Regi: David Dobkin

Manus: Nick Schen & Bill Dubuque

Medverkande: Robert Downey Jr., Robert Duvall, Vera Farmiga mfl.

Produktionsbolag: Big Kid Pictures/Team Downey/Village Roadshow Pictures

År: 2014

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1872194/

 

Den hårdföre advokaten Hank Palmer tvingas återvända till sitt barndomshem när hans mor hastigt avlider. Det blir ett bitterljuvt återseende med en hemstad som inte har förändrats nämnvärt sedan Hank lämnade den. Förhållandet till hans far, den lika hårdföre domare Joseph Palmer, är dessutom fortfarande lika infekterat som när han lämnade staden. När Joseph grips för att ha kört ihjäl en man han tidigare dömt till ett långt fängelsestraff tvingas de två arbeta tillsammans.

 

Ibland är det skönt att ha fel. Jag hade avsatt The Judge till en dag då jag ändå var tvungen att hålla mig hemma. Så mycket såg jag fram emot den. Efter de inledande scenerna var jag redan fast. Robert Downey Jr. spelar som alltid ett älskvärt as, men ingen gör det bättre än vad han gör. Kemin mellan Downey Jr. och Robert Duvall i rollen som hans far gör att den här filmen fungerar över all förväntan. Det och dialogen.

 

The Judge hade enkelt kunnat bli en tämligen standardmässig återkomsten-hem-historia, men Nick Schen & Bill Dubuque har verkligen lyckats med både karaktärer och replikskiften. Hanks vinnarmentalitet går hela tiden stick i stäv med Josephs tro på lagen som nästintill helig, vilket naturligtvis innebär nya spänningar i ett redan jobbigt far-och-son-förhållande. Vincent D'Onofrio och Jeremy Strong är också de bra i rollerna som Hanks bröder, som båda stannat kvar i staden och som Hank verkligen är skyldiga en hel del. Downey Jr. är måhända den som har mest storvulna scener, men jag förstår verkligen varför Robert Duvall fick en Oscarsnominering för sin roll som Joseph. Hans spel är inte med lika stora gester som de övrigas, men jäklar vad han får till det när han sätts i mer emotionella scener! Det finns speciellt en scen som, utan att spoila, skildrar kroppens förfall och de absurda situationer som kan uppstå när detta inträffar. Det syns väldigt sällan på film. Livet fortsätter utanför trots att du själv lider.

 

Att Schen och Dubuque hela tiden lyckas balansera mellan svart cynism och lättsamhet gör The Judge till en film du bör se. Den saknar kanske det där lilla extra för att nå högsta betyg, men som skildring av far-och-son-förhållanden fungerar den ypperligt.

 

Betyg: 4 hemmafilmare av 5 möjliga

 

 Rättelse: För första gången i bloggens sexåriga historia går jag in och ändrar ett betyg retroaktikvt. Anledningen till detta är att filmen ifråga vägrar lämna mina tankar och efter en andra genomtitt höjs betyget därför till en klar 5:a. Den är också min favoritfilm av de nominerade jag sett hitintills. Så se Whiplash. Om du sett den, se den igen.

 

 

Best Motion Picture

 

American Sniper

Birdman

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

The Theory Of Everything

Selma

Whiplash

 

 

 Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Steve Carrell (Foxcatcher)

Bradley Cooper (American Sniper)

Benedict Cumberbatch (The Imitation Game)

Michael Keaton (Birdman)

Eddie Redmayne (The Theory Of Everything)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Marion Cotillard (Two Days, One Night)

Felicity Jones (The Theory Of Everything)

Julianne Moore (Still Alice)

Rosamund Pike (Gone Girl)

Reese Witherspoon (Wild)

 

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Robert Duvall (The Judge)

Ethan Hawke (Boyhood)

Edward Norton (Birdman)

Mark Ruffalo (Foxcatcher)

J.K Simmons (Whiplash)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Patricia Arquette (Boyhood)

Laura Dern (Wild)

Keira Knightley (The Imitation Game)

Emma Stone (Birdman)

Meryl Streep (Into The Woods)

 

Best Achievment In Directing

Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Richard Linklater (Boyhood)

Bennett Miller (Foxcatcher)

Wes Anderson (The Grand Budapest Hotel)

Morten Tyldum (The Imitation Game)

 

 

Best Original Screenplay

Birdman

Boyhood

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Nightcrawler

 

 

Best Adapted Screenplay

 

American Sniper

The Imitation Game

Inherent Vice

The Theory Of Everything

Whiplash

 

 

Best Animated Feature

 

Big Hero 6

The Boxtrolls

How To Train Your Dragon 2

Song Of The Sea

The Tale Of Princess Kaguya

 

Best Foreign Language Film

 

Wild Tales (Argentina)

Tangerines (Estonia)

Timbuktu (Mauritania)

Ida (Poland)

Leviathan (Russia)

 

Best Cinematography

 

Birdman

The Grand Budapest Hotel

Ida

Mr. Turner

Unbroken

 

Best Editing

 

American Sniper

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Whiplash

 

Best Production Design

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

Into The Woods

Best Costume Design

 

The Grand Budapest Hotel

Inherent Vice

Into The Woods

Mr. Turner

Maleficent

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Guardians Of The Galaxy

 

Best Original Score

 

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

The Theory Of Everything

 

 

Best Original Song

 

Lost Stars (Begin Again)

I'm Not Gonna Miss You (Glen Campbell: I'll Be Me)

Everything Is Awesome (The LEGO Movie)

Glory (Selma)

Grateful (Beyond The Lights)

 

 

Best Sound Mixing

 

American Sniper

Birdman

Interstellar

Unbroken

Whiplash

 

 

Best Sound Editing

 

American Sniper

Birdman

The Hobbit: The Battle Of The Five Armies

Interstellar

Unbroken

 

 

Best Visual Effects

 

Captain America: The Winter Soldier

Dawn Of The Planet Of The Apes

Guardians Of The Galaxy

Interstellar

X-Men: Days Of Future Past

 

 

Best Documentary, Short

 

Best Documentary, Feature

 

 

Best Short Film, Animated

 

 

Best Short Film, Live Action

 

Aya
Boogaloo and Graham
Butter Lamp
Parvaneh
The Phone Call

 

Regi: Zaza Urushadze

Manus: Zaza Urushadze

Medverkande: Lembit Ulfsak, Elmo Nüganen, Giorgi Nakashidze mfl.

Produktionsbolag: Allfilm & Georgian Film

År: 2013

Längd: 87 min

Land: Estland/Georgien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2991224/

 

Under Sovjetunionens fana flyttade en hel del estländare till Georgien. Efter unionens fall återvände de flesta hem, inte minst när inbördeskriget bröt ut. Ivo och Margus tillhör de estländare som stannat kvar. Margus för att han måste skörda sina mandariner innan han reser och Ivo eftersom han tillverkar lådor till Margus skörd. När kriget drar närmre tvingas Ivo ta hand om två soldater, en från var sida konflikten. Hur kommer detta påverka de båda männens planer att återvända till Estland?

 

Efter cirka en halvtimmes speltid av Tangerines började mitt intresse dala något rejält. Då händer det - Zaza Urushadze vaggar in tittaren i en nästan postapokalyptisk stämning. Ivo och Margus, ensamma på berget med två soldater som helst av allt bara skulle vilja döda varandra. Spänningen mellan soldaterna är också riktigt påtaglig till en början, men Tangerines lyckas med det som många andra antikrigsfilmer inte lyckas med, nämligen att sätta fingret på den vanliga människan bakom ideologiska slagord och förhållningssätt. Resultatet blir en känsla av att det verkligen är de fyra männen mot resten av världen. Oavsett vilken sida trupperna som kommer till Ivos lilla hus är på lyckas banden mellan de fyra bli så pass starka att förräderi inte ens är att tänka på. Mitt i allt står Ivo, lysande spelad av Lembit Ulfsak, som fredsmäklare genom att egentligen bara vara en förnuftig och empatisk människa. 

 

Tangerines lyckas med många saker under sina dryga 80 minuter. Den lyckas vara en film om manlig vänskap, en film om fördomar och hur dessa kan bekämpas och till och med stundtals en actionfilm. Zaza Urushadze lyckas visa det stora i de små gesterna genom Ivos agerande och framförallt filmens underton - om vi kan lära oss kommunicera innan vi börjar skjuta på varandra kan vi också undvika konflikter i allt större mån.

 

Kriget i Georgien var fram tills för några år sedan en avlägsen konflikt för mig personligen. Det var något man hörde om på nyheterna, men inte mycket mer. Efter att ha lärt känna en fantastisk man från just Georgien har jag börjat förstå allt mer av det totalt meningslösa våldet i regionen. Det är klart, krig är i nio fall av tio totalt meningslösa (de enda krig som kan rättfärdigas är enligt mig försvarskrig), men konflikten i Georgien var/är ett av de mer bortglömda krigen i väst. Tangerines sätter därför också en välbehövlig spotlight på konflikten. Se den.

 

Betyg: 4+ lågmälda estniska snickare av 5 möjliga

 

Regi: Pawel Pawlikowski

Manus: Pawel Pawlikowski & Rebecca Lenkiewicz

Medverkande: Agata Kulesza, Agata Trzebuchowska, Dawid Ogrodnik mfl.

Produktionsbolag: Opus Film/Phoenix Film Investments/Canal+ Polska

År: 2013

Längd: 82 min

Land: Polen/Danmark/Frankrike/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2718492/

 

Klosternovisen Anna ska avge sina nunnelöften, men innan dess kräver abbedissan att hon ska träffa sin enda kvarlevande släkting, en moster vid namn Wanda. När Anna till sist träffar sin moster får hon reda på en familjehemlighet - Anna heter egentligen Ida Lebenstein och föddes som judinna under andra världskriget. Fast besluten att hitta sina föräldrars grav beger sig Ida och Wanda ut på den polska landsbygden.

 

Jag hade hört tonvis med bra saker om Ida, men jag var ändå ganska skeptisk till en familjekrönika i nazismens fotspår som utspelar sig i kommunisttidens Polen. Det låter inte särskilt upplyftande och det är det inte heller. Det är klart, en film behöver inte vara upplyftande för att vara bra, men då måste man lyckas förmedla en annan känsla. Det lyckas inte Ida med särskilt bra.

 

Tekniskt är det en mycket vacker film med knivskarpt svartvitt foto och mycket bra skådespel, både från veteranen Agata Kulesza och nykomlingen Agata Trzebuchowska. Ida är den sistnämndas första film och dessvärre har hon redan meddelat att det också blir hennes enda. Synd på en skådespelerska som hade kunnat bli något riktigt stort. Även regin är bra, med långa tagningar och en vilja att låta scenerna ta sin tid och utvecklas. Sen sätter manuset käppar i hjulet.

 

Missförstå mig inte, manuset är ingen katastrof på något vis, men det lyfter aldrig. Idas möte med världen utanför klostret blir inte så intressant som det skulle kunna ha blivit. Hon verkar sakna i princip all typ av nyfikenhet fram tills det är cirka 20 minuter kvar av filmen, då hon till sist blir en karaktär med synbara känslor. Slutet visar dock att det egentligen inte spelar någon roll hur hon agerar dock. Istället hade filmen blivit bra mycket mer intressant om den hade fokuserat på Wanda. Wanda är en djupt tragisk karaktär med fler bottnar än vid första anblick. Jag skulle vilja skifta rollerna så att Wanda börjar undersöka familjens historia tydligare.

 

Ida är på intet sätt en dålig film, men jag kan inte förstå alla hyllningarna den fått. Med mer eller mindre subtil kritik av kommunistregimen skulle filmen tjänat på att ta ett ordentligt ställningstagande mot den, gärna med Wanda i huvudrollen kämpandes mot byråkrati. Filmens tekniska aspekter höjer den ett snäpp på betygsskalan, men jag är inte direkt imponerad.

 

Betyg: 3 rödhåriga nunnor av 5 möjliga

 

Regi: John Maloof & Charlie Siskel

Manus: John Maloof & Charlie Siskel

Medverkande: Vivian Maier, John Maloof, Daniel Arnaud mfl.

Produktionsbolag: Ravine Pictures

År: 2013

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2714900/

 

John Maloof, till vardags mäklare, håller på att samla material för en bok om stadsdelen han bor i. På en auktion bjuder han på vinst och förlust hem en låda med fotonegativ för att ha som bildmaterial till boken. Han blir förvånad över kvaliteten på bilderna och hittar ett namn på fotografen - Vivian Maier. Där tar dock spåren slut. Ingen verkar veta vem Maier är eller var. Maloof bestämmer sig för att dokumentera sin jakt på en tidigare helt okänd fotograf av allra högsta rang.

 

Att aldrig ha arbetat med film tidigare stoppade inte John Maloof från att berätta den fantastiska historien om Vivian Maier, och tack och lov för det. Det är nästan symptomatiskt när man tänker på Maiers tämligen anonyma liv - om Maloof hade varit likadan hade vi troligen aldrig fått lära känna Maiers bildskatt. Visserligen har han haft hjälp av den mångt mycket meriterade Charlie Siskel (som bland annat arbetat med Michael Moore), men Maloofs förstlingsverk är ändå ytterst imponerande detektivarbete.

 

Maiers liv och leverne är minst sagt speciellt och Maloof målar tillsammans med folk som kände henne en bild av en kvinna som aldrig riktigt släppte in någon i sitt liv. Vem hon var, vad som hade hänt henne och varför hon upprepande gånger uppgav falsk identitet är alla frågor som gör historien allt märkligare. Finding Vivian Maier är dock långt ifrån en okritisk hyllning av en mästerlig fotograf. Utan att avslöja för mycket kan jag nämna att Maloof gör en djupdykning i Maiers mörkare sidor också.

 

Med ett bildspråk och berättande som inte verkar vara nybörjarens navigerar Maloof skickligt genom hela dokumentären. Finding Vivian Maier är årets Searching For Sugar Man (2012) om än inte riktigt lika tillfredsställande. Det är dock en mycket bra dokumentär.

 

Betyg: 4 bortglömda genier av 5 möjliga