Regi: Gil Kenan

Manus: David Lindsay-Abaire 

Medverkande: Sam Rockwell, Rosemarie DeWitt, Saxon Sharbino mfl.

Produktionsbolag: Metro-Goldwyn-Mayer (MGM)/Vertigo Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2015

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1029360/

Familjen Bowen tvingas flytta till ett nytt hus när pappa Eric blir friställd. Snart börjar familjens yngsta dotter, Madison, prata med någon de övriga inte kan se. Övertygade om att det är en osynlig vän som flickan hittat på tänker de inte särskilt mycket på saken, men när Madison försvinner spårlöst tvingas familjen inse att allt inte står rätt till i huset.

Sommartider är remake-tider verkar det som. Visst, remake-träsket är djupt året om, men just runt sommarmånaderna verkar det numera hopa sig den ena nyversionen efter den andra. Oftast bryr jag mig inte nämnvärt. De är allt som oftast snäppet sämre än originalet, men sällan katastrofala. Lättuggad underhållning som inte lämnar några större minnen efter sig. När man däremot gör en remake på en av mina favoritfilmer blir jag tvungen att dra öronen åt mig.

Poltergeist (1982) är enligt mig ett exempel på en perfekt spökhistoria på film. Den tar sin tid, bygger upp karaktärerna så tittaren bryr sig om dem, börjar långsamt med spökerierna för att hela tiden stegras och avslutas med en final som inte lämnar någon oberörd. Det är den perfekta symbiosen mellan regissör Tobe Hoopers bloddrypande skräck och manusförfattare Steven Spielbergs familjeidyll. Remaken tar allt vad som var bra med originalet, försöker trycka ihop historien genom att korta speltiden en halvtimme och i princip göra karaktärerna outhärdliga. Bra där.

Zelda Rubinsteins otroligt charmiga spiritist är borta och är ersatt av en reality-tv-fjant. Heather O'Rourkes Carol Anne, en av få uthärdliga barnkaraktärer i modern skräck, har blivit "Madison" - den mest ointressanta flickan i heeeela stada. Manusets uppbyggnad, som i originalet aldrig skrev publiken på näsan, förklaras i pinsam detalj och regin är helt undermålig vad Hooper gjorde med historien. 

Den enda anledningen att nollan uteblir är produktionsvärdena och det faktum att man inte kan ösa hur mycket skit som helst på en Picasso utan att åtminstone något rinner av och blottar grundens förtjänster. Håll er borta.

Betyg: 1 sadly, they're here av 5 möjliga