Alla inlägg under maj 2015

Av Ulf - 16 maj 2015 11:48

 


Twin Peaks återvänder: It is happening again!

 

Efter drygt en månads ovisshet, förhandlingar och rykten står det nu äntligen klart att David Lynch är tillbaka på banan för Twin Peaks. I morse, amerikansk tid, skrev Lynch följande på sin Twitter:

 

"Dear Twitter Friends, the rumors are not what they seem ..... It is !!! Happening again. returns on @SHO_Network"

 

Om inte detta skulle vara nog med anledning för att fira med en rejäl kopp kaffe fortsätter Showtimes VD de goda nyheterna i ett uttalande:

 

"David will direct the whole thing which will total more than the originally announced nine hours. Pre-production starts now!"

 

Mer Twin Peaks än de nio timmar som först planerades? Lynch som regissör för hela rasket? Okej, lugn, lugn, det måste finnas någon hake här.

 

"Moved up to early 2016 instead of mid-season"

 

... ... ... om någon vill mig något har jag en seretoninöverdos att ta hand om.

 

ANNONS
Av Ulf - 14 maj 2015 17:15

 


Regi: Matthew Vaughn

Manus: Jane Goldman & Matthew Vaughn (baserat på Mark Millars och Dave Gibbons serie)

Medverkande: Taron EgertonColin Firth, Samuel L. Jackson mfl.

Produktionsbolag: Marv Films & TSG Entertainment

År: 2014

Längd: 129 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2802144/

 

Gary "Eggsy" Unwin har inte direkt levt upp till sin potential. Även om han både är intelligent och en begåvad idrottsman har hans uppväxt kantats av diverse problem. När han blir arresterad för bilstöld har han en sista utväg. Många år tidigare besökte en man honom och hans mor för att ge dem det tragiska beskedet att Eggsys far hade dött under en hemlig militäroperation. Eggsy fick ett nummer att ringa om han någonsin verkligen behövde det. Sagt och gjort så finner sig Eggsy snart hos The Kingsmen, en grupp agenter som arbetar på högsta internationella nivå... och det råkar vara så att de har ett jobberbjudande.

 

Det här är lite av ett dream team. Först har vi duon bakom några av de bästa serietidningsfilmerna någonsin (exempelvis Kick-Ass, 2010) i Jane Goldman och Matthew Vaughn. Dessa manusförfattare, som verkligen förstår att överföra seriemediet till film, har sedan arbetat med ännu en serie av en av mina favortiserieskapare, Mark Millar. Det kan inte bli annat än bra. Jag blir alltid glad när jag inte blir besviken. Kingsman kanske inte är en ny Kick-Ass, men det är gott och väl en av förra årets bästa actionrullar.

 

Med ena foten i klassisk agentfilm och den andra i serietidningsnarrativ blir Kingsman helt enkelt en jäkligt kul rulle. Referenserna står som spön i backen, från musikaliska citat från James Bond-filmer till mer subtila blinkningar till klassiska Steven Spielberg-filmer. Det är här som Kingsmen verkligen lyser. Spielberg ska ha sagt något i stil med att när han regisserar action så ska det alltid finnas inte ett, inte två utan tre element av fara på en och samma gång. Ett exempel är öppningsscenen till Raiders Of The Lost Ark (1981). Det räcker inte med giftiga spindlar och en avgrund utan Indy blir dessutom som bekant jagad av en gigantisk stenkula. Kingsman har samma typ av actionscener och jag älskar dem!

 

Castingen är väldigt bra och för alla anglofiler därute är det quiz-time med hur många brittiska skådespelare du känner igen. Colin Firth är bra som Eggsys mentor, men den som äger varenda scen han är med i är något överraskande Samuel L. Jackson. Missförstå mig inte, jag gillar Jackson när han får spela riktiga roller, men hans angry black man som han fått göra i princip sedan mitten av 90-talet har blivit lite mossig. Här får han spela en härligt galen teknikmiljardär med mål att ta över världen... iklädd keps och med en rejäl läspning på allt han säger. Läspandet är tydligen naturligt också. Innan Jackson fick ordentlig skådespelar- och röstträning pratade han så här hela tiden. En rätt bisarr tanke.

 

Kingman faller dock precis bakom full poäng på grund av sin ojämna ton. Till en början håller filmen en förvisso överdriven men ändå ganska grundad röst. Mot slutet har vi övergett all form av realism och reson. För det mesta funkar stilbytet, men vissa scener tog mig tyvärr fullständigt ur fokus. Trots det är Kingsman en högtidsstund för alla diggare av agentfilmer eller serietidningsberättande. Märk väl att 15-årsgränsen absolut är befogad. I likhet med Kick-Ass är det här en rejält våldsam film. Inget för lillbrorsan alltså.

 

Betyg: 4+ snuskiga svenska prinsessor (bara det!) av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 13 maj 2015 16:45

 

Författare: Dan Josefsson

År: 2013

Sidor: 553

Förlag: Lind & Co (min utgåva: Pocketförlaget)

ISBN: 978-91-86969-87-5

 

Sedan blandmissbrukaren Sture Bergwall dömts till rättpsykiatrisk vård efter ett misslyckat rån med gisslantagande 1991 började ett av svensk kriminalhistorias märkligaste fall. Plötsligt började Bergwall under terapi erkänna en lång rad mord. Trots att ingen teknisk bevisning kunde säkras kom Bergwall, eller Thomas Quick som han valde att kalla sig mellan åren 1993 - 2002, att dömas för åtta mord. Där kunde historien ha slutat om inte Bergwall dragit tillbaka alla sina erkännanden i en tv-dokumentär av Hannes Råstam 2008. Journalisten Dan Josefsson börjar nysta i vad som skulle visa sig vara den största rättsskandalen i svensk historia. Vad han hittade var ännu märkligare än en man som lyckats dupera svensk psykvård i 20 år. Han hittade hur idéer och karriärslystenhet effektivt satt skygglappar på utredningen. Alla spåren ledde till samma kvinna - Margit Norell.

 

Thomas Quick-skandalen är något av det märkligaste som skett i Sverige. Jag visste dock inte hur märkligt allt föll sig förrän jag läste Josefssons bok. Under mina år av högre utbildning har jag lyckats stöta på den psykologiska teorin om bortträngda minnen ett antal gånger. I min enfald trodde jag att det var något som hade misskrediterats i och med SRA-skandalen i USA. Josefsson visar med all önskvärd tydlighet (boken innehåller över 500 fotnoter och 300 källor) hur detta synsätt var rådande på rättpsykiatriska kliniken i Säter (idag Skönviks rättspsykiatriska klinik) långt efter att forskningen visat att det helt enkelt inte var sant.

 

Under ledning av psykoterapeuten Margit Norell och hennes adepter skulle patienter "minnas" övergrepp som skett i barndomen och även andra bortträngda minnen. Bergwall, som funnits rehabiliterad redan något år efter sin intagning, såg sin chans och började spela psykologerna i händerna. Med lögner, överdrifter och svävande "fakta" insåg han att han kunde spendera mer tid på Säter och dessutom få tillgång till all medicin han ville ha. Bergwall var som sagt en blandmissbrukare och det är inte svårt att se den missriktade logiken bakom beslutet. Vad som sen hände är en total kollaps av svensk rättssäkerhet. Psykologer, poliser och åklagare trodde alla på de absurda historier som Bergwall berättade. Och varför inte? Experterna sa ju att det var fullt möjligt att tränga bort traumatiska minnen.

 

Josefsson har i viss mån fått kritik för sin metod i och med att han utgett sig för att skriva något helt annat för att få intervjuer med nyckelpersoner i Quick-skandalen. Jag funderade en del över kritiken, men kom fram till att om det finns ett allmänintresse med avslöjandet så är det ett förlåtligt tillvägagångssätt. Om Josefsson inte hade fått nämnda intervjuer skulle många nyckelhändelser i boken inte kunnat beläggas med vittnesmål.

 

Mannen som slutade ljuga är en utomordentligt viktig bok. Utöver att vara en historieskrivning av den värsta rättsskandalen i svensk historia är den svidande kritik mot bristande vetenskaplig metod inom psykologin. Att Norells idéer kunde härja fritt under så pass lång tid tyder på ett farligt navelskådande som i förlängningen inte bara drabbade Bergwall och de offer han sattes i samband med. Det är många, många svenskar som haft eller har kontakt med psykvården. Att idéer som dessa i princip kunde stå oemotsagda på en av landets viktigaste institutioner för ämnet ifråga gör att det säkerligen drabbat fler. Den oseriösa terapeutiska verksamheten väcker tankar på "fallet Ulf", även det ett scoop som först knäcktes av den i förtid bortgångne journalisten Hannes Råstam. Josefssons bok har satt ord på de delar av psykiatrin som döljer sig bakom dålig vetenskap och sekteristiskt tänkande. Det är och förblir en modern klassiker.

 

Betyg: 5 galna teorier av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 10 maj 2015 22:26

 



Regi: Antony Petrou

Manus: Leeshon Alexander

Medverkande: Leeshon AlexanderAymen Hamdouchi, Gethin Anthony mfl.

Produktionsbolag: Terra Rossa Films Entertainment/Immortal Transmedia/Unstoppable Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3402232/

 

I början av februari 2000 placeras Robert Stewart, känd för polisen som en våldsam och oberäknelig rasist, i samma fängelsecell som Zahid Mubarek. Sex veckor senare hittas Stewart stående över Mubareks döda kropp. Det här är historien om hur fängelsesystemet i Storbritannien, i synnerhet ungdomsvården, fullkomligt brakade samman.

 

We Are Monster är en av de där filmerna som jag drogs till på grund av titeln. Jag hade ingen koll på om den skulle handla om det uppmärksammade fallet med Robert Stewart eller om Storbritanniens fängelsesystem i stort, men jag blev lite fundersam när jag såg att manusförfattaren också spelade huvudrollen. Till viss mån var mina farhågor korrekta - We Are Monster är ett skrytprojekt designat för Leeshon Alexander att visa upp vad han kan. Dessvärre gör det också att filmens mycket viktiga budskap kommer något i skymundan.

 

Det måste ändå sägas att Alexander är fruktansvärt bra i rollen som den mycket obehaglige och gravt störde Robert Howard. Titeln åsyftar Howards alternativa personlighet, en mer självsäker version av honom själv som han även samtalar med. Howards alternativa personlighet vill visa hur de båda ska göra för att till sist bli det monster som alla sagt att de varit sedan barnsben. Alexander porträtterar fallet ner i total galenskap på ett mycket övertygande vis och vi ges även ledtrådar till varför han blivit den han blivit.

 

Kritiken mot fängelsesystemet kommer tyvärr i andrahand i We Are Monster. I verkligheten har berörda fängelse, Feltham Young Offenders' Incarcenation, blivit starkt kritiserat sedan början av 2000-talet och varit föremål för en rad utredningar. Detta tema hade filmen tjänat på att utveckla desto mer och inte bara ha fängelsevakterna sucka om överbefolkning och att de inte har resurser. Verkligheten är något värre...

 

We Are Monster är till syvende och sist ett karaktärsporträtt som fungerar väldigt väl i en film som haltar något i övrigt. En fördjupad tematik och ett större perspektiv vore att önska, men Alexander har definitivt satt sitt namn på kartan med den här filmen.

 

Betyg: 3 monster på begränsad yta av 5 möjliga

Av Ulf - 9 maj 2015 21:15

 


Regi: Jaume Collet-Serra

Manus: Brad Ingelsby

Medverkande: Liam NeesonEd Harris, Joel Kinnaman mfl.

Produktionsbolag: Energy Entertainment/RatPac-Dune Entertainment/Vertigo Entertainment

År: 2015

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2199571/

 

Jimmy Conlon, hitman för den irländska New York-maffian, har sett bättre dagar. Gravt alkoholiserad har han dragit sig tillbaka från sin tveksamma karriär och spenderar dagarna med att supa sig till sömns på en lokal bar. När hans son, Mike, blir vittne till ett mord utfört av sonen till Jimmys chef, ställs Jimmys tillvaro dock på sin spets igen. Han har nu en natt att avgöra var hans lojalitet ligger - hos sin son han inte träffat på fem år eller hos sin chef och tillika barndomsvän.

 

Liam Neeson har gjort den här filmen några gånger nu. En av de mer berömda varianterna heter Taken (2008). Det här är i princip samma film fast med en son i fara istället för en dotter och en långt mycket mer osympatisk Neeson-karaktär. Jag förstod att Taken kunde bli en succé i och med att den var allmängiltig - alla är rädda för att något ska hända familjen och Neeson kör vår katharsis åt oss. Att den sen är ganska komisk i allt sitt överdrivna våld skadar inte heller. Run All Night har inget av det här. 

 

Jag sympatiserar inte överhuvudtaget med Jimmy Conlon och hans tafatta försök att ställa saker till rätta. Filmens försök till tematiken med faderssynder fungerar dessutom väldigt haltande. Med omklippning och ett bättre utvecklat förhållande mellan Jimmy och hans chef, Shawn, hade man kunnat rädda detta. Överhuvudtaget tycks skådespelarna vara väldigt loja och gå på tomgång. Det enda undantaget är en väldigt bra Joel Kinnaman i rollen som Jimmys son, Mike. Jag tror verkligen på Kinnaman i Hollywood, men tiden börjar så smått rinna ut för honom. Om han inte väljer bättre filmer (läs: får roller i bättre filmer) är risken stor att han relegeras till birollsträsket där exempelvis Peter Stormare befinner sig. Inget fel med biroller, men jag tror att Kinnaman har större saker i sig. Det visade han inte minst i nyversionen av RoboCop (2014). Visserligen verkar det som att de flesta hatade den filmen...

 

Run All Night är hjärndött tidsfördriv, men saknar Takens överdrivna våldskoreografi. Om du har två timmar att döda, varför inte? Eller jo, läs en bok istället.

 

Betyg: 2 arga irländare av 5 möjliga

Av Ulf - 7 maj 2015 23:00

 

 

Regi: Sean McNamara

Manus: Elissa Matsueda (baserat på Joshua Davis tidningsartikel)

Medverkande: George LopezCarlos PenaVega, Marisa Tomei mfl.

Produktionsbolag: Brookwell-McNamara Entertainment/Circle of Confusion/Indieproduction mfl.

År: 2015

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3233418/

 

Dr. Fredi Cameron har gått från att vara en framgångsrik ingenjör till att hanka sig fram på lärarvikariat. När han får anställning på en inte alltför högt ansedd high school kräver hans chef att han ska hålla i en intresseklubb. Övertygad att ingen kommer dyka upp blir han förvånad när en väldigt driven elev, Oscar, vill att klubben ska ställa upp i en tävling som går ut på att bygga en undervattensrobot. När ytterligare elever dyker upp tvingas Cameron inse att han måste ta tag i tävlingsbidraget. Men kan en high school ens ställa upp i en collegetävling och ha någon chans alls att vinna?

 

Spare Parts är en av de där filmerna man vet kommer vara ganska formelmässig, utan större tuggmotstånd och ha ett påklistrat lyckligt slut... om det inte vore sant. Eftersom jag av hävd är skeptisk till filmer som säger att de är "based on a true story" var jag tvungen att göra lite efterforskningar. Döm min förvåning att den här historien är ganska trogen vad som verkligen hände, sliskigt slut och allt. Det gör att jag i viss mån får tänka om som recensent. Jag kan knappast kalla en sann historia för klyschig. Det var liksom vad som hände.

 

Nu är filmen inte överdrivet sliskig heller. Tvärtom har den ganska mycket svärta i sig, inte minst eftersom alla fyra tävlande har immigrationsmyndigheterna efter sig. Kombinerat med fint skådespel från George Lopez, Marisa Tomei och en alltid lika bra Jamie Lee Curtis i en biroll blir Spare Parts en klart sevärd rulle. Det är tämligen ont om inspirerande stories från förortsskolor som faktiskt är sanna och inte är ännu ett återberättande om en "karismatisk lärare som räddar de stackars underpriviligerade barnen från dem själva." Det är ingen fantastisk film, men gott och väl över genomsnittet.

 

Betyg: 3+ korta recensioner, jag har saker att fira av 5 möjliga

Av Ulf - 4 maj 2015 17:30

 


Regi: Glenn Ficarra & John Requa

Manus: Glenn Ficarra & John Requa

Medverkande: Will Smith, Margot Robbie, Rodrigo Santoro mfl.

Produktionsbolag: RatPac-Dune Entertainment & Zaftig Films

År: 2015

Längd: 105 min

Land: USA/Argentina

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2381941/

 

Nicky är allmänt betraktad som bedragarnas okrönte prins och anlitas av högt uppsatta klienter för att stjäla, lura och fuska. Under ett jobb i New Orleans träffar han den vackra Jess som trots sitt klumpiga försök att lura honom blir en del av det team Nicky satt samman. Jobbet slutar dock i tårar när Nicky klipper kontakten med Jess. Några år senare möts de igen - under ett jobb som kan kosta dem båda livet.

 

Jag älskar en bra heistrulle. Planering, genomförande och hinder på vägen för att bygga spänning? Jag äter sådant med sked. Trots det var jag inte alltför entusiastisk inför Focus. Anledningen var att det varit väldigt lite prat om den här filmen, trots att Will Smith spelar huvudrollen. Säga vad man vill om Smith som skådis, men hans filmer brukar minst sagt vara inkomstbringande i alla fall. Det brukar också generera en del publicitet. Så har inte fallet varit med Focus och jag förstår varför. Förutom Smiths rollprestation är det här nämligen egentligen bara ett hopkok av andra heistfilmer du sett, fast sämre.

 

Smith kan det där med att bära en film och även om Focus inte är någon särskilt actionbetonad historia lyckas han även här. Scenerna när Smith får spela ut som den charmige svindlaren är filmens bästa. Det samma kan inte sägas om hans kemi med Margot Robbie. Det är också här filmen tappar mig. Jag tror helt enkelt inte på deras romans och att Nicky helt skulle låta hela sin "karriär" äventyras av en kvinna han känt i en vecka eller något. Inte när han i övrigt är en så pass god människokännare som han är.

 

Focus är inte usel på något sätt, men den är rejält underväldigande. Här finns en handfull scener som är riktigt bra, men helhetsintrycket blir en film som dels vill vara en heisthistoria och dels ett romantiskt drama. Det funkar inte och tappar fokus. Och ja, den ordvitsen hette duga.

 

Betyg: 2 ofokuserade svindlare av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 1 maj 2015 18:39


Regi: Zak Penn

Manus: Zak Penn

Medverkande: Zak Penn, Joe Lewandowski, Howard Scott Warshaw mfl.

Produktionsbolag: Fuel Entertainment USA/Lightbox/Red Box Films

År: 2014

Längd: 66 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3715406/


Regissören och manusförfattaren Zak Penn har även en annan stor passion i livet - spel. När speldokumentärserien Signal To Noise (2014) kontaktade honom för att regissera ett avsnitt fanns det en speciell sak han ville undersöka. Det är ett välkänt faktum bland spelentusiaster att spelindustrin i allmänhet och Atari i synnerhet kraschade 1983. Anledningarna var givetvis många, men det enskilda spel som fick bära tyngst lass var Howard Scott Warshaws E.T The Extra-Terrestrial (1982). Enligt legenden ska Atari ha begravt flera miljoner exemplar av spelet i öknen utanför Alamogordo, New Mexico. Men stämmer detta verkligen eller är det bara en vandringssägen?

 

Jag har spelat någon form av digitalt spel så länge jag kan minnas, från min barndoms Atari 2600 och NES till den här förmiddagens session på Steam. Därav har jag också sedan barnsben varit medveten om legenden med de begravda spelkassetterna. Skillnaden mellan denna och andra lika överdrivna och fantastiska historier man fick berättat för sig som barn är att den här har bitit sig fast.

 

Zak Penn skulle knappast ha varit mitt förstaval för att ta reda på om legenden är sann. Penn ligger bakom manusen till några av de sämsta superhjältefilmer som gjorts de senaste 20 åren och även cineastiska stolpskott som Last Action Hero (1993). Jag måste trots hans CV ändå berömma honom här. På lite drygt en timme (dokumentären gjordes som en tv-special, därav längden) berättar Penn historien om Ataris uppgång och fall, ofta med hjälp av huvudrollsinnehavarna själva. 

 

Howard Scott Warshaw, programmerare till E.T, blev på något märkligt sett syndabock för Ataris fallande siffror. Warshaw, idag psykolog, medverkar flitigt i dokumentären och ger sin syn på vad som hände. Det är också dessa delar som är de klart med intressanta och har en tydlig personlig touch. Fram tills E.T hastades fram under fem fruktansvärt ansträngande veckor hade Warshaw endast skrivit och publicerat miljonsäljare med goda recensioner till företaget. Idag, mer än 30 år senare, verkar Warshaw äntligen ha landat rätt i tillvaron igen. Han kan dock inte helt dölja den bitterhet han känner gentemot både Atari och Steven Spielberg (som godkände spelet personligen). Jag hade önskat att dokumentären enbart fokuserade på Warshaw, då han har haft en fascinerande levnadsöde.

 

Så, hittar de något begravt i öknen? Se efter! För mig som kan historien om Atari utan och innan bjuder dokumentären inte på några större överraskningar och den hade tjänat på att vara längre. För er som vill orientera er gällande ett av de viktigaste skeendena i tv- och datorspelshistorien är det här dock ett gott alternativ.

 

Betyg: 3 cameos av George R.R Martin av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13 14
15
16
17
18 19
20
21
22 23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se