Alla inlägg den 27 september 2015

Av Ulf - 27 september 2015 12:00


FFF 2015: Dag 3: Onda grannar och blödande lera  

 

Tredje dagen av FFF i Malmö inleddes med insikten att Spegeln har en stor fördel jämfört med Kino i Lund. Inom två minuters gångavstånd kan du hitta en handfull riktigt bra snabbmatsställen. Efter att ha slängt i mig någon form av ris kryddat med kanel var det dags för mer tyskspråkig ångest.

 

 

Tysk-österrikiska HomeSick (2015) kretsar kring hur den ambitiösa celloeleven Jessica får chansen att representera Tyskland vid en högt ansedd musiktävling i Moskva. Samtidigt försöker hon och pojkvännen Lorenz acklimatisera sig i sin nya lägenhet. Jessica hamnar snart i konflikt med grannfrun, fru Domweber, och börjar misstänka att hon är förföljd.

 

Om Der Bunker (2015) var en särdeles märklig film är den tillika tyskspråkiga HomeSick nästan skrämmande ordinär. Jag satt och väntade på att filmen skulle lyfta och ta tag i mig, men jag väntade förgäves. Mycket beror på manuset. Jag köper inte Jessicas långsamma färd mot sammanbrott. Den är utdragen, men när saker väl händer finns det inte särskilt mycket karaktärspsykologi bakom utan det är som att trycka på en strömknapp. Så, nu är Jessica galen.

 

Jag har också problem med Jakob M. Erwas (även manus) regi. Av någon anledning har han valt att låta kameran stanna kvar utanför scenerna där något verkligen händer. Ofta hör vi bara dialog medan Erwa har valt att filma ett tomt rum. Jag förstår vad han vill göra med att låta vår egen fantasi fylla i tomrummen och få huset och lägenheten att spela en egen roll. Det fungerar dock inte. Både hus och lägenhet är ytterst opersonliga hur mycket karaktärerna än pratar om fantastiska väggar och dylikt.

 

HomeSick är inte en katastrof, men håller inte samma klass som övriga filmer i fältet har gjort. En thriller som får mig att snegla på klockan är inte särskilt rafflande. 2- grannar för brott av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällens andra film, den spanska claymation-rullen Possessed (2014), var en mycket roligare bekantskap än den tyska ångesten. Flamencodansösen Trini är tillsammans med sin make, en berömd matador, Spaniens kändispar nummer ett. När Trini hastigt blir änka drar hon sig tillbaka från rampljuset för att fokusera på att uppfostra sin son, Damien. Snart står det dock klart att allt inte står rätt till med Damien. Han är besatt av en ond ande som bara den exkommunicerade prästen fader Lenin kan råda bot på.

 

Leranimation är kul. Någon gång under högstadietiden försökte jag göra en liten stop-motion-produktion med lera. Det var då jag insåg hur förbannat svårt det dessutom är. Samuel Ortí Martí har under sitt artistnamn "Sam" gjort en film som driver hejdlöst med skräckkonventioner och god smak. Alla får kängor, från kändiskulturen till den katolska kyrkan i synnerhet. För den som gillade MTVs Celebrity Deathmatch (1998) känns mycket igen. Det är helt enkelt karaktärer av lera som spöar skiten ur varandra.

 

Possessed är tyvärr en ganska ojämn film. När den är kul är den förbannat kul, men jag är inte riktigt vän med tempot och berättarstrukturen. Det ganska utdragna segmentet om Trinis kändisskap drar ner filmens tempo alldeles för mycket och det tar ett tag innan historien får riktig fart igen. Alla referenser till diverse skräckfilmer är förvisso kul, men jag önskar att man inte valt de allra mest uppenbara hela tiden. Favoriten är referensen till Gremlins (1984) komplett med mixer och mikrovågsugn.

 

Sin leranimation till trots är det här absolut ingen film för barn. En vän som jag såg filmen med var nyfiken på om hon kunde använda den i spanskundervisningen hon håller i på en högstadieskola. Det kunde hon inte. För diggare av blödande lera och splatter har Possessed några riktigt roliga stunder att bjuda på. Den hade dock kunnat bli bättre med lite annan disposition. 3 kommunistiska präster av 5 möjliga.

 

Idag avslutar jag festivalens Malmödel med att kolla in kortfilmspaketet, fransk sci-fi i Cosmodrama (2015) och brittisk creature feature i The Hallow (2015).

ANNONS
Av Ulf - 27 september 2015 00:02



I got word that one of the directors behind Nina Forever had gotten a quick translate of my review and was excited enough to want to run it through Google Translate. Mr. Blaine, allow me instead to thank you for such a wonderful piece of cinema with a translation of the review myself. And for my Swedish readers, yes, there are some paragraphs added in the English version. Reviews are quickly written and I when I get enthusiastic I sometimes forget about parts I really enjoyed. That being said, here’s the review again, in a slightly expanded version.

 

 

 

If Der Bunker had me scratching my head trying to form an opinion the other film of the evening, Nina Forever (2015), gave me a pleasant issue to tackle in finding out just how much I liked it. I soon realized that this melancholic, funny and sexy story by far beat Der Bunker in the run for the Melies.

 

The film is about how Holly, a supermarket cashier and paramedic student, falls head of over heels for her co-worker Rob. Rob is a survivor from a suicide attempt brought on by the tragic death of his girlfriend, Nina. Holly manages to get through Rob’s grief and the two of them start dating. Everything is going well until they sleep together. It appears that Nina isn’t really done with either living or Rob and simply appears in bed with them. Rob and Holly faces a dilemma: how do you break up with a girlfriend who refuses to leave? And a dead one at that?

 

Nina Forever is a genre defying film refusing easy definitions. It’s part drama, part black comedy. It also has horror themes combined with romance. Ben Blaine, one of the film’s directors, explained the film very well during the Q&A following the screening. He said that grief work seldom is just sad or awful. Instead you often feel all feelings, from morbid humor to deepest despair. I’ve rarely encountered a film that explores this clash of emotions better than Nina Forever.

 

The horror themes of the film have often been compared with those of Clive Barker, and I can see why. They have the same wry sense of humor in the midst of the blood and body horror. Somewhat surprising the many sex scenes had me thinking of another film though, Shortbus (2006). It’s not very often I see a film that’s not ashamed of showing sex and sexuality as something just as sensual as it is fun. There are some truly dark moments I just love during the sex scenes (the graveyard scene is hilarious in all its’ nastiness) and those made me think of the otherwise very different depiction of alternative sexuality set in New York. This is made possible by the very good cast, in particular the two female leads in Abigail Hardingham (Holly) and Fiona O'Shaughnessy (Nina). If I would single one out it would be Hardingham who gives Holly a sort of naivety mixed with an almost brutal strength of character.


I also have to mention the marvelous editing that often presents us with the end of a scene first and through jump cuts build the tension and storytelling. Very nicely done. Also, the script, with its’ bitter tasting ending, is also a highlight. I feel for these characters.


Nina Forever is a unique film that most major studios would have considered impossible to market. It doesn’t fit in any genre, has explicit sex scenes and heavy thematic while all the time countering these themes with British humor. It’s one of the best films I’ve seen during 2015. See it. Now. 5 ghosts of girlfriends past of 5 possible.


ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26 27
28 29
30
<<< September 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se