Alla inlägg under september 2015

Av Ulf - 19 september 2015 12:12

 


Regi: Brian James O'Connell

Manus: Dr. God & Ryan Mitts

Medverkande: Fran KranzPedro Pascal, Emma Fitzpatrick mfl.

Produktionsbolag: Fortress Features/MTY Productions

År: 2015

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3487994/

 

Evan har länge drömt om att få på papper att han jobbar som sales manager. När företaget börjar gå sämre tror han att hans tid äntligen har kommit. Istället plockar chefen in Max, Evans nemisis från college, för att ta jobbet. Inte nog med att Evan hatar Max - snart börjar märkliga saker hända på kontoret och Max verkar vara väldigt intresserad av Evans ex-flickvän...

 

Ibland är det skönt att veta vad man får. Så fort jag såg postern till den här filmen tänkte jag en blodig variant av Office Space (1999), och ja, det var precis vad jag fick. Humorn är inte alls lika slipad som i nämnda film, men fungerar ändå klart över medel. Manusförfattarna (varav en som jag fick lära mig är en hel komeditrupp... gissa vem?) tangerar de vanliga fällorna och irritationsmomenten med att arbeta på kontor och kommer med lite egna idéer också. För er som inte har arbetat på ett kontor dagarna i ända kan jag nämna att titeln är väldigt passande. Det finns få saker jag föraktar mer i världen än mellanchefer, eller "bloodsucking bastards".

 

Skådespelarmässigt ligger filmen omkring medel, med Joey Kern som den som stjäl alla scener han är med i som den totalt håglöse Tim som upphöjt att inte jobba till en konstform. Dessvärre fungerar filmens andra del, skräckdelen, ganska dåligt. Det är klart, en skräckkomedi blir sällan eller aldrig skrämmande på riktigt, men vad en sådan istället behöver är total osmaklighet när det kommer till splatterscenerna. Det måste stänka fejkblod upp i taket för att även skräckscenerna ska få komisk effekt. Peter Jackson var en mästare på detta innan han började filma hobbitar, men Brian James O'Connell har inte alls denna fingertoppskänsla.

 

Bloodsucking Bastards lyckas ändå komma över medel och är en trevlig bekantskap. Det är inget jag kommer komma ihåg en längre tid, men gillar du skräckkomedier med mer betoning på komedi än skräck finns det bra mycket sämre alternativ.

 

Betyg: 3 teambuildingövningar av 5 möjliga

Av Ulf - 17 september 2015 13:54


Twin Peaks återvänder: To spoil or not to spoil  

 

Twin Peaks går in i sin tredje inspelningsvecka i Washington State och eftersom internet är internet har fansen fått ställa sig frågan om rapportering därifrån är okej eller inte. I en tid där fan och hans moster äger en mobiltelefon med kamera är det svårt att hålla något hemligt. De flesta stora produktioner brukar försöka lösa detta med closed sets bevakade av säkerhetsvakter. Lynch är däremot på gott och ont old school och filmar stora delar av serien på öppen gata. Inte minst blir detta tydligt när exteriören i småstäderna North Bend och Snoqualmie tillfälligt byggs om för seriens räkning. Flera produktionsbilder som ger ledtrådar om vissa karaktärers liv och leverne har läckt och David Lynch är enligt rapport inte särskilt glad över detta. Via Twin Peaks Fesitvals Facebook-sida låter Lynch och Mark Frost hälsa att:

 

"We’re so happy people are excited about being back to where it all began. Like any good mystery, it’s all supposed to be top secret, and would love it if everyone helped keep it that way!"

 

Själv tänker jag hålla mig ifrån handlingsspoilers, dvs spoilers som rör manuset, men tänker inte freaka ut om jag får se en bild från inspelningarna. Jag har sett en del redan och fått några glada överraskningar. Av respekt för fans som inte vill bli spoilade alls kommer jag dock hålla den här rapporteringen fri från produktionsnyheter så länge de inte rapporteras officiellt. 

 

Det var ett tag sedan jag gjorde en inventering av skådespelarna som återvänder, kanske återvänder och som tackat nej. Här är den senaste listan. Värt att ha i åtanke är att Sherilyn Fenns medverkan är osäker då hon just nu ligger i en infekterad vårdnadstvist. Enligt hennes Twitter ska hon göra sitt yttersta. Uppmärksamma fans märker snart också att flera av de bekräftade återvändarna spelar karaktärer som redan är döda, vilket troligen innebär flashbacks, hallucinationer eller annat Lynchigt. Många är dessutom endast kontrakterade för ett avsnitt än så länge. Skådespelarna kontrakterade för fler än ett avsnitt är i fetstil.

 

Bekräftade:

 

Kyle MacLachlan (Special Agent Dale Cooper)

Catherine Coulson (The Log Lady)

Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson)

Grace Zabriskie (Sarah Palmer)

Mädchen Amick (Shelley Johnson)

Sherilyn Fenn (Audrey Horne)

Everett McGill (Big Ed Hurley)

Kimmy Robertson (Lucy Moran)

Richard Beymer (Benjamin Horne) 

Joan Chen (Josie Packard)

Chris Mulkey (Hank Jennings)

Michael Horse (Deputy Hawk)

Peggy Lipton (Norma Jennings)

Michael Ontkean (Sheriff Harry S. Truman)

Ray Wise (Leland Palmer)

Kenneth Welsh (Windom Earle)

Piper Laurie (Catherine Martell)

Russ Tamblyn (Dr. Lawrence Jacoby)

Lara Flynn Boyle (Donna Hayward)

Dana Ashbrook (Bobby Briggs)

 

Uttryckt intresse:

 

James Marshall (James Hurley)

Carel Struycken (The Giant)

David Duchovny (DEA Special Agent Dennis/Denise Bryson)

Billy Zane (John Justice Wheeler)

 

 

Ryktas om att de uttryckt intresse:

 

Harry Goaz (Deputy Andy Brennan)

 

 

Avböjt medverkan:

 

Michael J. Anderson (The Little Man From Another Place)

 

 

Av Ulf - 15 september 2015 20:09

 


Regi: Adam Green

Manus: Adam Green

Medverkande: Adam Green, Ray Wise, Will Barratt mfl.

Produktionsbolag: ArieScope Pictures

År: 2014

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1991031/


Adam Green, kreativ kraft i genrestudion ArieScrope Pictures, kontaktas av en man, Dekker, som bestämt hävdar att han kan bevisa att han hittat riktiga monster. Efter att ha pratat med honom bestämmer sig Adam för att göra en dokumentär om Dekker och hans teorier om "The Marrow" - den plats där samhällets alla oönskvärda varelser förr eller senare hamnar. Till en början vet Adam inte vad han ska tro om Dekker, men vissa saker blir plötsligt svåra att bortförklara...

 

Jag har länge hävdat att found footage-genren kan användas till göra riktigt intressanta saker när man inte enbart förlitar sig på skakiga handkameror. Digging Up The Marrow är found footage till en tredjedel med de andra två tredjedelarna fast förankrade i mockumentary-genren. Adam Green låter sin egen kärlek för monsterfilm spela stor roll i produktionen i allmänhet och hans fascination för tecknaren Alex Pardees skapelser i synnerhet. Pardees monsterdesigner är ofta originella skapelser som ser ut som gamla tiders freak shows smält samman med filmmonster från 80-talet. Jag ska definitivt kolla upp hans arbete bättre efter den här rullen.

 

Green tog beslutet att casta en välkänd skådespelare i rollen som Dekker. Det visar sig vara ett riktigt bra drag att ha med Ray Wise i den här produktionen. Han spelar Dekker precis på gränsen till galenskap som bara han kan och Greens andra anledning till att casta ett välkänt ansikte fungerar också det bra - paradoxalt nog blir illusionen starkare av att man från början vet att det inte är på riktigt. Visst, jag vet att alla found footage-filmer är fiktion (prove me wrong, kids!), men i och med att man försöker skapa en illusion av verklighet blir fallet när monstret/spöket/mördaren väl dyker upp på film så mycket större. I Digging Up The Marrow lyckas Green med balansakten att ligga nära verkligheten men ändå kasta in så pass mycket oförklarliga saker att vi inte helt kan avfärda Dekker som en tokstolle. Riktigt bra manusarbete där! Illusionen blir också starkare av de otaliga cameos från mer eller mindre kända skräckregissörer och skådespelare.

 

Digging Up The Marrow är knappast ett mästerverk, men ändå en fräsch fläkt i en genre som blivit allt tröttare de senaste åren. Dessutom, alla filmer som hämtar inspiration från Nightbreed (1990) är okej i min bok.

 

Betyg: 4 relevanta cameos av 5 möjliga

Av Ulf - 12 september 2015 15:15

 


Regi: Tarsem Singh

Manus: David Pastor & Àlex Pastor

Medverkande: Ryan ReynoldsNatalie Martinez, Matthew Goode mfl.

Produktionsbolag: Endgame Entertainment/Ram Bergman Productions

År: 2015

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2140379/

 

Damian, en stenrik fastighetsmogul, håller på att förlora kampen mot sin cancer när han kontaktas av ett företag som säger att de kan förlänga hans liv. Prislappen på 250 miljoner dollar gör att bara de allra rikaste i världen har råd med behandlingen som visar sig vara att överföra Damians medvetande i en kropp framställd på konstgjord väg. Damian får även svära på att han inte ska ha någon form av kontakt med sitt förra liv igen eftersom han är död för världen. När de "hallucinationer" som plågat honom sedan överförandet blir allt starkare inser dock Damian att allt inte står rätt till...

 

Tarsem Singh har ett sätt att regissera sina filmer på som gör att man direkt kan känna igen dem. Han älskar att leka med drömsekvenser och hallucinationer och använder en del återkommande symbolik gång på gång. Jag vet att många har direkt ogillat hans tidigare filmer, men jag har alltid legat någonstans i gränslandet. Jag väntar fortfarande på filmen där Singh får komplett kreativ frihet och får leka fullt ut. Tyvärr är inte Self/Less den filmen.

 

För den som har någorlunda bra koll på modern science fiction kommer Self/Less inte bjuda på några överraskningar att tala om. Det finns en hel del allusioner till både Philip K. Dick (och de filmer baserade på hans verk) och liknande författare i manuset och även om dessa blinkningar är kul för fans skriver de tittaren rejält på näsan då och då.

 

Skådespelarmässigt är den här rullen klart över medel, med en förvånansvärt återhållsam Ben Kingsley i rollen som "Damian den äldre" och en helt okej Ryan Reynolds i rollen som "Damian den yngre". Reynolds har haft en lång väg tillbaka efter en viss serietidningsfilmflopp som inte ska nämnas vid namn, och förhoppningsvis kommer hans kommande roll i Deadpool (2016) hjälpa ytterligare.

 

Self/Less är underhållning över medel, men inte något fantastiskt på något sätt. Med lite fler egna idéer i manuset och oväntade vändningar skulle det här kunnat bli riktigt bra, men nu blir det en film jag sett förr. Det finns inget som är direkt dåligt i den dock och tillräckligt många bra saker för att jag ska kunna rekommendera den till genrefans om inget annat.

 

Betyg: 3 kroppshopp av 5 möjliga

Av Ulf - 10 september 2015 21:41

 


Regi: Tyler Shields

Manus: Adam Prince

Medverkande: Abigail BreslinWes Bentley, Logan Huffman mfl.

Produktionsbolag: NGN Productions/Prospect Park/Final Girl Productions

År: 2015

Längd: 85 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2124787/

 

Efter att ha förlorat båda sina föräldrar uppfostras Veronica av den mystiske William vars mål är att göra henne till en hit woman. Veronicas sista test innan hon anses vara färdigutbildad är att ta sig an det grabbgäng som ligger bakom morden på ett stort antal unga kvinnor i närheten.

 

Termen "final girl" kommer som många vet från slasher-filmens barndom där en ensam, oftast oskuldsfull, ung kvinna var den sista överlevande som kunde konfrontera monstret/mördaren. Att casta Abigail Breslin i rollen som en final girl är ett bra val och det är även Breslin som räddar den här filmen. Storyn är lika tunn som den till de slashers den hämtar sitt namn från och medan dessa ofta har en räddande kitschfaktor är Final Girl en väldigt rak och återhållsamt berättad historia.

 

Förutom Breslin är fotot filmens stora behållning. Det är extremt stiliserat för att vara en independentrulle som inte har särskilt stora medel och framförallt gillade jag ljuseffekterna i interiörscenerna. Fotografen älskar sina spotlights och vet hur han ska använda dem. Riktigt snyggt.

 

Det som filmen till sist tappar trean i betyg på är den något klumpiga berättartekniken. Jag vill veta mer om Veronica, filmens skurkar och alla däremellan. Karaktärerna är helt enkelt för tunna och blir istället symboler för "den jagade som blir jägaren" (läs: tjejer kan också sparka röv). Problemet är bara att de inte riktigt fungerar som symboler heller. Till syvende och sist skulle jag vilja skriva om Final Girl en aning och förlänga den med kanske tio minuters karaktärsutveckling. Här finns goda element, men slutprodukten är snygg fast ganska tom.

 

Betyg: 2 yxhugg av 5 möjliga

Av Ulf - 8 september 2015 16:00

 


Regi: Kyle Balda & Pierre Coffin

Manus: Brian Lynch

Medverkande: Sandra BullockJon Hamm, Michael Keaton mfl.

Produktionsbolag: Illumination Entertainment

År: 2015

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2293640/

 

Kevin, Stuart och Bob har insett att minionerna inte kan leva som de gör, utan att tjäna en ond mästare. De tre ger sig av på en resa för att hitta den ondaste av de onda. Valet faller på Scarlet Overkill, en karismatisk superskurk vars främsta mål är att stjäla den engelska kronan och ta över landet. Men allt går givetvis inte som planerat. Det är sällan det gör det när minioner är inblandade.

 

Först av allt, jag brukade älska de där gula små bollarna. I Despicable Me 2 (2013) fick de mig att gråta av skratt vid flera tillfällen. Spola fram två år senare till deras egen film och hela grejen känns så överspelad som den kan bli. Först trodde jag det berodde på dessa eviga Facebook-memes med minioner, men det är inte riktigt sant. Felet ligger snarare hos Brian Lynch.

 

Istället för att låta manusförfattarna bakom Despicable Me 2 få göra ännu fler galenskaper med karaktärerna tog Universal in Brian Lynch. Lynch lyckas på något sätt göra de tidigare totalt oberäkneliga minionerna förutsägbara och det dödar mitt intresse. Storheten i de tidigare produktionerna med karaktärerna låg i att man visste aldrig vad som skulle hända från ena sekunden till en annan. Det var snabbt berättad humor ofta med en skarp egg som ibland låg på gränsen till vad som skulle betraktas som okej för en barnfilm. Det fungerade ypperligt. I Minions vet jag exakt vad som ska komma och i princip när det ska komma. Okej, de är i London. Då ska vi se. Towern? Check. Buckingham Palace? Check. The Beatles (filmen utspelar sig 1968)? Check. Brittisk besatthet med te? Check. Minions är som en jäkla checklista och glimrar ytterst sällan till.

 

När filmen trots allt lyckas bjuder den på några gapskratt. Jag kommer exempelvis alltid kalla elgitarrer för supermegaukuleles nu. Men, med ett ytterst oinspirerat manus och en riktigt dålig Sandra Bullock som röstskådespelare till Scarlet Overkill ser jag hellre om Despicable Me 2 några gånger.

 

Betyg: 2 supermegaukuleles av 5 möjliga

Av Ulf - 6 september 2015 19:30

 


Regi: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Manus: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Medverkande: Munro ChambersLaurence Leboeuf, Michael Ironside mfl.

Produktionsbolag: EMA Films/Epic Pictures Group/Timpson Films

År: 2015

Längd: 93 min

Land: Kanada & Nya Zeeland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3672742/

 

I den fruktansvärda post-apokalyptiska världen år 1997 träffar en ung man, endast känd som The Kid, på en mystisk kvinna som i grund och botten tvingar honom att vara hennes vän. The Kid, besatt av superhjälten Turbo Man, hamnar snart i trubbel med den lokale krigsherren Zeus och hans anhang. Än värre blir det när de kidnappar hans nya vän, Apple. Det är dags att agera som den superhjälte han alltid önskat att han var! Givetvis på BMX-cykel!

 

Det var länge sedan jag hade så förbannat kul med en film som jag hade med Turbo Kid. Som en hyllning till allt vad 80-talet präglade mig med fungerar den här filmen på flera nostalgiska plan. Det är superhjältar, karismatiska skurkar (Michael Ironside!), pumpande italodisco kombinerat med metal och John Carpenter på soundtracket, androider, splatter, BMX... ja, jag hade kunnat hålla på i flera paragrafer till.

 

Där många andra hyllningar till 80-talet, exempelvis den svenska Kung Fury (2015), mest känns som lösryckta (men ack så roliga) scener är Turbo Kids stora styrka att den känns mer komplett. Det är inte bara hyllning och nostalgitripp utan har dessutom karaktärsutveckling och genuint rörande scener. Uttryckt annorlunda kan man säga att medan jag skrattade åt Kung Fury både skrattar och känner jag med den här filmen. Det är i stor mån tack vare Laurence Leboeuf.

 

Leboeuf har i rollen som Apple lyckats skapa en karaktär som stjäl varenda scen hon är med i. Om du tänker dig den mest positiva person du känner och multiplicerar denne med ungefär 1000 % så börjar du landa i Apples trakter. Leboeuf har lyckats fånga denna positivitet perfekt och jag log varje gång hon var på skärmen. Sen skadar det inte heller att ha Michael Ironside som skurk.

 

Michael Ironside har gjort sig en karriär på att spela skurk eller i alla fall irriterande jävel. I Turbo Kid ger han ännu en prestation att lägga till sitt CV och det märkliga är att han numera egentligen inte behöver spela så mycket. Likasom vi vet att Sean Bean dör i 90% av sina filmer bara vet vi att Ironside är skurk. Han är som alltid riktigt underhållande i sina scener.

 

Finns det inget dåligt då? Tja, jag hade kunnat peka på att filmen tappar i tempo mot mitten eller att ramberättelsen inte riktigt håller, men det tänker jag inte göra. Turbo Kid är en film vars helhet är större än dess delar. Det är en sanslöst våldsam, rolig och underhållande hyllning till min barndom och jag kan inte ge den annat än högsta betyg.

 

Betyg: 5 gnome sticks av 5 möjliga

Av Ulf - 5 september 2015 18:30

 


Regi: Jabbar Raisani

Manus: Jabbar Raisani & Blake Clifton

Medverkande: Adrian PaulBrandon Auret, Reiley McClendon mfl.

Produktionsbolag: Bigscope Films/Altitude Film Entertainment/Out of Africa Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 90 min

Land: Storbritannien/Sydafrika

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2474972/

 

Tio år efter kriget mot en utomjordisk ras börjar mänskligheten äntligen kunna andas ut. Planeten omges av avancerade försvarssystem och de fiendestyrkor som inte flytt börjar till sist sina. Två dokumentärfilmare beger sig till Outpost 37, en bas i Pakistans utmarker, för att filma den försvarsstyrka som bevakar området. Vad ingen vet är att fienden samlar sig för en sista kraftansträngning.

 

Alien Outpost, eller Outpost 37 som den kallats på festivalscenen, har lyckats charma juryn på en hel del ställen. Och ja, det är ganska charmigt att man lyckats samla ihop drygt fyra miljoner via Kickstarter, men samtidigt känns budgetbegränsningarna mer än de skulle behöva göra.

 

Jabbar Raisani & Blake Cliftonhar skrivit ett manus som skulle tjänat på mer historieberättande och mindre action och/eller machoposer. Jag vill veta mer om världen de bygger upp, om kriget i sig och om hur förhållandena mellan världens länder ser ut efter att de tvingats till samarbete mot en utomstående fiende. Manuset snuddar vid detta flera gånger och vi får små stycken av det med jämna mellanrum, men inte tillräckligt. Istället satsar man på actionbetonat berättande, men problemet är att det under merparten av speltiden går till som så att soldaterna skjuter på något vi knappt kan se. Här kommer budgeten in.

 

Alien Outpost är inte direkt dålig, men jag känner att man hade kunnat göra så mycket mer med de medel man fick till sitt förfogande. Nu blir det tyvärr mest en fotnot.

 

Betyg: 2 whatevers av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26 27
28 29
30
<<< September 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards