Alla inlägg under juli 2015

Av Ulf - 12 juli 2015 17:56

 


Regi: Franck Khalfoun

Manus: Franck Khalfoun

Medverkande: Jeremiah Watkins, Sarah Power, Nic D'Avirro mfl.

Produktionsbolag: Bleiberg Entertainment/Ministry of Content

År: 2015

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2949196/

 

Trots en fin utbildning från Stanford har Josh inte gjort särskilt mycket med sitt liv. Den större delen av tiden spenderar han med att försöka bli nästa YouTube-fenomen med sin show där han recenserar appar. När han recenserar en självhjälpsapp vid namn I-Lived ger han den först ett ljummet betyg, men när saker och ting bara blir värre i Joshs liv ger han appen en seriös chans. Genom olika uppdrag får användaren guidning till att uppfylla sina livsmål. Men vem driver appen och kan man egentligen sluta när man väl börjat?

 

Trots att jag har sett och läst en hel del filmer och böcker på samma tema de senaste åren (den onda, onda teknologin slår tillbaka genom smartphones!) såg jag fram emot den här filmen av en enkel anledning - Franck Khalfoun. Sedan Khalfouns nyinspelning av skräckklassikern Maniac (2012) har han varit på min radar. Nämnda film var en av 2012 års absolut bästa filmer och fick i princip ingen uppmärksamhet alls. I-Lived börjar också lovande. De första 45 minuterna bygger upp relaterbara karaktärer och bra storytelling. Sen fick Khalfoun en knäpp eller något...

 

Från att ha varit en smart skriven paranoiathriller utvecklas I-Lived till en ytterst förutsägbar soppa där dialogen plötsligt haltar betänkligt. Detta är Khalfouns första film på tre år. Det är knappast så att tiden tog slut för manusrevideringar. Det blir en något mer sammanhållen version av det svenska stolpskottet Faust 2.0 (2014) och då kan ni alla räkna ut vad som händer. På tal om svenska produktioner väntar jag fortfarande på den utlovade filmatiseringen av Anders de la Mottes [geim] (2010) och dess uppföljare. Det hade varit bra mycket mer intressant än den här rullen med sin extremt övertydliga symbolik och tappade potential.

 

Näst på tur står för Khalfoun står Amityville: The Reawakening (2016). I min mening blir det filmen som antingen gör Khalfouns karriär som skräckregissör eller sänker den helt och hållet. I och med att det är en film i ovanstående franchise lutar det åt det senare.

 

Betyg: 2+ I-don't know av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 11 juli 2015 16:15


Everything Trek del 10: The Original Series 2.8 - 2.11

 

 

2.8 I, Mudd

 

Sändes: 3/11 1967

Stardate: 4513.3

Manus: Stephen Kandel

Regi: Marc Daniels

Platser: Andromedagalaxen (omnämnd som hem till en utdöd civilisation med imponerande tekniskt kunnande)

Deneb V (omnämnd som en planet som praktiserar dödsstraff för en mängd olika brott)

Rigel XIII (omnämnd som "the Rigel mining planet")

Betyg: 3-/5

 

Harry Mudd (se 1.6 Mudd's Women) lyckas genom en avancerad android kapa Enterprise och styra om skeppets kurs till den planet där han verkar som härskare över ett smärre harem av androidkvinnor. Mudd vägrar låta Enterprise åka, men har inte räknat med en sak - androider är i princip avancerade datorer och datorer värderar logik över allt annat. En flyktplan börjar ta form.

 

Efter det riktigt sunkiga avsnittet Mudd's Women har de flesta inte särskilt stora förhoppningar när de kommer till I. Mudd. Det är inte helt uppåt väggarna, för I, Mudd är inte ett särskilt bra avsnitt. Däremot har det vad jag eftersökte i det första avsnittet med Mudd - komisk timing. Besättningen inser att de måste skapa logiska fällor för de binärt tänkande androiderna för att få dem att stänga ner sig själva/explodera. Det är dessa scener som gör I, Mudd sevärt. Det finns en väldigt underhållande kreativitet i den ologiska galenskap som avsnittet utvecklar sig till och det är inget fel på vardagssurrealism i min bok.

 

 

 

A swingin' good time, Mr. Scott!

 

 

2.9 Metamorphosis


Sändes: 10/11 1967

Stardate: 3219.8

Manus: Gene L. Coon

Regi: Ralph Senensky

Platser: Alpha Centauri (omnämnd som platsen för den betydande staden Alpha Centauri City och hem för en koloni från Jorden grundad någon gång mellan 2069 och 2119)

Companion's Homeworld (mindre planet i Gamma Canaris-regionen. Karg, men kan upprätthålla mänskligt liv)

Episolon Canaris III (planet i Episolon Canaris-systemet och hem till systemets största population)

Betyg: 2/5

 

Under ett diplomatiskt uppdrag ombord på färjan Gallileo transporteras Kirk, Spock, McCoy och ambassadören mot sin vilja till en planet i Gamma Canaris-regionen. Planeten visar sig vara hem för en icke-kroppslig livsform, men inget kan förbereda dem på vem som också bor där - Zephram Cochrane, uppfinnaren av Jordens warpdrift som försvann spårlöst från Alpha Centauri i början av 2100-talet. Cochrane visar sig ha bott på planeten i drygt 150 år, men frågan är varför han inte har åldrats utan snarare blivit bra mycket yngre än de 87 år han var när han försvann?

 

Metamorphosis etablerar Zephram Cochrane som mannen som skickade mänskligheten ut bland stjärnorna. Karaktären återkommer under franchisens gång, kanske allra mest noterbart i Star Trek: First Contact (1996). Dessvärre är hans första avsnitt som karaktär inget vidare. Premissen är intressant, men utförandet känns ganska typiskt och har i princip inga överraskningar. Tittaren förstår direkt vad som har hänt och inga vändningar eller oväntade utvecklingar sker. Det är inte ett dåligt avsnitt som sådant, men inte heller något speciellt. Jag kan också irritera mig på Kirk & co:s nästan totala likgiltighet inför det krig som ambassadören, hur irriterande hon än är, är skickad för att stoppa. Mja, sådär.

 

 

 

 Sparkle, sparkle!


2.10.  Journey To Babel


Sändes: 17/11 1967

Stardate: 3842.3

Manus: D.C Fontana

Regi: Joseph Pevney

Platser:
Babel (kodnamn för okänd planet i samma sektor som Vulcan)

Coridan (bebodd planet i systemet med samma namn. Mycket rik på dilitium och därmed viktig handelspartner)

Klingon (omnämnd)

Orion (omnämnd som handelspartner till Coridan)

Rigel V (hem för en tekniskt avancerad ras framstående inom medicin)

Romulus (omnämnd)

Tellarus (hem för Tellarites, en av Federationens ursprungliga medlemmar)

Betyg: 4+/5

 

Enterprise ska föra ambassadörer från Vulcan, Tellarus och Andoria för diplomatiska samtal på en planet med kodnamn Babel. Saker och ting blir snabbt väldigt spända ombord när det visar sig att Sarek, Spocks far, är ambassadören från Vulcan. De två har inte talats vid på många år då Sarek har haft svårt för att acceptera hans sons karriärsval. Som om inte det vore nog mördas ambassadören från Tellarus och alla spår pekar på den andorianske motsvarigheten. Men är han verkligen vad han verkar vara?

 

Journey To Babel är ett klassiskt avsnitt som förutom att introducera Andorians och Tellarites (särskilt de förstnämnda är återkommande under serierna) dessutom etablerar Spocks kyliga förhållande till sin far. Det är samtidigt en riktigt spännande whodunit-mordgåta med en D.C Fontana i högform bakom manuset och mycket fina rollprestationer från alla inblandade, i synnerhet från Nimoy och från Mark Lenard (Sarek). Mycket högklassigt avsnitt som bör ses av alla fans!

 

 

Just look at that plate of smarties!

 


 

2.11 Friday's Child

 

Sändes: 27/10 1967

Stardate: 3497.2

Manus: D.C Fontana

Regi: Joseph Pevney

Platser: Capella IV (planet bebodd av en civlisation fokuserad på ära och heder)

Betyg: 3-/5

 

Kirk, Spock och McCoy försöker förhandla fram ett avtal med befolkningen på Capella IV om en mineral som behövs till en hårt utsatt koloni. När planetens kung mördas i strid blir de tidigare tämligen vänliga tongångarna dock annorlunda. Den nye härskaren vill istället förhandla med Klingonimperiet och deras sändebud. När Kirk och de andra försöker rädda den gamle härskarens gravida änka från döden inser de dessutom att de begått ett stort misstag.

 

Friday's Child är ett ganska typiskt avsnitt där idén finns men utförandet är sisådär. Utan att spoila avsnittets upplösning måste jag säga att D.C Fontanas originalslut var mycket bättre och hade gett avsnittet en mer sammanhållen ton. Gene Roddenberry tyckte dock inte om det och slutet ändrades. Det gör att manuset haltar något i upplösningen. Det är däremot ett intressant avsnitt i och med hur det på ett konsekvent vis skildrar en rejäl kulturkrock där den typiskt mänskliga moralen ställs på prov mot en utomjordisk sådan.

 

 

 By the power of medicine, I compell you!



ANNONS
Av Ulf - 10 juli 2015 13:30

 


Regi: Patrick Brice

Manus: Patrick Brice & Mark Duplass

Medverkande: Patrick Brice, Mark Duplass

Produktionsbolag: Blumhouse Productions

År: 2014

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2428170/


Videojournalisten Aaron lovas en fin dagslön för att filma klienten Josefs berättelse. Det visar sig att Josef lider av en hjärntumör och kommer dö inom fyra månader. Nu vill han att Aaron ska filma en vanlig dag i hans liv som hans ofödde son ska kunna se för att få en hum om vem hans far var. Aaron går med på uppdraget, men när Josef börjar uppvisa fler och fler märkliga beteenden undrar han vad han egentligen gett sig in på.

 

Jag skulle ha sett och recenserat en annan film med samma titel och från samma år igår. Förvirringen var därför total när jag drog igång Creep. Att den producerats av samma gökar som låg bakom två av de mest överskattade filmserierna de senaste åren (kolla postern...) gjorde inte saken bättre. Creep börjar dock väldigt bra. I och med titeln vet vi ju direkt att Josef inte riktigt är tillräknelig, men Mark Duplass gör ett riktigt bra jobb i rollen som honom. Han är genuint obehaglig i flertalet scener och Patrick Brice gör också en bra roll som den godtrogne Aaron. Sen spårar det ur...

 

Från att ha varit en ovanlig found footage-rulle utan spökerier eller andra skräckelement annat än två personers märkliga förhållande tar filmen en rad enkla utvägar. Istället för att egentligen säga något om ensamhet och på vilket sett denna kan förändra en människa faller Duplass & Brice (även manus och regi) tillbaka på trötta troper som gör filmen mycket mer förutsägbar och mindre obehaglig. Jag måste dock berömma de båda för riktigt goda idéer i manusskrivandet fram tills filmens andra halva.

 

Creep är den första filmen i en planerad trilogi (alltid dessa tretal...) och som sådan kanske den fungerar bättre tillsammans med de övriga två. Tiden får utvisa. Som ensam film blir dock Creep en besvikelse framåt mittstrecket och något du kan skippa om du inte är stort fan av found footage.

 

Betyg: 2 obekväma badscener av 5 möjliga

Av Ulf - 9 juli 2015 12:49

 


Författare: Stephen King

År: 2011 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 795

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-014194-3

 

“...stupidity is one of the two things we see most clearly in retrospect. The other is missed chances.”

 

Jacob "Jake" Epping lever ett tämligen intetsägande liv som frånskild engelsklärare. Hans dagar är inrutade i rutiner, däribland lunch på ett litet hamburgerhak. En dag när han kommer dit verkar ägaren, Al, ha blivit dödssjuk över natten. Han berättar en fantastisk historia för Jake. I hans restaurang finns det en tidsreva som leder tillbaka till samma plats år 1958. Hur länge du än stannar i det förflutna kommer du tillbaka två minuter efter du steg in i revan om du skulle vilja åka tillbaka. Al har spenderat många år i det förflutna med en uppgift. Han är övertygad att om han kan stoppa Kennedymordet kommer framtiden se mycket ljusare ut för alla. Nu behöver hans Jakes hjälp för att avsluta uppdraget. Beväpnad med Als anteckningar beger sig Jake iväg till 1958. Det förflutna är dock inte alls särskilt intresserat av att förändras...

 

En sak jag lärt mig under min ambition att läsa allt som King skrivit är att jag aldrig ska lita på icke-fans när det kommer till mannens arbete. De böcker av King som kritiker hyllar brukar vara de som jag personligen är mer eller mindre blasé över. Dessvärre gäller detta även 22/11 1963. Hyllad som en av Kings främsta romaner någonsin hade jag förvisso inte riktigt kunnat hålla förväntningarna nere på den nivå som intellektet sa att jag skulle. 22/11 1963 är inte heller en dålig bok som sådan, den är bara inte alls lika bra som stora delar av kritikerkåren vill få den att framstå som.

 

Kennedymordet är ett centralt amerikanskt trauma och jag förstår att det alltid kommer finnas tolkningar, konspirationsteorier och dylikt om händelsen i sig. Om man kan svälja hela tidsresepremissen är Kings tolkning av händelserna glädjande nog väldigt jordnära och förankrade i kända fakta. Huvudkaraktären Jakes stora dilemma är att ta reda på om Oswald var själv vid attentatet eller om han hade en medhjälpare. Det är kärnan i många av konspirationsteorierna som fötts ur presidentmordet och King behandlar det med en uppfriskande objektiv distans. Han låter Jake och Al vara, som han skriver, 95 % säkra på att Oswald var ensam, men de där fem procentens osäkerhet kan inte ignoreras. Därför tvingas också Jake att hitta någon form av sysselsättning under åren 1958 - 1963. Det är också här som jag blir kluven till boken.

 

Valet faller på att bli vikarierande lärare i en liten sovstad i Texas. Där träffar han Sadie, skolans nya bibliotekarie, och inleder en romans med henne. Sliten mellan sin uppgift och livet med Sadie får vi följa Jake när han dels arbetar på skolan och dels spionerar på Oswald för att försäkra sig om att han var ensam skytt. Problemet är att det blir så förbaskat långrandigt. Som science fiction-läsare är jag van vid böcker om alternativ historia och denna subgenres nästan mest spännande del är det som kallas point of divergence - det vill säga var historien som vi känner den tar slut och den nya tidslinjen börjar. King spenderar egentligen bara bokens sista 30 - 40 sidor med att beskriva denna alternativa tidslinje och även om den är fascinerande kommer den på tok för sent i boken och ges för lite utrymme. Den bitterljuva romansen med Sadie blir bokens huvudtema och för en bok som utlovar ett förhindrande av Kennedymordet blir det lite falsk marknadsföring. Klart att mordtemat ligger i bakgrunden under hela bokens knappt 800 sidor, men det borde ha satts i första rummet.

 

22/11 1963 är en mycket välresearchad bok där King ger exempel på sin egen form av americana på sina ställen. Den är dock inte lika genomsyrande som i exempelvis Different Seasons (1982) eller IT (1986) och har inte riktigt samma passion. På tal om den sistnämnda boken gör två karaktärer från denna ett gästspel tidigt i romanen och vi får reda på lite om Derry precis efter tiden med Pennywise. Intressant.

 

Om än inte lika bra som kritikerna säger så är 22/11 1963 trots allt en helt okej bok. Den är på inga sätt bland Kings bästa dock och är ännu en påminnelse om kritikerkåren ofta bara hakar på vad de "stora" recensenterna skriver utan att egentligen komma med någon egen åsikt. Trist.

 

Betyg: 3 konspirationer av 5 möjliga

Av Ulf - 8 juli 2015 22:35

 


Twin Peaks återvänder: Förseningar och fest

 

De tråkiga nyheterna först. Enligt seriens medskapare Mark Frost kommer serien inte ha premiär förrän under 2017 istället för 2016 som hela tiden varit budet. Frost besökte i dagarna National Baseball Hall Of Fame And Museum (New York) där han i en intervju med muséets researcher, Bill Francis, hade följande att säga:

"We had 32 hours back in 1991-92, and with my partner David Lynch we kind of blew open that genre of the nighttime soap and took it in a whole other direction,” Frost said. “A lot of people always look back at Twin Peaks and say that was the start of this explosion we’ve had in good television drama, but we did it in a time when there were still only three networks. The challenge for us is to try and come back and raise the bar above what we did the last time. We’re coming back with season three of Twin Peaks after a 25-year absence. We’ve finished the scripts, we start production in September, and that will be coming out on Showtime sometime in 2017."

 

Fansajten welcometotwinpeaks.com har bekräftat uttalandet med Francis, men påpekar också att Frost verkar ha rört ihop andra saker. Exempelvis gick originalserien inte 1991-92 utan 1990-91. Förhoppningsvis är det bara Frost som haft ett förvirrat ögonblick. I samma intervju ska Frost ha nämnt att hans bok, The Secret Lives Of Twin Peaks, blir försenad till 2016 istället för en release i höst som det var tänkt. Detta uttalande är dock inte bekräftat.

 

Förseningen är förvisso tråkig, men å andra sidan inte särskilt förvånande. Frost och Lynch har väldigt stora förväntningar på sig och jag ser mycket hellre en genomarbetad säsong 3 än en framhastad.

 

I övrigt är det ganska tyst i nyheterna om produktionen för närvarande. Vissa skådespelare har uttryckt sin entusiasm i fluff pieces utan mycket innehåll och Lynch har bekräftat att han tänker filma serien digitalt och inte på film. Det är något som har varit Lynchs arbetssätt de senaste åren och i och med digitaliseringen av det gamla filmmaterialet (exempelvis i blu-ray-boxen) har bevisat att Peaks är fortfarande lika vackert digitalt som analogt.

 

Något kul händer däremot i slutet av juli nära där undertecknad bor. Moriska Paviljongen i Malmö anordnar en Twin Peaks-fest med allt vad det innebär. Lite besviken är jag på att det inte är husband som framför soundtracket och liknande musik utan DJ:s, men vad fan, när en stad nära mig anordnar ett sådant här evenemang är det klart att jag är där! Därmed utlyser jag också en tävling. Den förste som identifierar mig, knackar mig på axeln och säger: "there's a man in a smiling bag" kommer vinna hela serien på dvd! Ja, du läste rätt, hela serien på dvd. Som fanatiskt fan har jag under åren samlat på mig diverse utgåvor av serien och därmed givetvis också fått en och annan dubblett. Nu är det dags att sprida glädjen vidare!


Av Ulf - 7 juli 2015 22:37

 



Regi: Billy Corben

Manus: Billy Corben

Medverkande: Dhafir "Dada 5000" Harris, Treon "Tree" Johnson, Chanza "Chauncy" Adside mfl.

Produktionsbolag: Rakontur

År: 2015

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1421361/

 

Dhafir Harris, mer känd för sina fans som Dada 5000, driver en liten promotion för bare knuckle boxing och MMA på sin bakgård. Harris blev känd som bodyguard för kända MMA-fightern Kimbo Slice då båda kom från samma fattiga område i Miami. Av olika anledningar klippte Slice banden med Harris och sedan dess ägnar Harris all sin tid med att promota fighters i sina egna, olagliga, galor. Inga ronder, ingen tidsgräns. Knockas eller ge upp. Dokumentärfilmaren Billy Corben har följt Harris liv och arbete.

 

Kampsportsvärlden är verkligen enorm. Så fort man tror man sett allt dyker det upp något man inte hade en aning om. Jag hade visserligen sett bare knuckle-matcher från framförallt England tidigare, men det som Billy Corbens dokumentär ger en fingervisning om är ett mycket bredare perspektiv än bara fighterna. Man hade ju kunnat tro att ett område skulle bli ännu oroligare av osanktionerade fighter, men det förvånande är att alla tycks vara eniga om att brottsligheten sjunkit markant sedan Harris började med sin promotion. Det är också här som Dawg Fight begår sitt stora misstag.

 

Genom att inte skildra den sociala situationen tillräckligt gör Corben sig själv en otjänst. Det är färgstarka karaktärer han hittat och samtliga öppnar upp sig för hans kameror. Att inte problematisera mer än han gör över varför afro-amerikaner i fattiga förorter inte kan få jobb eller lever under fattigdomsgränsen sänker tyvärr betyget ett snäpp. Därmed inte sagt att det är en dålig film. Dawg Fight visar verkligen upp det bästa och sämsta hos människor. Genom att organisera sina fighter kunde många problem som annars hade lösts med skjutvapen istället klaras av i ringen. Samtidigt är det extremt brutala matcher. Det här är ingen film för den som mår dåligt av att se blod. Tänder flyger, ögonbryn spräcks och näsor pulveriseras.

 

Man tycker att det inte skulle behöva vara så här, men faktum är att Corben visar hur Harris matcher inte bara ger utlopp för konflikter utan även är en väg ut ur förorten. Filmen visar hur flera av kämparna gått vidare till sanktionerade MMA-matcher där de kan tjäna ordentligt med pengar. Som ni märker är det här en dokumentär som hela tiden får en att väga ena sidan mot andra sidan. Det är så en bra dokumentär ska fungera. Om den dessutom hade tryckt mer på det sociala perspektivet skulle det vara en klockren femma. Nu blir det gott och väl en fyra.

 

Betyg: 4 ringslakter av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 6 juli 2015 16:20

 


Regi: Benni Diez

Manus: Adam Aresty

Medverkande: Clifton Collins Jr.Jessica Cook, Lance Henriksen mfl.

Produktionsbolag: Rat Pack Filmproduktion/XYZ Films

År: 2015

Längd: 87 min

Land: Tyskland/USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3300572/

 

Sydney och Julia driver en cateringfirma tillsammans och har fått ett jobb mitt ute i ödemarken hos en något excentrisk familj. Ett sömnpiller till tillställning tar dock en oväntad vändning när gästerna attackeras av gigantiska getingar. Som om inte det vore nog har getingarna ett väldigt speciellt sätt att växa sig större på - inne i mänskliga värdkroppar.

 

En gång i tiden var Lance Henriksen bland det tuffaste som fanns. Med ett väderbitet ansikte som verkar har garvats i en sandstorm och en röst som kunde smälta sten gjorde han fantastiska roller i bland annat Aliens (1986) och Millennium (1996 - 1998). Sen hände något. Filmrollerna blev mer och mer b-betonade och nu, 2015, spelar han en biroll i en film om muterade getingar. Jepp, så kan det gå i Hollywood.

 

Man förväntar sig knappast Bergman när man ser en sådan här rulle. Med det sagt är så kallade creature features en av mina favoritsubgenrer inom skräckfacket. För varje bra sådan finns det tyvärr minst ett dussin dåliga. Stung hade fått helt okej recensioner på skräckforumen och jag väntade mig en stunds hjärndöd underhållning med dålig humor, splattereffekter och skräckklichéer. Problemet är att förutom det sistnämnda uteblev mina förhoppningar. Stung tar sig själv på alldeles för stort allvar och är bland det sämre jag sett i genren de senaste åren.

 

Mycket av problemet ligger i manuset. Jag är inte säker på om engelska är Adam Arestys modersmål. Det är svårt att tänka att någon som talat engelska sedan barnsben hade ens kunnat skriva så här stolpig dialog. I många fall hade detta inneburit komiskt guld, här blir det mest ögonbrynshöjande för det är så dumt. Effekterna varierar mellan riktigt bra (animatronics-delen) och riktigt illa (CG-delen) och Stung begår varje skräckfilms kardinalfel - den är tråkig. Inte ens en Nicolas Cage skrikande om bin hade kunnat rädda den här soppan.

 

Betyg: 1 sting av 5 möjliga

Av Ulf - 2 juli 2015 16:15

 


Regi: Gil Kenan

Manus: David Lindsay-Abaire 

Medverkande: Sam RockwellRosemarie DeWitt, Saxon Sharbino mfl.

Produktionsbolag: Metro-Goldwyn-Mayer (MGM)/Vertigo Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2015

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1029360/

 

Familjen Bowen tvingas flytta till ett nytt hus när pappa Eric blir friställd. Snart börjar familjens yngsta dotter, Madison, prata med någon de övriga inte kan se. Övertygade om att det är en osynlig vän som flickan hittat på tänker de inte särskilt mycket på saken, men när Madison försvinner spårlöst tvingas familjen inse att allt inte står rätt till i huset.

 

Sommartider är remake-tider verkar det som. Visst, remake-träsket är djupt året om, men just runt sommarmånaderna verkar det numera hopa sig den ena nyversionen efter den andra. Oftast bryr jag mig inte nämnvärt. De är allt som oftast snäppet sämre än originalet, men sällan katastrofala. Lättuggad underhållning som inte lämnar några större minnen efter sig. När man däremot gör en remake på en av mina favoritfilmer blir jag tvungen att dra öronen åt mig.

 

Poltergeist (1982) är enligt mig ett exempel på en perfekt spökhistoria på film. Den tar sin tid, bygger upp karaktärerna så tittaren bryr sig om dem, börjar långsamt med spökerierna för att hela tiden stegras och avslutas med en final som inte lämnar någon oberörd. Det är den perfekta symbiosen mellan regissör Tobe Hoopers bloddrypande skräck och manusförfattare Steven Spielbergs familjeidyll. Remaken tar allt vad som var bra med originalet, försöker trycka ihop historien genom att korta speltiden en halvtimme och i princip göra karaktärerna outhärdliga. Bra där.

 

Zelda Rubinsteins otroligt charmiga spiritist är borta och är ersatt av en reality-tv-fjant. Heather O'Rourkes Carol Anne, en av få uthärdliga barnkaraktärer i modern skräck, har blivit "Madison" - den mest ointressanta flickan i heeeela stada. Manusets uppbyggnad, som i originalet aldrig skrev publiken på näsan, förklaras i pinsam detalj och regin är helt undermålig vad Hooper gjorde med historien. 

 

Den enda anledningen att nollan uteblir är produktionsvärdena och det faktum att man inte kan ösa hur mycket skit som helst på en Picasso utan att åtminstone något rinner av och blottar grundens förtjänster. Håll er borta.

 

Betyg: 1 sadly, they're here av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15 16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se