Originaltitel: The Walking Dead: Too Far Gone

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2010 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-13-1

Livet i Alexandria betyder en rejäl omställning från gruppen. Plötsligt behöver de inte se sig om över axeln längre - eller behöver de det? Rick och de andra har svårt att acceptera att ett samhälle som Alexandria kan existera mitt i apokalypsens kölvatten och just Rick kommer på kant med befolkningen när han bryter mot vapenlagarna i sin roll som polis. Samtidigt står det klart att alla ute på vägarna inte är några man vill ha in bakom barrikaderna.

Katarina Gospic skriver i sitt förord till denna, den trettonde, volymen av The Walking Dead om hur vår reptilhjärna i mångt om mycket styr våra impulser och däribland den välkända reflexen "fäkta eller fly". Kirkmans trettonde samlade version av sitt magnum opus är ett mästerligt utforskande av just denna. För alla (och vi är många!) som kämpat med ångestproblematik så vet vi exakt vad det innebär att aldrig riktigt kunna slappna av. Reptilhjärnan säger till oss att faran kan finnas bakom nästa hörn och därför spänner vi oss och vi drar oss undan (läs: flyr). I en värld som den i The Walking Dead finns det inte längre några sociala spärrar som reglerar vårt användande av den andra aspekten av reflexen - fäktandet, striden. Kirkman har tagit till fasta på detta i sitt manus och visar med all fruktanvärd tydlighet hur avskalandet av den sociala fernissan kan göra oss till de brutala sällar som vi byggt upp ett helt rättssamhälle för att tygla. Det är inte vackert. 

Konflikten mellan Rick och Alexandrias borgmästare är det som verkligen lyfter volym 13. De har båda varit tvingade att göra fruktansvärda saker. Skillnaden mellan dem är att Rick inte har haft någon riktig social kontext att förhålla sig till. Borgmästaren har också utfört handlingar som i en pre-apokalyptisk värld allra minst skulle få honom dömd till livstids fängelse. Han har dock lyckats rationalisera sina handlingar utifrån välkända slagord som "samhällets bästa". Det är här som Kirkman lyser med sin analys. Vi känner igen rationaliseringarna från diverse politikers tal i allmänt och från diktatorer i synnerhet. Det är därför jag också föredrar Ricks sätt att se på saken i den här kontexten - vi kanske ser på våldet med avsmak, men det blir inte riktigt farligt för den stora massan förrän rationaliseringarna kommer in i bilden.

Kirkman går från klarhet till klarhet och jag längtar redan efter nästa del. The Walking Dead håller stilen på ett sätt som ingen annan serie gör just nu.

Originaltitel: The Walking Dead: Life Among Them

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2010 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-12-4

Gruppen får reda på att Eugene har ljugit för dem hela tiden. Han är inte forskare med tillgång till värdefulla resurser i Washington D.C utan en vanlig gymnasielärare. Precis som gruppen håller på att falla samman dyker dock Aaron upp. Han arbetar som rekryterare åt ett litet samhälle utanför huvudstaden som alltid är på jakt efter nya förmågor. Samhället, kallat för Alexandria, leds av den karismatiske Douglas Monroe och verkar från en början som en idyll mitt i kaoset. Rick kan dock inte slappna av. Är det för bra för att vara sant?

Kalla det glömska, kalla det vad ni vill - jag borde ha recenserat volym 12 av den svenska utgivningen av The Walking Dead för ett bra tag sedan. Så blir det ibland. Recensionsexemplaren läggs på hög och högen växer. Det är lite mer pinsamt den här gången eftersom jag själv citeras på baksidan till den här volymen. Jepp, så ligger det till - min första ritkiga blurb i svensk press. Det får jag slå mig lite för bröstet för och upplyser alla intresserade (typ mor och far) att det snart kommer ytterligare ett citat från undertecknad - denna gång på en filmposter. Living the dream!

Hur som helst, så borde ni känna till min inställning till The Walking Dead i serieform vid det här laget. Det här är precis lika bra som tidigare och jag kan med rak rygg påstå att TWD kan vara den serie jag läst mest av som haft samma klass precis hela tiden. Jag har några andra personliga favoriter också, men det som skiljer dessa från TWD är att de förstnämnda oftast högst har tio volymer och inte ens då brukar de hålla samma klass rakt igenom. Kirkman imponerar återigen på mig helt enkelt.

Radhuseffekten passar tämligen väl att recensera just nu trots allt då den svenska utgivning av TWD i princip är synkad med den amerikanska tv-serien för närvarande. Som läsare av serien vet finns det dock stora skillnader i både berättarteknik, karaktärer och tempo mellan adaptionerna. Även om jag kan föredra tv-serien då och då håller den inte alls samma jämna klass som Kirkmans original. Varenda panel, varenda sida är genomtänkt. Med den tolfte volymen från Apart Förlag känns det lite som att karaktärerna har gått hela varvet runt. De började som civiliserade människor utkastade i en situation där ingen kände sig hemma. Nu är det snarare civilisationen som skrämmer. Det är klart, har överlevnadsinstinkten fått härja fritt så pass länge som den har för karaktärerna blir man säkert misstänksam, men Kirkman lyckas verkligen bygga upp början till en klassisk zombiegenreallegori - vem är det som är monstren egentligen? Vi eller dem?

Det finns absolut ingen anledning till att inte införskaffa både den här och efterföljande volym (recension kommer senare i veckan). Det är helt enkelt en fortsättning på en av vår tids bästa serier och även om mycket uppbyggnad sker till nästföljande volym blir det aldrig någonsin tråkigt eller segt. Tempomästaren Kirkman slår till igen!

Betyg: 5 radhusmardrömmar av 5 möjliga

Regi: Jon Watts

Manus: Christopher D. Ford & Jon Watts

Medverkande: Andy Powers, Peter Stormare, Laura Allen mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/PS 260/Vertebra Films mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1780798/

Kent är den perfekte familjefadern och som sådan vill ha givetvis att hans sjuårige son ska ha det perfekta födelsedagskalaset. När agenturen som hyr ut födelsedagsclowner tvingas ställa in tar Kent saken i egna händer. I ett gammalt hus han renoverar hittar han en clownkostym i källaren. Efter ett bejublat framträdande på sonens kalas märker dock Kent ett smärre problem nästa morgon - dräkten är fast på hans kropp och varje försök att ta av den slutar i smärta och blodvite. Som om inte det vore nog verkar den vilja förändra honom till något... något hungrigt.

Den som har läst bloggen ett tag vet att jag har en fascination för mördarclownen som trop. Det har gjorts åtskilliga filmer i subgenren, men dessvärre brukar de nuförtiden betyda väldigt lite entuasiasm från filmskaparna och mer av ett enkelt försäljningsknep. Mördarclowner säljer. Inte i blockbusterskala, men eftersom de är förhållandevis enkla och billiga att göra brukar de göra en viss vinst i alla fall. Clown försöker till min förvåning göra något annorlunda. Jag hade en förutfattad mening efter att ha sett postern, men den kom på skam totalt. Det här är David Cronenberg som möter Pennywise blandat med en dos humor. Det är riktigt underhållande!

Relativt okände tv-skådisen Andy Powers gör en bra roll som Kent. Han har hjälp av en Peter Stormare som likt han alltid gör spelar över på ett sjukt kul sätt. Laura Allen, som jag inte sett i något på många herrans år, gör dessutom en helt okej roll som Kents fru Meg som minst sagt får dra ett tugnt lass.

Clown är kanske inte stor filmkonst, men den är definitivt underhållande för fans av genren. Jag rekommenderar den till alla med smak för röda näsor och vassa clowntänder!

Betyg: 3+ maybe he's born with it, maybe it's an evil fucking clown suit av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Nyheter i korthet

Det har varit en ganska lugn månad för den återvändande serien, men lite nyheter har jag kunnat skaka fram. Den kanske mest publicerade är att David Duchovny har uttryckt en önskan att återvända till serien. Duchovny, mest känd för sin roll i The X-Files (1993 - 2002), hade en liten men minnesvärd roll i seriens andra säsong som agenten och tillika transvestiten Dennis/Denise Bryson. Duchovny har även sagt att han vill reprisera sin roll som Fox Mulder i nämnda The X-Files som i likhet med Twin Peaks återvänder till tv nästa år. 

Också Billy Zane har öppnat dörren för att återvända. Zane, som även han hade en mindre roll i serien, må inte ha varit lika seriös i sin önskan som Duchovny, men i och med att han inte gjort något av noterbarhet sedan sin roll i Titanic (1997) kanske det kunde sätta fart på karriären igen.

Tråkiga nyheter nådde Lynch-fansen häromdagen då kostym- och produktionsdesignern Patricia Norris avled, 83 år gammal. Hon jobbade på många av Lynchs större produktioner från 80-talet och framåt. Trots att hon enbart arbetade med pilotavsnittet är hon stor del ansvarig för seriens underbara design och det mode som skapades av skådespelarna. Norris hade en lång karriär och Oscarsnominerades sex gånger för sitt arbete som kostymör, senast för 12 Years A Slave (2013).

Slutligen, den uppdaterade listan på återvändare:

Bekräftade:

Kyle MacLachlan (Special Agent Dale Cooper)

Catherine Coulson (The Log Lady)

Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson)

Grace Zabriskie (Sarah Palmer)

Uttryckt intresse:

Mädchen Amick (Shelley Johnson)

Peggy Lipton (Norma Jennings)

Chris Mulkey (Hank Jennings)

James Marshall (James Hurley)

Michael Horse (Deputy Hawk)

Richard Beymer (Benjamin Horne) 

Piper Laurie (Catherine Martell)

Kimmy Robertson (Lucy Moran)

Joan Chen (Josie Packard)

Carel Struycken (The Giant)

David Duchovny (DEA Special Agent Dennis/Denise Bryson)

Billy Zane (John Justice Wheeler)

Ryktas om att de uttryckt intresse:

Michael Ontkean (Sheriff Harry S. Truman)

Harry Goaz (Deputy Andy Brennan)

Avböjt medverkan:

Michael J. Anderson (The Little Man From Another Place)

Regi: Grégory Levasseur

Manus: Daniel Meersand & Nick Simon

Medverkande: Ashley Hinshaw, Denis O'Hare, James Buckley mfl.

Produktionsbolag: Fox International Productions (FIP)/Silvatar Media/Sahara Productions

År: 2014

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2799166/

Mitt under brinnande revolution i Egypten gör ett arkeologteam en fantastisk upptäckt. En pyramid, djupt begraven under ökensanden, visar sig vara av en design man aldrig tidigare sett. Dessutom kan den vara äldre än någon annan tidigare hittad pyramid. När teamet får order att dra sig tillbaka på grund av oroligheterna i Kairo kan de inte låta pyramiden vara utan att åtminstone ta en titt i den. Det blir ett beslut de kommer få ångra...

Pyramider, epyptologi, dödsfällor, mumier och förbannelser? You had me at hello. Som historienörd och dessutom barnsligt förtjust i äventyrsfilmer verkade The Pyramid som en film för mig. Det börjar också ganska bra. De flesta äventyrsfilmer har en flashig yta som brukar ta mig som tittaren ut ur illusionen. The Pyramid ser däremot mer ut som de dokumentärer jag sett om riktiga arkeologiska utgrävningar. Teamets spekulationer är också intressanta att lyssna på och det verkar som en helt okej matinérulle börjar ta form. Sen kommer monstren...

The Pyramid är ett lysande exempel på att man ska veta när less is more och hålla sig till det. Den krypande atmosfären som byggts upp av att kravla runt i en oupptäckt pyramid går helt förlorad när teamet attackeras av muterade råttor. Ja... jag önskar att jag skojade, men de muterade gnagarna är bara början på en film som spolar bort en intressant premiss och en lovande första halva. Plötsligt försvinner dessutom de relativt goda skådespelarinsatserna någonstans till att mer likna den lokala teaterföreningen på nedåttjack. Inget verkar chockera dem på riktigt, om det så är polare som dör eller den närstående katastrofen att bli levande begravda. Jag vill dock ändå poängtera att The Pyramid ändå klarar sig från bottenbetyg tack vare den ganska starka första halvan. Det är dock bortslösad potential och sådant irriterar mig alltid.

Betyg: 2- fast vi behöver fler filmer med arga odöda egyptier av 5 möjliga

Everything Trek del 9: The Original Series 2.4 - 2.7

2.4 Mirror, Mirror

Sändes: 6/10 1967

Stardate: N/A

Manus: Jerome Bixby

Regi: Marc Daniels

Platser: Halka (en planet med rika dilitiumfyndigheter bebodd av ett folkslag som är absoluta pacifister)

Vega IX (belägen i systemet med samma namn och plats för en av Federationens kolonier)

Betyg: 4-/5

Enterprise befinner sig på planeten Halka för att förhandla fram ett avtal om dilitiumkristaller, men stöter på problem då det visar sig att planetens befolkning anser att det finns en risk för att Federationen använder dem i våldsamma syften. När teamet ska stråla upp från planeten skickar transportören dem istället till ett alternativt Enterprise, under kontroll av det grymma Terranska imperiet. Kirk, Scotty, Uhura och McCoy inser att de måste spela med för att inte väcka misstankar samtidigt som de försöker hitta ett sätt att ta sig hem till sitt eget skepp.

Mirror, Mirror är det första avsnittet med franchisens "onda tvilling", spegeluniversumet, där allt på samma gång är både likt och olikt. Federationen existerar inte utan istället är det våldsbejakande och inte så lite fascistiska Terranska imperiet som styr och ställer. Avsnitten med spegeluniversumet gav författarna möjligheter att utforska vad som kunde ha blivit och det är helt klart att Jerome Bixby har haft kul när han skrivit det här manuset. Vad annat kan man vänta sig med en Spock med skägg, Sulu som ambitiös kvinnokarl (vilket blir ännu bättre i och med Takei kom ut som homosexuell) och Chekov som mordisk ryss? Mirror, Mirror är ett klassiskt och kul avsnitt som lider lite av att historien slöar till något i mitten. Jag skulle vilja klippa ner avsnittet med tio minuter för att få bättre flyt i berättandet och även utveckla historieskrivningen något. Det är dock ett viktigt och underhållande avsnitt du inte bör missa.

Spock with a beard. All arguments are invalid.

 2.5 The Apple

Sändes: 13/10 1967

Stardate: 3715.3

Manus: Max Ehrlich & Gene L. Coon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Gamma Trianguli VI (bebodd planet i Gamma Trianguli-systemet med extremt bördig jord, röd himmel och rikt växtliv. Medeltemperatur: 24 grader.)

Betyg: 2/5

Under ett uppdrag för att studera den paradisliknande planeten Gamma Trianguli VI stöter teamet på problem. Den till synes harmlösa planeten är hem för allsköns farliga växter, explosiva stenar och som inte det vore nog även en kult som dyrkar den mystiske Vaal. Samtidigt finns det något på planeten som drar Enterprise till sig och om Scotty inte kommer på ett sätt att bryta sig loss kommer skeppet brinna upp i atmosfären inom 16 timmar.

The Apple är ett riktigt clusterfuck till avsnitt. Vi har giftiga blommor, exploderande stenar och en ras humanoider som ser ut som de doppat håret i vit färg och sen lagt sig i ett solarium några dygn. Deras samhällsstruktur är inte helt olikt en hippieutopi, men med allt som gjorde hippiekulturen kul bortskalat. Intressant nog nämns ett "Non-interference directive" som en slags föregångare till Prime Directive från senare serier. Det innebär att Federationen inte ska lägga sig i den kulturella utvecklingen på andra planeter. I senare serier utvecklades detta till att man inte skulle kontakta pre-warp-civilisationer alls. Nåja, det är fel att säga att The Apple är ett värdelöst avsnitt, men det känns som det behövs lite mer av allt för att det skulle ha fungerat fullt ut. Slutscenen är dock värd att vänta på!

 Vaal eller Skeletors sommarstuga?

2.6.  The Doomsday Machine

Sändes: 20/10 1967

Stardate: 4202.9

Manus: Norman Spinrad

Regi: Marc Daniels

Platser:  L-370 (solsystem om sju planeter, alla förstörda)
L-374 (solsystem av fyra planeter varav två, L-374 III och L-374 IV, förstörda. L-374 I och L-374 II hade en yttemperatur på cirka 327 grader samt hade en atmosfär giftig för allt liv)

Rigel/ Rigelkolonin (omnämnd som närliggaande till L-374)

Betyg: 5/5

Enterprise tar emot ett nödmeddelande från ett annat skepp i systemet L-374. Väl där inser man att något har förstört alla planeter i systemet som kan hysa liv. Det nödställda skeppet, dött i rymden, har endast en överlevande i form av kommendör Decker. När Kirk fastnar på skeppet och en allt mer irrationell kommendör Decker tar befälet över Enterprise hotas allas liv - inte minst eftersom det som pulveriserade planeterna är tillbaka...

The Doomsday Machine representerar allt jag älskar med klassisk Star Trek. Det är spännande, har vetenskapliga frågeställningar och kommenterar sin samtid. Planetdödaren är en inte så subtil variant av det då rådande Kalla kriget, något som även titeln alluderar till. Planetdödaren är helt enkelt en framtida variant av vätebomben, fast mycket, mycket värre. Med bra spel från samtliga inblandade (till och med Shatner skärper till sig rejält, med vissa scener som undantag) och ett smart och tajt manus är The Doomsday Machine ett avsnitt som blivit en välförtjänt klassiker. Tematiken har återanvänts i senare serier. Avsnittet har även kopplingar med karaktärer till senare installationer i franchisen, kanske mest noterbart att Willard Decker, kapten för Enterprise i Star Trek: The Motion Picture (1979), är son till den olyckssalige kommendör Decker. The Doomsday Machine markerar också början på vad som nästan blivit en tradition i franchisen - att hämta inspiration ifrån Moby Dick (1851). Troligen den enda författare som blivit med adapterad av Star Trek under åren är Shakespeare. Ett klassiskt avsnitt i alla avseenden.

Fear the giant space colon!

2.7 Catspaw

Sändes: 27/10 1967

Stardate: 3018.2

Manus: Robert Bloch

Regi: Joseph Pevney

Platser: Pyris VII (en till synes livlös planet)

Betyg: 3/5

Scotty och Sulu saknas efter ett kartläggningsuppdrag på Pyris VII. När en besättningsman de var på uppdrag med strålas upp död åker Spock, Kirk och McCoy ner till planeten för att leta reda på sina vänner. Snart inser de dock att planeten inte alls är öde. Faktum är att där finns ett helt gotiskt slott, komplett med svarta katter, fängelsehålor och häxor...

Catspaw är så vitt jag vet det enda avsnittet i franchisens historia som skrevs som en "holiday special". Halloween-tematiken, som kombinerar en rad olika element från diverse inspirationskällor, känns förvånansvärt nog ganska passande för Star Trek. Givetvis rör det sig inte om magi utan har en science fiction-förklaring som faktiskt är ganska intressant. Om jag låter förvånad är det för att jag är det. Varje gång jag ser Catspaw slås jag av hur väl ett avsnitt med onda katter och häxor passar in i serien. Det borde inte funka, men det gör det. Vem gillar inte extremt stora svarta katter som blir stora som smärre hus liksom? Det kanske inte är världens bästa avsnitt (Kirk räddar dagen med sin "råa sexuella charm" igen etc...) men det är nästan lite synd att de inte gjorde fler holiday specials. Det funkade ju bra för Star Wars... eller vänta nu... nej, håll er till Catspaw. Quit while you're ahead.

 Kirk, Bones and... Bones?

Regi: Erik Van Looy

Manus: Bart De Pauw & Wesley Strick

Medverkande: Karl Urban, James Marsden, Wentworth Miller mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content/Dark Castle Entertainment/Woestijnvis

År: 2014

Längd: 108 min

Land: Belgien/USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1850397/

Fem vänner som har allt man kan tänka sig i livet beslutar sig för att tillsammans sätta ännu en "guldkant" på tillvaron och hyra en hemlig ungkarlslägenhet tillsammans dit de kan ta älskarinnor. Allt funkar som det ska fram tills en morgon då en blondin hittas bunden och död i sängen. Eftersom endast de fem vännerna har nycklar till lägenheten och ingen tycks ha brutit sig in pekar allt på att någon av dem har dödat henne... men vem?

Med ett IMDB-betyg nära sjuan, intressant casting och min förkärlek för whodunnit-thrillers verkade The Loft som jag verkligen skulle gilla. Och ja, The Loft är en helt okej film, men samtidigt så typisk att jag vill skrika. Manuset är till allra största del välskrivet och tacka fanken för det då samma manusförfattare har bearbetat det genom tre filmer. Den här versionen visade sig nämligen vara en remake på en belgisk förlaga från 2008 som senare gjordes om i holländsk variant två år senare och alltså nu i Hollywood. Men även om manuset är helt okej finns det en sak som sänker betyget - karaktärerna.

The Loft är en film där alla karaktärer dels ser i princip likadana ut (alla fruar är brunetter, alla älskarinnor är blonda, alla män bär kostym) och har i mångt om mycket inget som utmärker dem. En thriller av det här slaget måste ha minnesvärda karaktärer för att funka. Se exempelvis på The Usual Suspects (1995) som även den handlar om att hitta identiten bakom en brottslings identitet bland fem killar. Alla där har personligheter och tydliga agendor. Det finns i princip inget av det här i The Loft. Samtidigt kan jag inte såga filmen. Det är en tajt berättad historia som har potential men skulle behöva en till genomarbetning - en fjärde. Tja, om man inte kan få det rätt de första tre gångerna så...

Betyg: 3 thrillers i behov av en script doctor av 5 möjliga