, på lagligt eller olagligt vis. Kolya anlitar en advokat från Moskva i form av sin gamle vän Dmitriy, men vad han inte vet är hans gamle vän kommer även han med trubbel i bagaget.

 

Andrey Zvyagintsev är en av de mest intressanta regissörerna från Östeuropa idag och med Leviathan visar han återigen varför. Med ett öga för både bildkomposition och oklanderlig skådespelarregi lyckas han hela tiden antyda mer under ytan. I jämförelse med flera andra lågmälda och långsamt berättade Oscarsnominerade filmer i år lyckas Zvyagintsev med sin isbergsteknik. De stora och ödsliga landskapen kombinerade med kraftfulla detaljer i form av enkla saker som blickar och bakgrundsscenografi gör Leviathan till ett mästarprov i utforskandet av det moderna Ryssland.

 

Leviathan har anklagats för, föga förvånande från ryskt håll, för att vara anti-rysk. Jag kan förstå tongångarna, då det verkligen inte är en positiv bild som målas upp av ett samhälle där alla mer eller mindre kan köpas. Samtidigt visar den på de klassiska ryska dygderna om att aldrig ge upp och kämpa till sista andetaget även om det verkar lönlöst. Vi hittar samma tema hos många av de klassiska ryska författarna och Zvyagintsev och Negin har tagit fasta på detta. Om isländska vikingasagor på film brukar kallas för "torskvästerns" är detta snarare en "vodkavästern". Symboliken med det bibliska havsodjuret Leviatan vävs också in mycket snyggt utan att det aldrig skriver tittaren på näsan. De nästan smått surrealistiska Kafkamässiga scenerna i domstolen är även de höjdpunkt.

 

Aleksey Serebryakov är mycket bra i huvudrollen som Kolya och även resten av ensemblen sköter sig exemplariskt, i synnerhet Elena Lyadova som Kolyas hårt prövade fru Lilya. Överhuvudtaget är Leviathan en av förra årets bästa filmer och nu när Turist (2014) inte blev nominerad till bästa utländska film sätter jag mitt hopp till det ryska sjöodjuret.


Betyg: 5 vodkavästerns av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 18 februari 2015 23:19

 


Oscarsnominerade kortfilmer 2015 - animerade och live action


Som alltid bjuder årets Oscarsnominerade kortfilmer på både högt och lågt. Värt att notera är dock att det som vanligt inte går att få tag i någonting från Best Short Documentary innan galan. I år finns det inga riktiga skräpfilmer som är nominerade (det brukar alltid finnas åtminstone en), men topparna är inte jättemånga de heller. I klassen Best Live Action Short Film hittar vi följande nominerade:

 

Parvaneh (2012, Schweiz)

Butter Lamp (2013, Frankrike/Kina)

Aya (2012, Israel/Frankrike)

The Phone Call (2013, Storbritannien)
Boogaloo and Graham (2014, Nordirland)

 

Live action-kategorin är den klart svagaste av de två i år, men jag måste säga att jag är förvånad över den ganska jämntjocka och halvtrista uppställningen. Det dröjde fram tills film nummer fyra i ordningen, den brittiska The Phone Call, innan något som kan kallas en värdig Oscarsvinnare kom fram. The Phone Call handlar om en kvinna som arbetar på ett kriscenter. Hon får ta emot ett samtal från en döende man som inte vill ha hjälp utan bara ha något att prata med medan han glider in i glömskan. Det låter deprimerande, men är finstämt och väldigt välspelat ifrån Sally Hawkins.

 

Min favorit i kategorin återfinns dock i slutet på det paket jag köpte från Itunes - den nordirländska Boogaloo and Graham. Två unga pojkar i Belfast, 1978, får varsin höna i present från sin far. Hönorna blir deras käraste ägodelar, men när saker och ting i familjen börjar ändras är det inte säkert att de får ha dem kvar. Jag är väldigt förtjust i irländsk film överhuvudtaget, inte minst för den extrema galghumor de ofta uppvisar. Den är lika svart och levande som alltid i den här rullen och det krävs sin manusförfattare att få in så här pass många gapskratt på knappt en kvart.

 

De övriga tre filmerna, Parvaneh, Butter Lamp samt Aya, har alla sina stunder, men den som kommer närmst de andra två är mittenfilmen. Butter Lamp har ett enkelt koncept - en fotograf i Tibet ska fotografera folk som aldrig blivit fotograferade förr, framför den ena galna backdropen efter den andra. Slutklämmen här är magisk och gör Butter Lamp till nummer tre på min lista.

 

Parvaneh och Aya är inte direkt dåliga filmer, men knappast Oscarsmaterial. Speciellt Aya, som handlar om en israelisk kvinna som plockar upp en dansk journalist i sin bil, är ganska dryg. Den säger ingenting och är väldigt, väldigt fransk - på ett dåligt sätt. Parvarneh handlar om en ung kvinna i Schweiz som vill skicka pengar till sin sjuke far i Afghanistan. När hon inte har ett giltigt ID frågar hon en annan ung kvinna om hon kan hjälpa henne och en omaka vänskap uppstår. Helt okej, men jag kommer inte komma ihåg den om några veckor. Alltså, i ordning enligt mig:

 

1. Boogaloo and Graham (2014, Nordirland)

2. The Phone Call (2013, Storbritannien)

3. Butter Lamp (2013, Frankrike/Kina)

4. Parvaneh (2012, Schweiz)

5. Aya (2012, Israel/Frankrike)

 


Om Live action-kategorin är något underväldigande är den animerade mycket bättre, med följande nominerade:

 

The Bigger Picture (2014, Storbritannien)
The Dam Keeper (2014, USA)
Feast (2014, USA)
Me and My Moulton (2014, Norge/Kanada)
A Single Life (2014, Nederländerna)

 

Disney står som producent för årets verkliga höjdare för min del, Feast. En man tar hand om en herrelös hund och båda delar en passion för mat. När mannen får en flickvän verkar det dock vara slut på festen för hunden. Disney lyckas, som ingen annan, spela på mina hjärtsträngar som en harpa. Jag vet att det här är billigt. En söt hund, en kärlekshistoria och fantastisk animation. Jag bryr mig inte det minsta om att det är billigt. Jag föll handlöst för den här relationshistorien på 7 minuter och när en film får mig att börja gråta på så kort tid har den verkligen lyckats. Den finns att se gratis på YouTube, vilket jag rekommenderar att ni gör. Om ni, liksom jag, är svag för djur råder jag er dock att ladda upp med en näsduk eller två.

 

Det var tur att jag såg Feast sist, för annars vet jag inte om jag hade kunnat ladda om. De andra filmerna lyckades jag hålla mig någorlunda känslomässigt distanserad till, med undantag för den überkorta A Single Life. Den här filmen lyckas på 2 minuter (!) presentera en idé, introducera en karaktär och berätta en historia. Jag kan egentligen inte säga så mycket om den utan att spoila hela filmen, men se den! Den lockade till ett rejält gapskratt!

 

Liksom i Live action-kategorin hamnar de tre övriga filmerna snäppet under de två som står ut, även om steget mellan grupperna inte är lika långt här. Den bästa av de övriga tre är den norsk/kanadensiska socialrealistiska lilla pärlan Me and My Moulton, en uppväxtskildring från vårt västra grannland sett från mittendottern i en familj där föräldrarna arbetar som "modernistiska designers". Roligt och sött så det förslår.

 

Kort därefter kommer den amerikanska The Dam Keeper, en historia där en stad fylld med antropomorfiska djur litar på att personen i den stora vindmöllan ovanpå en gigantisk damm kommer hålla mörkret borta från samhället. Men vad händer när personen i möllan är ett mobboffer och inte alls har någon motivation för att rädda vare sig staden eller dess innevånare? The Dam Keeper och Me and My Moulton är svåra att skilja åt, men jag drar mer åt den socialrealistiska stilen i den sistnämnda än den mer sagomässiga i den förstnämnda.

 

Till slut, lite efter de andra, kommer den brittiska The Bigger Picture. Två bröder, där en tar hand om deras åldriga mor medan den andre gör karriär, måste komma varandra närmre när modern blir sjuk. The Bigger Picture är extremt läcker rent tekniskt, men storyn är inte riktigt där. Det abrupta slutet blir dessvärre det som sänker filmen en nivå under de andra nominerade.

 

I min ordning:

 

1. Feast (2014, USA)

2. A Single Life (2014, Nederländerna)

3. Me and My Moulton (2014, Norge/Kanada)

4. The Dam Keeper (2014, USA)

5. The Bigger Picture (2014, Storbritannien)

ANNONS
Av Ulf - 17 februari 2015 13:37

 


Författare: Stephen King

År: 2008 (svensk utgåva: 2009)

Sidor: 771

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-1-4165-5296-3

 

"Art is the concrete artifact of faith and expectation, the realization of a world that would otherwise be little more than a veil of pointless consciousness stretched over a gulf of mystery."

 

Edgar Freemantle är en framgångsrik företagare inom byggbranschen som har det mesta i livet. Fru, två utflugna barn det går bra för och ett antal miljoner på kontot. Allt ändras dock när Edgar skadas allvarligt i en arbetsplatsolycka. Förutom att förlora ena armen förlorar han också sitt äktenskap och sitt hus. Deprimerad söker han miljöombyte och finner det på den lilla ön Duma Key, utanför Floridas kust. Duma Key har sedan tidigt 1900-tal varit en tillflyktsort för både kända och okända konstnärer och när Edgars intresse för att teckna övergår till canvasduk inser han att han burit på en nästan gudagiven talang. Allt är dock inte som det verkar på Duma Key. I ett palatsliknande hus bor den åldriga Elizabeth Eastlake med sin assistent Wireman. Elizabeth har burit på en hemlighet om Duma Keys historia sedan hon var barn - en hemlighet som Edgar börjar nysta upp i sina tavlor...

 

Ett vanligt förekommande tema i Stephen Kings romaner under 2000-talet är huvudkaraktärer som varit med om en allvarlig olycka av ett eller annat slag. Det är inte så konstigt med tanke på att King nästan dog efter att ha blivit påkörd 1999. Sällan har han dock skrivit bättre om återhämtande, läkande och förändring än han gör i Duma Key. Edgar Freemantle, som stand-in för King själv, har i mångt om mycket samma skador som King ådrog sig vid olyckan (King fick dock behålla sin arm) och skildringen av vägen tillbaka, med ilska, depression och anklagande är väldigt drabbande.

 

Om bokens första tredjedel handlar om Edgars tillfrisknande så handlar de två avslutande delarna främst om mysteriet som omgärdar Duma Key. Edgars vänskap med Elizabeth Eastlakes assistent Wireman är ett väldigt fint skildrat förhållande liksom hans förhållande till sin ena dotter, Ilse. Här är Duma Key som bäst. Karaktärerna känns trovärdiga och den för King väldigt ovanliga geografiska platsen ger hans språk ett nyskapande som han inte haft på ett tag. Duma Key spelar nästan en karaktärsroll själv i boken och är en verkligt besjälad plats - på gott och ont. I motsats till Kings småorter i Maine är Duma Key inte så mycket en plats där småstadspatriarker styr och ställer utan människan är där på naturens nåder. Det är väldigt effektivt.

 

Dessvärre känns upplösningen lite för "enkel". Den sista tredjedelen ökar i tempo, men King faller tillbaka på många beprövade troper som kanske hade känts okej i några av hans andra böcker, men som sticker ut alltför mycket i jämförelse med den övriga tonen i boken. Det är dock fortfarande det bästa av honom jag läst från det från Kings sida ganska mediokra 00-talet och en bok jag kan rekommendera till både fans och andra.

 

Betyg: 4 nasty men with big teeth av 5 möjliga

Av Ulf - 15 februari 2015 22:12

 


Regi: Mike Leigh

Manus: Mike Leigh

Medverkande: Timothy SpallPaul Jesson, Dorothy Atkinson mfl.

Produktionsbolag: Film4/Focus Features International/Lipsync Productions mfl.

År: 2014

Längd: 150 min

Land: Storbritannien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2473794/

 

J.M.W Turner (1775 - 1851) var en lysande om än besvärlig konstnär som gjorde sig vänner och ovänner vart han än kom. I Mike Leighs biografi får vi följa Turners liv och leverne i London parallellt med hans hemliga liv i en liten fiskeby. Starkt påverkad av sin fars död börjar även Turners hälsa svikta och merparten av tiden spenderas med att försöka få det där stora erkännandet till sist. Men kommer han hinna?

 

Det här med biografifilm är svårt. Om din biografiperson inte är fruktansvärt intressant krävs det en regissör och manusförfattare av rang för att kunna leverera något annat än ett återberättande av ett liv. Mike Leigh är en av de där författarna/regissörerna som jag ställer mig frågande till varför alla älskar. Det är inte det att jag hatar Leighs filmer direkt, men allt som oftast tycker jag att de är ganska tunna när det kommer till karaktärsporträtten. Det är, som ni säkert förstår, ett stort problem när det gäller att göra en biografi. Lyckligtvis har han en fantastisk skådespelare i sin ringhörna i form av Timothy Spall.

 

Spall, kanske mest känd för den breda publiken som Wormtail i Harry Potter-franchisen (2001 - 2011), är en karaktärsskådespelare av den gamla skolan. Hans nästan ständigt surmulna uppsyn är också perfekt för rollen som Turner, liksom hans mycket missbelåtna "grymtande". Som sig bör i en film om en konstnär är Mr Turner också en väldigt snygg film. Fotot, färgsättningen och framförallt ljuset är av allra högsta klass.

 

Dessvärre lyfter aldrig filmen nämnvärt. Jag känner att det fanns så mycket mer hos Turner som Leigh hade kunnat utforska mer ingående. Isbergsteknik i all ära, men en film som borde vara högst personlig känns tämligen opersonlig stundtals. För den som vill veta mer om Turner och hans liv är det en introduktion god som vilken annan som helst, men utöver de imponerande tekniska kvaliteterna är det inte något att hoppa högt över.

 

Betyg: 3 hrrrrrrrm av 5 möjliga

Av Ulf - 14 februari 2015 17:30

 

 

Regi: Paul Thomas Anderson

Manus: Paul Thomas Anderson (baserat på Thomas Pynchons roman)

Medverkande: Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Owen Wilson mfl.

Produktionsbolag: Ghoulardi Film Company/IAC Films/Warner Bros.

År: 2014

Längd: 148 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1791528/

 

Larry "Doc" Sportello, privatdetektiv med en fot var sida lagen, får ett överraskande besök av en ex-flickvän som berättar om en plan för att pressa byggnadsmagnaten Michael Z. Wolfmann på pengar. När Doc börjar undersöka fallet finner han sig snart på en strand bredvid en död kollega till Wolfmann. Samtidigt försvinner både ex-flickvännen och Wolfmann och Doc beslutar sig för att hitta dem.

 

Tack vare Paul Tomas Andersons fantastiska genombrott med Boogie Nights (1997) har jag förlåtit många av hans snedsteg sedan dess. Inherent Vice är dock spiken i kistan för min teori att Paul Tomas Anderson egentligen vill skriva böcker. Precis som hans tidigare filmer under 2000-talet är det här något av det pratigaste man kan se på duken. Medan en manusförfattare som exempelvis Quentin Tarantino kan ta i princip vad som helst och väva en underhållande dialog av det har Anderson riktiga problem med att begränsa sig. Enligt en intervju i samband med lanseringen av Inherent Vice berättade Anderson att han börjat med att skriva av Pynchons bok ord för ord och sen jobbat fram manuset ur detta dokument. Det märks. Det är absolut inget fel på komplicerade deckarhistorier, men Inherent Vice lyckas vara förvirrande och tråkig på samma gång. 

 

Som vanligt när det gäller Andersons filmer kryllar det dock av bra skådespelare. Joaquin Phoenix är bra i huvudrollen som Doc och han har en smått sanslös lista på birollskollegor att hjälpa honom. Men vad gör det när storyn inte håller? Anderson bryter hela tiden mot filmmediets kardinalregel nummer ett: Show, don't tell. Dialogen karaktärerna emellan är bara en del av det hela. Genom att presentera karaktärer genom att prata om dem istället för att visa dem gör inte filmen direkt några tjänster. Det som stör mig mest måste nog ändå vara pastischen...

 

Inherent Vice är likt många av Andersons filmer centrerad runt 1970-talets estetik. Det gör att filmen, bisarrt nog, ibland kan kategoriseras som komedi på grund av dess extremt överdrivna drift med decenniet ifråga. Visst, ibland är det kul fast det är bara enstaka ögonblick i enskilda scener som träffar målet. Likaså är historien stundtals briljant, men faller lika ofta rakt på näsan.

 

Inherent Vice är till syvende och sist Paul Thomas Andersons sämsta film till dags dato. Det är en utdragen stilövning som sällan träffar sina mål, med karaktärer jag inte känner något för och ett på tok för snackigt manus. Det är dags att berätta historier igen, Anderson. Snälla.

 

Betyg: 2- stunder av briljans av 5 möjliga

Av Ulf - 13 februari 2015 00:15

 

 

Best Motion Picture

 

American Sniper

Birdman

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

The Theory Of Everything

Selma

Whiplash

 

 

 Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Steve Carrell (Foxcatcher)

Bradley Cooper (American Sniper)

Benedict Cumberbatch (The Imitation Game)

Michael Keaton (Birdman)

Eddie Redmayne (The Theory Of Everything)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Marion Cotillard (Two Days, One Night)

Felicity Jones (The Theory Of Everything)

Julianne Moore (Still Alice)

Rosamund Pike (Gone Girl)

Reese Witherspoon (Wild)

 

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Robert Duvall (The Judge)

Ethan Hawke (Boyhood)

Edward Norton (Birdman)

Mark Ruffalo (Foxcatcher)

J.K Simmons (Whiplash)


 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Patricia Arquette (Boyhood)

Laura Dern (Wild)

Keira Knightley (The Imitation Game)

Emma Stone (Birdman)

Meryl Streep (Into The Woods)

 


Best Achievment In Directing


Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Richard Linklater (Boyhood)

Bennett Miller (Foxcatcher)

Wes Anderson (The Grand Budapest Hotel)

Morten Tyldum (The Imitation Game)

 

 

Best Original Screenplay


Birdman

Boyhood

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Nightcrawler

 

 

Best Adapted Screenplay

 

American Sniper

The Imitation Game

Inherent Vice

The Theory Of Everything

Whiplash

 

 

Best Animated Feature

 

Big Hero 6

The Boxtrolls

How To Train Your Dragon 2

Song Of The Sea

The Tale Of Princess Kaguya

 


Best Foreign Language Film

 

Wild Tales (Argentina)

Tangerines (Estonia)

Timbuktu (Mauritania)

Ida (Poland)

Leviathan (Russia)

 


Best Cinematography

 

Birdman

The Grand Budapest Hotel

Ida

Mr. Turner

Unbroken

 

Best Editing

 

American Sniper

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Whiplash

 

Best Production Design


The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

Into The Woods



Best Costume Design

 

The Grand Budapest Hotel

Inherent Vice

Into The Woods

Mr. Turner

Maleficent

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Guardians Of The Galaxy

 


Best Original Score

 

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

The Theory Of Everything

 

 

Best Original Song

 

Lost Stars (Begin Again)

I'm Not Gonna Miss You (Glen Campbell: I'll Be Me)

Everything Is Awesome (The LEGO Movie)

Glory (Selma)

Grateful (Beyond The Lights)

 

 

Best Sound Mixing

 

American Sniper

Birdman

Interstellar

Unbroken

Whiplash

 

 

Best Sound Editing

 

American Sniper

Birdman

The Hobbit: The Battle Of The Five Armies

Interstellar

Unbroken

 

 

Best Visual Effects

 

Captain America: The Winter Soldier

Dawn Of The Planet Of The Apes

Guardians Of The Galaxy

Interstellar

X-Men: Days Of Future Past

 

 

Best Documentary, Short

 

Crisis Hotline: Veterans Press 1
Joanna
Our Curse
The Reaper
White Earth

Best Documentary, Feature

 

Citizenfour
Finding Vivian Maier
Last Days in Vietnam
The Salt of the Earth
Virunga

 

Best Short Film, Animated

 

The Bigger Picture
The Dam Keeper
Feast
Me and My Moulton
A Single Life

 

Best Short Film, Live Action

 

Aya
Boogaloo and Graham
Butter Lamp
Parvaneh
The Phone Call

Av Ulf - 11 februari 2015 20:41


 

Regi: Rob Marshall

Manus: James Lapine (baserat på Lapines och Stephen Sondheims musikal med samma namn)

Medverkande: Anna Kendrick, Meryl Streep, Chris Pine mfl.

Produktionsbolag: Lucamar Productions/Marc Platt Productions/Walt Disney Pictures

År: 2014

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2180411/

 

I den här moderna återberättelsen av Bröderna Grimms sagor är allt inte riktigt som det brukar vara. Istället för att hålla sagorna var och en för sig blöder de in i varandra. I centrum står en olycklig bagare och hans fru. Båda önskar sig mest av allt att de ska kunna få barn, men när de får reda på att en häxa kastat en förbannelse över dem finns det bara en sak att göra - hämta sakerna häxan vill ha. Paret beger sig ut i skogen på jakt efter en vit ko, en kappa med röd luva, en skimrande sko och andra saker som ägarna kanske inte direkt vill skiljas från.

 

Det finns inget snällt sätt att säga det här på - det här är skräp, rent skräp. Into The Woods faller under subgenren jag vill kalla för "nymusikal". Med nymusikal menar jag den typen av musikal som inte har några minnesvärda melodier, inga musikaliska teman att tala om och texter som egentligen bara beskriver vad karaktärerna gör på skärmen. Om man jämför detta tillvägagångssätt med musikalerna från exempelvis 50- och 60-talen undrar man vad fan som hänt? Jag har alltid gillat en bra musikal, så det här har verkligen inget med genren att göra (jag har exempelvis en stor, inramad poster från The Rocky Horror Picture Show på väggen) utan just den här typen av musikaler med fruktansvärt lata kompositörer och tillika textförfattare. Skådespelarna är aldrig tysta! Gud förbjude att de skulle hålla ut en ton i mer än en halv sekund för allt de måste haspla sig igenom. Det är inte skådespelarnas fel direkt utan textförfattarens. Det här är helt enkelt vedervärdigt skrivna texter som skulle få Tim Rice att rotera i sin grav om han vore död.

 

Det har gjorts en hel del musikaler i den här nya stilen de senaste tio åren eller så, där vissa i viss mån räddats av ett i övrigt intressant manus. Det finns det inte i Into The Woods. Att blanda klassiska sagor känns ju väldigt originellt och nyskapande. Det finns en uppsjö andra filmer som gjort detta både bättre och roligare. Mest lyckad är i min mening den första filmen i Shrek-serien (2001). Där fanns det en lekfullhet och en vilja att göra något större av de olika historiernas delar. Into The Woods är en gäspning från början till slut, med Johnny Depp i en liten biroll som enda ljuspunkt. Visst, produktionen är också snygg, men det är endast dessa två ljusglimtar som räddar filmen från en nolla i betyg. Så usel är den. 

 

Betyg: 1 obligatorisk Meryl Streep-nominering som hon inte förtjänat av 5 möjliga


Av Ulf - 10 februari 2015 22:39

 


Regi: Jean-Marc Vallée

Manus: Nick Hornby & Cheryl Strayed (efter hennes memoarer Wild: Lost To Found On The Pacific Crest Trail)

Medverkande: Reese Witherspoon, Laura Dern, Thomas Sadoski mfl.

Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Pacific Standard

År: 2014

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2305051/

 

Efter att ha förlorat sin mor och kraschat sitt äktenskap beslutar sig Cheryl för att vandra hela sträckan från Kalifornien till Kanada. Det blir en episk resa om att acceptera förändring, sig själv och att kanske hitta tillbaka till den person man faktiskt vill vara.

 

Kort synopsis ovan, men tja, det är exakt vad Wild handlar om. Det är svårt att inte dra paralleller till 2007 års Into The Wild, men personligen tycker jag Wild är bättre. Det är alltid vanskligt att säga vad som är "bättre" när det i båda fall handlar om filmer som beskriver riktiga personers liv, men det som fångar mig i Wild är kanske inte så mycket hur Cheryl porträtteras som det fantastiska hantverk som filmen utgör. Fotot är magnifikt, musiken vald med omsorg men framförallt är klippningen på allra högsta nivå. Klippningen bryter upp historieberättandet på ett sätt som fick mig att stanna upp och tänka till - då vet man att det är bra klippning. Att den inte fått en Oscarsnominering i den klassen är rent rån.

 

Reese Witherspoon visar som vanligt att hon kan göra riktigt bra roller när hon får rätt manus och regissör att arbeta med. Dessutom är det kul att se en av mina gamla favoriter, Laura Dern, gör en så pass bra roll igen. Det har inte varit gott om dem sedan hennes tour de force i David Lynchs Inland Empire (2006). Jean-Marc Vallée håller i regin med fast taktpinne och får ut det mesta av sina skådespelare. Samtidigt skriver han oss inte på näsan utan låter bilderna tala för sig själv. En svår avvägning som Vallée gjort riktigt bra. Intressant är också att en annan favorit, Nick Hornby, har medförfattat adaptionen.

 

Det jag har att invända mot Wild är att den till syvende och sist inte är en särskilt händelserik film. Det gör egentligen inget, eftersom den vill skildra en lång och mödosam resa, både yttre och inre, men då och då önskar man att det hade funnits lite mer humor som bryter upp misären, de långa strapatserna och umbärandena. Med ytterst gott hantverk och en inspirerande historia kan jag ändå rekommendera Wild

 

Betyg: 4 själv gick jag till Örebro en gång... och tog tåget tillbaka till Lund av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5
6
7
8
9
10 11
12
13 14 15
16
17 18 19 20 21
22
23
24
25
26 27 28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se