Direktlänk till inlägg 24 oktober 2015

FFF 2015 Dag 6: Cronenberg light, metalheads och zombiebarn

Av Ulf - 24 oktober 2015 12:15

 

FFF 2015 Dag 6: Cronenberg light, metalheads och zombiebarn

 

Fredagen gick i splatterfilmens tecken med tillräckligt mycket fejkblod för att fylla en mindre pool. Kvällen visade också på filmens märkliga kraft i att få folk att prata med personer de aldrig tidigare träffat. Jag fastnade i diskussioner om allt mellan himmel och jord - från mitt envisa försvar om att David Lynch är den främsta nu levande regissören till body horrorns återkommande tematik. Det är på FFF jag hittar dessa människor. Ibland är det nästan lite sektlikt. Det är samma ansikten jag ser i publiken på alla filmer år efter år. Även om jag inte pratat med hälften av dem en längre stund vet jag att om jag skulle få tråkigt i de korta pauserna mellan filmerna kan jag alltid hoppa in i en diskussion. Det har jag inte upplevt på någon annan filmfestival. Lund behöver FFF. Kanske det till och med kommer någon från kommunen nästa invigning?

 

 

 

Först ut bland kvällens begivenheter var den kanadensiska Bite (2015) som enligt rapport fick publiken på genrefilmsfestivalen Fantasia att både spy och svimma. Jag vet inte om festivalpubliken där är av klenare virke än den i Lund, men denna Cronenberg light-version av The Fly (1986) var inte nämnvärt chockerande.

 

Handlingen kretsar kring hur blivande bruden Casey åker iväg med tjejpolarna på en möhipperesa till Costa Rica. När de tre badar i en undangömd lagun i djungeln blir Casey biten av något i vattnet. Väl hemma igen börjar märkliga saker ske med insektsbettet samtidigt som Casey måste planera ett bröllop och inte irritera blivande svärmor alltför mycket.

 

Med en egen kropp som faller sönder och samman (autoimmun sjukdom är det enda som är badass nog att kunna skada mig) har jag alltid gillat body horror. Det är något som kommer nära på ett sätt som många andra skräckgenres inte gör. Dessvärre känner jag att jag inte riktigt kan relatera till Casey och hennes vänner. De är alla idioter. Det finns inget annat sätt att säga det på. Fort, vad är det första du gör om du blir allvarlig sjuk? Tar dig till sjukhus? Ringer ambulans? Nej, isolera dig själv i din lägenhet. Det blir säkert bra.

 

Den övergripande tematiken är väldigt typisk när det handlar om kvinnliga karaktärer och body horror - det här med kvinnlig sexualitet är farliga saker. Den enda body horror-film de senaste åren som lyckats bra med det temat är i min mening Contracted (2013). Bite är en tekniskt imponerande gorefest som dessvärre saknar personligt anslag och ton. Det är det sistnämnda som gör en body horror bra eller inte. Vi måste bry oss om karaktärerna för att vilja se dem klara sig. Bite är inte en värdelös film, men skulle behövt bra mycket mer karaktärspsykologi. 2 graviditetsmetaforer av 5 möjliga.

 

Då var förfilmen, Bad Guy #2 (2014), roligare. En kort betraktelse om hur livet är för en anställd i brottsvärldens hierarki. Drålig, rolig och extremt blodig. Se den om ni får chansen! Kvällens övriga kortfilmer, musikvideon Savant: Kali 47 (2015) och den mörka spanska sagan El bosque negro (2015), hade båda imponerande tekniska kvaliteter men saknade den förstnämndas humor och driv. De är dock båda sevärda om du kan hitta dem.

 

 

Om Bite var något av en besvikelse var kvällens andra film, nya zeeländska Deathgasm (2015), precis vad jag hade förväntat mig. Metalhuvudet Brodie tvingas flytta in med sin väldigt kristna farbror och hans familj när hans mor hamnar på psyket. Att det inte är lätt att vara hårdrockare i en liten inskränkt småstad är inget nytt, men Brodie lyckas hitta vänner för att starta upp ett band. När Brodie och bandets basist, Zakk, får ett mystiskt partitur i sin ägo och lär sig spela det råkar de åkalla en mäktig demon. Nu måste de slå sig igenom horder av tidigare grannar (nu med 50% mer demon i sig) för att kanske kunna ställa allt tillrätta. Metal är ju djävulens musik!

 

Som gammal hårdrockare uppvuxen i en småstad var Deathgasm en film som passade som handen i den avklippta handsken. Jason Lei Howden, främst känd som specialeffektsmakare till en rad storproduktioner, lyckas fånga känslan av att vara "den där" i en småstad perfekt. Det kvittar om du är uppvuxen på den skånska eller den nya zeeländska landsbygden, folk kommer reagera likadant på saker de inte förstår. Och som med det mesta som metal har att göra med ligger skrattet nära till hands. Deathgasm är en ojämn resa men där den är rolig är den ofta förbannat rolig. Milo Cawthorne gör en riktigt bra roll som Brodie, killen som gärna skulle spela bättre gitarr än vad han faktiskt gör. Referenserna står som spön i backen och för den som någonsin spelat i ett garageband finns här också igenkänningskomik att hämta. Gillar du metal, coming-of-age-historier och nya zeeländskt splatter i Peter Jacksons blodiga fotspår gillar du Deathgasm. 4 filmer som Öholm hade satt nattvardsvinet i halsen av av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällens sista film, Cooties (2014), kom kanske både fel och rätt i programmet. En zombiekomedi som utspelar sig på en skola fick mig osökt att tänka på händelserna i Trollhättan tidigare i veckan. Folk runtomkring mig skruvade på sig lite till en början, likaså jag, men med allt elände som pågår i världen måste vi kunna använda film och annan konst som ett sätt att bearbeta och koppla av. Visningen av Cooties förminskar inte min upplevelse av vanmakt över vad som hänt inom den bransch där jag spenderar mina vardagar, men den gav en välbehövlig katarsis för att vädra ut några av de värsta tankarna. Film kan göra mycket. Den kan propagera och stjälpa samtidigt som den genom absurda exempel som Cooties kan få oss att koppla bort verkligheten ett tag och framförallt få oss att skratta. Efter ett kort tag slutade både jag och resten av publiken att skruva på oss och vi fick skratta tillsammans. Det är värt otroligt mycket.

 

I Cooties återvänder den aspirerande författaren Clint till sin lilla hemstad Fort Chicken för att arbeta som vikarie på sin gamla grundskola. När en lokal matproducent lyckas med konststycket att leverera besmittade nuggets till skolmatsbespisningen utbryter snart en zombieliknande sjukdom på skolan som gör barnen från metaforiska monster till väldigt verkliga sådana. Nu måste kollegiet, med den ena läraren knäppare än den andra, försöka ta sig ut från skolan utan att bli zombiemat.

 

Som elevassistent/lärare spenderar jag större delen av mina vardagar i skolans värld. Vanligtvis jobbar jag med barn och ungdomar i en ålder där man kan resonera med dem på ett annat sätt än man kan med grundskoleelever. Några terminer på grundskolor har det dock blivit och Cooties bjuder på en hel del igenkänning. Tro mig, en grupp på 30 ungar som precis ska gå igenom puberteten kan vara något av det mest utmanande du kan arbeta med. Och ja, ibland är de små monster. I Cooties presenteras vi dessutom för alla knäppa kollegor man kan tänkas sig ha i skolans värld, allt ifrån läraren utan filter för vad han säger till läraren som helst av allt skulle vilja driva en politisk agenda och beklagar sig högt för eleverna att hon inte får göra detta.

 

Frodo själv, Elijah Wood, spelar huvudrollen som Clint och gör det bra. Jag gillar verkligen att han efter de makalösa framgångarna tillsammans med Peter Jacksons Tolkienadaptioner i mångt om mycket valt att stanna i genrefilmsvärlden. Den som äger varenda scen han är med i är dock Leigh Whannell som den extremt frispråkige och socialt klumpige Doug.

 

Cooties är en extremt blodig, på sina ställen väldigt rolig, film som tyvärr tappar lite i tempo och ton då och då. Den är dock ren arbetsterapi för alla som arbetar inom skolans värld och som gillar skräck- och splatter. 4- jävla ungar av 5 möjliga.

 

Ikväll undviker jag Knock, Knock (2015) klockan 19:00 för att sedan se om den fantastiska Nina Forever (2015) klockan 21:00 för att avsluta kvällen med norska spökerier i Villmark Asylum (2015) klockan 23:15, allt på Kino 1.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ulf - Måndag 22 juli 18:15


    Regi: Rupert Wyatt Manus: Rupert Wyatt & Erica Beeney Medverkande: John Goodman, Ashton Sanders, Jonathan Majors mfl. Produktionsbolag: DreamWorks/Amblin Partners/Participant Media mfl. År: 2019 Längd: 109 min Land: USA Svensk ...

Av Ulf - Lördag 20 juli 21:52


    Regi: Todd Douglas Miller Manus: N/A Medverkande: Neil Armstrong, Buzz Aldrin, Michael Collins mfl. Produktionsbolag: CNN/Statement Pictures År: 2019 Längd: 93 min Land: USA Svensk åldersgräns: Btl. IMDB:  https://www.imdb.co...

Av Ulf - Torsdag 18 juli 22:38


  Regi: Thomas Sieben Manus: Thomas Sieben & J Blakeson Medverkande: Jella Haase, Clemens Schick, Max von der Groeben Produktionsbolag: Henning Ferber Production År: 2019 Längd: 89 min Land: Tyskland Svensk åldersgräns: 15 IMDB:  h...

Av Ulf - Måndag 15 juli 00:00


  Regi: Mark Lester Manus: Mark Lester/John Saxton/Tom Holland Medverkande: Perry King, Merrie Lynn Ross, Michael J. Fox mfl. Produktionsbolag: Guerilla High Productions År: 1982 Längd: 98 min Land: Kanada Svensk åldersgräns: 15 ...

Av Ulf - Torsdag 11 juli 18:08


  Regi: Tim Story Manus: Kenya Barris & Alex Barnow Medverkande: Samuel L. Jackson, Jessie T. Usher, Richard Roundtree mfl. Produktionsbolag: Davis Entertainment/Netflix/New Line Cinema mfl. År: 2019 Längd: 111 min Land: USA Svensk å...

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25
26 27
28
29 30 31
<<< Oktober 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se