Kung Fury och den nya svenska vågen

Det håller på att hända något med svensk film. Från att ha varit i en kreativ svacka där det mesta som producerats har varit sunkiga Beck-filmer, uppföljare till gångna publiksuccéer (tänk Änglagård V: The Reckoning) och de fruktade orden ”årets svenska sommarkomedi” har allt fler alternativa filmskapare börjat nå ut med sina alster. Igår slog SVT på stort om den internationellt hyllade kärleksförklaringen till actionfilm från 80-talet, Kung Fury.

Kung Fury hade aldrig kunnat göras i Sverige för 15 år sedan. Folk hade ryckt på axlarna åt den galna idén att finansiera en hommage till 80-talskultur med sina surt förvärvade slantar. Det krävdes en digital infrastruktur för att det skulle kunna hända. Billigare filmutrustning av högre kvalitet, kraftfulla redigeringsprogram i var mans ägo och crowdfunding har gjort flertalet filmprojekt verklighet. Kung Fury fick långt mycket mer i budget än vad upphovsmannen David Sandberg hade som mål med sin Kickstarter-kampanj. Det enkla svaret på varför det gick så bra är att Kickstarter och liknande insamlingar är en demokratisering av filmstödet.

Publiken stödjer vad de vill se och på så vis kan också projekt som Kung Fury bli verklighet. Något högtravande kan man säga att det är film för folket, av folket. Missförstå mig inte, jag gillar högbudgetspektakel lika mycket som någon annan, men om jag ser till mina absoluta favoritfilmer som kommit ut de senaste 25 åren har en stor del av dem producerats oberoende av studiosystem. Att de sen plockats upp och distribuerats av de stora bolagen är en annan sak, men exempelvis filmer som Pulp Fiction (1994), Donnie Darko (2001), Cube (1997)och Mulholland Drive (2001) har kommit från oberoende filmskapare. Gemensamt för dessa fyra filmer är nya eller ovanliga sätt att berätta på, något som går utanför normen.

Kung Fury drar detta till sin spets med en berättarteknik som är lika delar amerikansk actionfilm som tv-spel. Handen på hjärtat vette fanken vad den egentligen är? En kortfilm, ja, men det säger egentligen bara något om filmens längd och inte dess innehåll. Det är en film med sanslös budget per minut som satts samman för att hylla allt det som min generation älskar med den videokultur vi växte upp med. Sandberg har till och med lagt till tracking-effekter för den genuina 80-talskänslan.  Jag tror att Kung Fury är en riktig generationsdelare. De flesta som var barn under 80- och 90-talen kommer troligen älska den medan den kommer vara obegriplig för äldre generationer än så.

Med den internationella uppmärksamhet som Kung Fury rönt, tillsammans med andra intressanta oberoende filmskapare med gott renommé utomlands (exempelvis Henrik Möller och Antonio Tublen) börjar det verkligen röra på sig med svensk film nu. Det är på tiden. Ju längre bort från Göta Kanal 3 (2009) vi kommer desto bättre. Kung Fury är en pärla i den rövsparkande kronan som förhoppningsvis kommer bana väg för fler och nya intressanta röster.