Regi: Antoine Fuqua

Manus: Kurt Sutter

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Rachel McAdams, Forest Whitaker mfl.

Produktionsbolag: Escape Artists/Fuqua Films/Riche Productions mfl.

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1798684/

Billy Hope har arbetat sig upp från en blygsam bakgrund till att bli världsmästare i lätt tungvikt. Obesegrad i 43 proffsmatcher tycks ingen kunna hota honom heller. En dag blir dock ett bråk med en potentiell utmanare till något mycket värre då hans fru, Maureen, skjuts till döds. Förkrossad förlorar Billy allt - titel, hus och till och med vårdnaden om sin dotter. Fast besluten att ta sig till toppen igen inser Billy att han måste ta till nya strategier och lära sig mer om sig själv.

Efter att ha sett den första trailern till Southpaw var jag mer än lite taggad. Visserligen har regissören Antoine Fuqua en ganska brokig samling filmer på sitt samvete, men med en rippad Gyllenhaal i huvudrollen och Sons Of Anarchy-skaparen Kurt Sutter bakom manuset lovade filmen ändå mycket gott. Tyvärr är Southpaw en av årets största besvikelser för mig. Inte för att det är en direkt dålig film utan för att den inte är direkt bra heller.

Gyllenhaal är, precis som jag trodde, mycket bra i huvudrollen som den arrogante och sedermera plågade boxaren Billy Hope. Även resten av ensemblen sköter sig bra med en Forest Whitaker som inte spelar över som bästa biroll. Min oro över Fuquas regi föll också på skam då Southpaw är en välregisserad rulle om än inte mästerlig på något sätt. Det som stör är istället manuset.

Sutter berättar standardhistorien 1a för boxningsfilm (eller 1b, då 1a är "nolla blir mästare") och bjuder inte på några särskilda överraskningar. Förhållandet mellan Billy och dottern Leila är de dramatiska scenerna utanför boxningsringen som fungerar bäst, men även dessa känns ganska tillrättalagda. Jag skulle vilja säga att boxningsscenerna är fantastiska, men det de vinner i intensitet förlorar de på i realism. Visst, i princip alla boxningsfilmer tar sig väldigt stora friheter med hur sporten faktiskt ser ut på elitnivå, men Southpaw tror att en "brawler" är någon som trots 43 proffsmatcher utan förlust inte lärt sig blockera ett slag. Där Rocky Balboa redan var så punch drunk att han inte brydde sig (och fick ta emot orealistiskt mycket stryk han med) är Billy Sutter en boxare i högform, inte en föredetting som fått en sista chans. Kontentan är att boxningsscenerna känns dramatiserade till den milda grad att de tog mig ur filmen. Det är inget gott betyg.

Southpaw är en okej film trots allt. Den visar de klassiska boxarfilmstroperna ännu en gång och har bra skådespel. När det dock finns en uppsjö bättre filmer på samma tema är jag inte särskilt imponerad. Synd.

Betyg: 2+ fast musiken är klockren av 5 möjliga