Alla inlägg under oktober 2015

Av Ulf - 21 oktober 2015 17:24

 


Regi: Isaac Gabaeff

Manus: Alex Greenfield & Ben Powell

Medverkande: Cleo BerryBryan Boone, Brooke Butler mfl. 

Produktionsbolag: Allegra Pictures/Scatena & Rosner Films

År: 2015

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3399484/

 

Dagen efter ett stort strandparty vaknar en grupp ungdomar upp och inser att deras polare låtit dem däcka på stranden under natten. Schysst. Det visar sig dock inte vara så enkelt som att de har kassa vänner. När en av dem, sovandes på ett bord, sätter ner foten på marken verkar sanden suga tag i henne. Snart har sanden dragit ner henne helt under mark. De övriga inser att de är fast på stranden och att de nu måste hitta en väg därifrån - utan att nudda mark.

 

En av mina favoritsekvenser i någon creature feature någonsin är när gruppen i Tremors (1990) tvingas röra sig från byggnad till byggnad utan att orsaka vibrationer (läs: gå) i marken. Det är fortfarande sjukt spännande scener. The Sand tar idén och gör den till en hel film. Jag kan inte klaga på idén. Det paradoxala att vara fången mitt ute på en strand där du kan se hundratals meter åt varje håll är en tämligen unik setup. Tyvärr lyckas Greenfield & Powell inte skriva ett manus som är tillräckligt spännande eller logiskt för att det ska fungera mer än halvdant.

 

Filmen tar sin början med att vi får ytterst lite karaktärspresentation. Vi får reda på att två av tjejerna fightas om samma kille och att det finns en angry black man-stereotyp. Annat än det går vi in i huvudberättelsen helt blinda, vilket blir manusets största problem. Varför ska jag bry mig om de här karaktärerna? I de flesta filmer av den här typen får vi åtminstone ett klart definierat karaktärsgalleri, om än baserat på stereotyper. Här får vi... inget. När dessutom karaktärerna i filmen tillhör begåvningsreservens nedre skikt blir jag mest trött. För att återvända till Tremors visade dessa karaktärer uppfinningsrikedom och initiativ. När någon får en idé i The Sand vill man mest rulla ögonen över hur korkade de är eller hur korkat de genomför sina planer.

 

Som sagt, älskar idén, ogillar genomförandet. Kan duga för slötittning om du är fan av genren.

 

Betyg: 2 slemmiga strandmonster av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 18 oktober 2015 12:38

 



Regi: Keith Aram

Manus: Keith Aram

Medverkande: Elise MullerTroy BakerJames C. Burns mfl. 

Produktionsbolag: PCB Studios

År: 2015

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4341532/

 

I mars 1997 försvann fyra vänner spårlöst från en weekendresa utanför Phoenix. Samtidigt syns en rad oförklarliga ljusfenomen i området. Nu, nästan 20 senare, träder en officer fram med uppgifter som tyder på att de båda sakerna har ett samband och att gruppen inte alls föll offer för den kultledare som dömts för morden på dem.

 

"Based on true events" var det ja. The Phoenix lights är en av de märkligaste ufo-händelserna någonsin, inte minst eftersom den bevittnades av ett stort antal personer. Inga officiella förklaringar har getts på vad det kunde vara, men Keith Aram besvarar frågan för oss - utomjordingar. Och The Phoenix Incident börjar bra, men faller snart tillbaka på trötta gamla troper som found footage-genren har använt sedan den uppfanns. 

 

Till en början har The Phoenix Incident nästan en dokumentär stil och skildrar ett hemligt krig mellan utomjordingarna och mänskligheten. Det fungerar skitbra och jag vill se mer! Snart börjar dock handlingen kretsa kring de fyra vännerna och då dalar mitt intresse betänkligt. Märk att jag skriver "de fyra vännerna" och inga namn. Karaktärerna är så pass intetsägande att jag helt enkelt inte kommer ihåg vad någon av dem heter, trots att jag såg filmen för mindre än ett dygn sedan.

 

Som jag har nämnt i tidigare recensioner av found footage-filmer så kan man göra bra saker med genren. Det är bara en sak som måste dö - släpp den idiotiskt lata ramberättelsen om att x antal personer försvinner spårlöst och att deras kamera hittas efter några år. Om ni ska göra det, se åtminstone till att ha intressanta och minnesvärda karaktärer. Jag skulle mycket hellre se en mockumentary om det hemliga kriget mellan utomjordingar och människor än att återigen följa fyra 20-någonting puckon. Fast utomjordingarna är i alla fall snyggt designade...

 

Betyg: 2- ljusfenomen av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 16 oktober 2015 19:43

 


Regi: Eli Roth

Manus: Eli Roth/Nicolás López/Guillermo Amoedo

Medverkande: Keanu ReevesLorenza Izzo, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: Camp Grey/Dragonfly Entertainment/Sobras International Pictures

År: 2015

Längd: 99 min

Land: Chile/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3605418/

 

Evan är en hårt pressad arkitekt som försöker avsluta ett projekt. Samtidigt försöker hans fru Karen få ihop en stor konstutställning. Det pressande arbetslivet betyder ett allt torftigare sexliv och speciellt Evan börjar bli riktigt frustrerad. När två unga tjejer knackar på dörren när frugan är borta leder det ena till det andra och Evan har sex med dem båda. Det är bara det att morgonen efter inser han att han förutom otroheten nu har ett mycket större problem - de två tjejerna visar sig nämligen både ha en agenda och en hållhake på honom. De är 15 år gamla...

 

Man kan bara röra sig i filmvärldens periferi så länge utan att man får ett och annat erbjudande. Ett av mina största projekt som föll igenom var när en praktikant vid namn Eli Roth kontaktade mig för cirka 15 år sedan angående en ansökan jag hade gjort till David Lynchs hemsida. Vi skickade mejl fram och tillbaka under några månaders tid angående en del av en kortfilm som skulle publiceras på sajten. Sakta men säkert insåg jag att Roth var ett ärkepucko. När han senare slog igenom som filmregissör kan jag inte annat än se samma kvaliteter i hans arbete som i hans person - stora idéer, slarvigt genomförande.

 

Förutom Roth så har vi mannen med två ansiktsuttryck, Keanu Reeves, i huvudrollen. Jag skulle gärna vilja säga att han mognat som skådespelare, men nej, Reeves gör ännu en roll där han pendlar mellan att se förvånad och hjärndöd ut. Han är dock inte ensam. Alla skådespelare, kanske med undantag för Ana de Armas, är riktigt, riktigt värdelösa. Alltså, vi talar om en nivå i klass med valfri lokal revy. Men! Här finns några scener som är bland de mest ofrivilligt roliga jag sett. När Keanu Reeves vrålar: "My ears! My ears! I'll go deaf!" är det i klass med Nicolas Cages "the bees! not the bees!" från The Wicker Man (2006). Och sexscenerna... ja, herregud.

 

Jag förstår att manuset vill berätta en historia om kvinnlig sexualitet och omvända könsroller, men sättet man gör det på är bland den mest valhänta mansdominerande fantasi jag sett på film. Jag kan inte tro på att Keanu Reeves karaktär hade förlorat i en fysisk konfrontation med två tjejer som inte kan slåss, väger typ 45 kilo per person och inte är direkt raketingenjörer.

 

Allt med Knock, Knock är fruktansvärt, men mycket av det är fruktansvärt roligt. Som film betraktat kan jag inte ge den annat än en etta (inte nolla eftersom den trots allt har en sammanhängande story), men som ren skär underhållning är det bland det roligaste jag sett i år. Av helt fel anledningar, men jag tar skratt där jag får dem. Och Eli Roth är fortfarande en sopa. Även om han skrattar hela vägen till banken känns det på något sätt skönt.

 

Betyg: 1 spektakulär tågolycka till film av 5 möjliga

 

Knock, Knock visas på FFF 2015, lördagen 24/10, klockan 19:00 på Kino 1

Av Ulf - 13 oktober 2015 14:43

 



Regi: Joel Edgerton

Manus: Joel Edgerton

Medverkande: Jason Bateman, Rebecca Hall, Joel Edgerton mfl.

Produktionsbolag: Blue-Tongue Films/Blumhouse Productions

År: 2015

Längd: 108 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4178092/

 

Simon och Robyn flyttar tillbaka till den förres gamla hemstad när de båda behöver en nystart. Snart träffar de på Gordo, en gammal skolkamrat till Simon. Simon kommer inte ihåg Gordo, men paret inser snart att han är en mycket ensam man som gärna ger presenter till folk. De båda bestämmer sig för att släppa in Gordo i sina liv - ett val de båda kommer få ångra...

 

Sedan den gjorde bejublad turné på vårens filmfestivaler har jag varit spänd på att se The Gift. Därför var det med viss förvirring jag såg en förvisso välspelad men ganska ordinär thriller. Det var tråkigt, tänkte jag, och var beredd att ge den ett godkänt betyg. Sen kommer twisten... BAM! Intresset genast på topp igen och mer än så. The Gift är trögstartad, men det får sin förklaring vid ungefär halva speltiden. Det är då man inser vilket ondskefullt genidrag Joel Edgertons manus är.

 

Jag har väl inte varit alltför imponerad av Edgertons skådespel tidigare, men jag hade missat att han även är manusförfattare. Nu kan han även lägga långfilmsregissör till sin meritlista. Edgerton själv gör en mycket bra roll som "Gordo", men det är i hans regi och framförallt manus som The Gift verkligen skiner. Edgerton leker med publikens tidigare kännedom om thrillerfilmer av det här slaget innan han vänder och vrider på begreppen med sina avslöjanden. Jag erkänner, han grundlurade mig. Jag älskar att bli grundlurad när det görs på ett smart sätt. Han har bra hjälp av sitt huvudrollspar i denna illusion också, inte minst Jason Bateman.

 

Okej, så en plot twist senare tänkte jag att ja, det här var smart och höll mig både underhållen och intresserad, sen... BAM! En sån infernalisk plot twist att jag börjar undra hur Edgertons eventuella fiender mår. Jag hade varit väldigt, väldigt rädd. De sista fem minuterna är bland det starkaste jag sett i genren någonsin. Alla kommer defintivt inte gilla dem. De presenterar ett lika delar moraliskt som juridiskt dilemma som kräver att du som tittare tar ställning - alternativt håller på att hoppa av soffan och vrålar till skärmen att Edgerton är en sjuk jävel och att du älskar honom för det.

 

Betyg: 5 presenter utan öppet köp av 5 möjliga

Av Ulf - 11 oktober 2015 21:46


Twin Peaks återvänder: Ett tungt avhopp, teasertrailer och nya ansikten

 

Efter att Catherine E. Coulson gick ur tiden i slutet av september har en rad frågor väckts om hennes roll i den kommande tredje säsongen. Nu ryktas det om att hon hann spela in ett antal scener. Frågan är om dessa räcker eller ens bör sändas? Jag ser dem gärna i en kommande hemutgåva av säsongen som borttagna scener, men hann Coulson spela in tillräckligt för att göra karaktären rättvisa? Om hon inte gjorde det anser jag att man tyvärr borde ta bort rollen helt och hållet. Den går inte att casta om.

 

Mer tråkiga nyheter för fansen dök upp i dagarna då det visar sig att Michael Ontkean (Sheriff Harry S. Truman) inte kommer reprisera sig roll. Brad Dukes, författare till boken Reflections: An Oral History Of Twin Peaks, har haft fortsatt kontakt med Ontkean efter att han gjorde sin intervju till boken med honom. På hans Twitter finns följande att läsa:

 

"So, I have a few things to say about the news of Michael Ontkean not returning to Twin Peaks: I spoke with Michael a handful of times this year on the phone. He was really excited to return as Truman, and even spent hundreds of hours in search of his old jacket, and finally reached out to me to help find it. We found a suitable replica. I bought it and sent it to him. We last spoke in August and he informed me he wasn’t going to Washington after all. I told him I was heartbroken to hear that.


Aside from being heartbroken, I am puzzled. Twin Peaks is not Twin Peaks without Michael Ontkean as Sheriff Harry S. Truman."

 

En skådespelare som tidigare sagt att han inte ska återvända med som ändå syns i Showtimes teaser trailer (se längst ner i inlägget) är Michael J. Anderson. Anderson har varken bekräftat eller förnekat detta rykte. Den som lever får se.

 

Nu har även en hel drös med nya ansikten knutits till serien, vissa mer kända än andra. Amanda Seyfried, Peter Sarsgaard, Balthazar Getty och Robert Knepper har alla bekräftat sin medverkan. Av dessa är jag mest entusiastisk över Sarsgaard och Lynch-bekantingen Getty, men hade helst sluppit Seyfried. Hon kanske kan överraska, men jag har inte varit särskilt imponerad av hennes prestationer i karriären hitintills. Inga detaljer om deras karaktärer har släppts än.

 

Slutligen har jag kanske lyckats spoila mig själv lite. Jag nämner det bara av intresse och länkar inte heller, men om ni är intresserade av att se en smygtagen film från inspelningen av den nya säsongen (som enligt uppgift innehåller spoilers... jag har inte sett den och tänker inte se den heller) finns den att hitta via Google. Själv nöjer jag mig med teasertrailern:

 

 

Av Ulf - 10 oktober 2015 16:41

 


Regi: Scott Cooper

Manus: Mark Mallouk & Jez Butterworth

Medverkande: Johnny DeppBenedict Cumberbatch, Dakota Johnson mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Infinitum Nihil/RatPac-Dune Entertainment mfl.

År: 2015

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1355683/

 

Den sanna historien om hur Boston under sent 70-tal till tidigt 90-tal terroriserades av gangstern James "Whitey" Bulger och hans gäng - allt med FBI:s kännedom. I ett försök att rensa upp bland de kriminella familjerna i staden knöt FBI nämligen Bulger till sig som informant. Problemet var bara att man knappast kan kontrollera en gangster som en gång nästlat sig in i maktens korridorer.

 

Kommer ni ihåg när Johnny Depp var skådespelare? Innan alla roller i Tim Burtons rullar de senaste 15 åren och som halvfull pirat? Det gör tydligen Johnny Depp, eftersom han i Black Mass gör sin första seriösa roll på år och dar. Efter två timmar står det klart att han inte tappat ett steg - Depp är fenomenal i rollen som James "Whitey" Bulger. Tyvärr är han också det enda som är det.

 

Mark Mallouk & Jez Butterworth har skrivit ett manus som inte funkar. Istället för att underbygga karaktärerna och få tittaren att utveckla antingen sympati eller avsky för dem kastas vi rakt in i ett våldsamt Boston där män i likadana kostymer springer runt och pratar mumlande. Ja, Black Mass är en film där alla mumlar. Jag förstår inte varför man inte kan anlita någon som kan sköta en mikrofon.

 

Om vi jämför båda dessa kritiska punkter med vad jag anser vara tidernas bästa gangsterfilm, Goodfellas (1990), ser vi omgående skillnaden. Där Scorsese ger oss karaktärer med djupare bakgrundshistoria och dialogen flyter som ett rinnande vatten (trots all italiensk slang) står Black Mass mest och stampar på samma ställe. Jag skulle mycket hellre sett en generationsberättelse med dessa personers uppväxt och slutgiltiga fall. Filmen slutar inte ens där den bör utan det finns mer, bra mycket mer intressant, att berätta.

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska bedöma Coopers insats som regissör. Med ett så här slätstruket manus blir det svårt att ge skådespelarna någon större motivation. Depp gör som sagt en riktigt bra insats, men det säger mer om Depp som skådespelare än hur hans roll skrevs. Om jag ska vara helt ärlig har jag sett mycket bättre berättade varianter av den här historien i de otaliga true crime-serier som tagit upp den. För Depp-fans kan det vara värt en titt, och den lär bli Oscarsnominerad i några klasser, men som film är det en seg historia utan riktig röst.

 

Betyg: 2- tunnhåriga irländare av 5 möjliga

Av Ulf - 7 oktober 2015 21:30


Regi: Justin Benson & Aaron Moorhead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Lou Taylor PucciNadia Hilker, Vanessa Bednar mfl.

Produktionsbolag: XYZ Films

År: 2014

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3395184/

 

När Evan och hans polare dricker gravöl över hans mor hamnar Evan i slagsmål. Förutom att ha förlorat den enda familj han hade kvar förlorar han även sitt arbete och har nu en gangster efter sig. För att fly undan både polis, gangster och få en nystart åker han till Italien. Snart träffar han dock på Louise, en mystisk kvinna med en mörk hemlighet.

 

På postern ovan liknas filmen med något av Richard Linklater och jag kan förstå varför. Spring har många av Linklaters element i berättandet och delar även det magnifika fotot. Att den är till stora delar inspelad i Apulia spelar också in. Det är svårt att göra det sydöstra italienska landskapet något annat än magiskt. Tyvärr skriver inte Justin Benson lika fascinerande karaktärer att följa som Linklater gör.

 

Evan är mestadels en trist kille som inte riktigt vet vad han gör. Han hade säkert kunnat vara charmig, men han förefaller vara en typisk amerikansk turist i Europa. Louise är inte mycket bättre. Hon är väldigt mycket av en manic pixie dream girl trots att hon ska verka världsvan. Utan att avslöja för mycket kan man säga att karaktärens alter ego förvisso är en tämligen fräsch variant av en överanvänd legend, men hennes "grundkaraktär" är svår att komma under skinnet på annat än hennes "excentriska" sidor. När hon droppar dessa blir hon också desto mer intressant. Jag antar att det är mycket hennes karaktär som också ligger till grund för H.P Lovecraft-referensen på postern, men jag kan inte se det. Det mest Lovecraft-inspirerade i den här rullen är att den utspelar sig i en liten europeiska hamnstad. Ja, det och lite tentakler.

 

Spring har ändå något som gör att den bibehåller mitt intresse. Den är ett bra exempel på en film som är mer än summan av sina delar. Benson och Moorhead bygger upp en stämning som mångt om mycket påminner om en mardrömslik semesterfilm. Den sista halvtimmen tar också fart och bjuder på en väldigt mänsklig upplösning på ett drama med omänskliga förtecken. Jag kan inte säga att det är en jättebra film, för den har som sagt ganska stora problem, men den innehåller scener jag kommer komma ihåg. Således är den också värd att se, inte minst på grund av den ovanliga kombinationen av berättarelement.

 

Betyg: 3+ celldelningar av 5 möjliga

 

Spring visas på FFF 2015, tisdagen 27/10, klockan 21:00 på Kino 1

Av Ulf - 5 oktober 2015 10:45


 

Regi: Pete Docter & Ronnie Del Carmen

Manus: Pete Docter/Meg LeFauve/Josh Cooley

Medverkande: Amy PoehlerPhyllis Smith, Richard Kind mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Pixar Animation Studios

År: 2015

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2096673/

 

Rileys väldigt harmoniska liv i Minnesota blir ställt på ända när familjen beslutar sig för att flytta till San Francisco. Inne i Rileys huvud försöker hennes känsloliv, under ledning av Joy, hantera den nya situationen, men när en av dem, Sadness, börjar uppträda konstigt blir det allt svårare att hålla Riley välbalanserad.

 

Jag gillar verkligen Pixars animerade rullar, men jag tycker fortfarande inte att de överträffat Up (2009). Medan Inside Out handlar om känsloliv rakt av lyckades Up spela på mina känslosträngar till den milda grad att jag stortjuter varje gång jag ser den. Det är stort att få en 33-årig man att hulka. Inside Out lyckas inte riktigt med samma sak. Det är en välskriven och smart film, men problemet är att den blir lite för smart för sitt eget bästa ibland. Inside Out formligen sprudlar av idéer, men många av dem säger emot sig själva och fungerar inte om man väl börjar tänka på dem. Somliga kanske gör invändningen att det här är en barnfilm och att den inte behöver typen av denna interna logik, men jag håller inte med. Att göra avkall på logiken för barnunderhållningsberättande är att fördumma barn. 

 

Det må låta grymt, men vad jag eftersöker är ett trauma. Rileys liv är, trots svårigheterna hon stöter på, ganska strömlinjeformat och vanligt. Om manusförfattarna hade utforskat de verkligt stora känslostormarna hade filmen kunnat bli intressantare. Ett exempel på detta hade kunnat vara att en familjemedlem blir allvarligt sjuk. Filmen behöver då inte sluta på en deprimerande ton utan familjemedlemmen kan bli frisk i slutet. Samtidigt har vi fått en riktig genomgång av den kakafoni som känslorna ställer till med i ett sådant här läge. Manusförfattarna gör flera ansatser till att göra något liknande, men vågar aldrig riktigt ta steget fullt ut. Sensmoralen, att man behöver sorg och glädje i sitt liv, är fin, men skulle kunna tryckas på ännu mer med något verkligt dramatiskt.

 

Trots min kritik gillar jag Inside Out för vad den är. Jag hade troligen gillat den ännu mer om folk inte behandlat den som det bästa sedan skivat bröd. Röstskådespelarna gör ett mycket bra arbete, inte minst Phyllis Smith som Sadness. Kul också att Kyle MacLachlan har fått en stor roll som Rileys pappa. Absolut värt din tid, men inte den klassiker som alla säger.

 

Betyg: 4 tanketåg av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25
26 27
28
29 30 31
<<< Oktober 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se