Regi: Tom Hooper

Manus: Lucinda Coxon (baserat på David Ebershoff roman)

Medverkande: Eddie Redmayne, Alicia Vikander, Amber Heard mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films/Pretty Pictures/Artémis Productions

År: 2015

Längd: 119 min

Land: USA/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0810819/

Einar Wegener, konstnär i 1920-talets Köpenhamn, står som kvinnlig modell för sin fru Gerdas tavlor. Något väcks inom Einar som han inte kan förklara. Driften att klä sig som kvinna blir snart en drift att vara en kvinna - något som inte var alldeles enkelt i 20-talets Danmark. Einar tar rollen av sin "kusin" Lili och börjar leva ett dubbelliv samtidigt som Gerdas tavlor av sin make som kvinna börjar få stor uppmärksamhet i konstvärlden.

Eddie Redmayne har haft ett konstigt år. Det är inte omöjligt att han blir nominerad till både en Razzie och en Oscar om några veckor. Från den exceptionellt usla insatsen i skitfilmen Jupiter Ascending (2015) till den här fantastiska rollen som Einar Wegener/Lili Elbe är det svårt att veta vad man får av Redmayne. Regissör Tom Hooper har spelat till Redmaynes styrkor i den här filmen och han är perfekt castad. Redmayne är inte den typiske Hollywood-hunken utan fungerar som bäst i sådana här, mer känslosamma, roller.

Hans motskådespelerska, Alicia Vikander, har verkligen haft ett lysande år. I hennes roll i Ex Machina (2015) skrev jag att hon var den mest intressanta svenska skådespelerskan på vita duken just nu och det är något hon bekräftar i The Danish Girl. Vikander har ett äkta filmstjärneutseende och ett uttryck i sitt skådespel som påminner mig om äldre tiders dramadivor (i ordets positiva betydelse). I The Danish Girl påminner hon i sina bästa stunder om Garbo. Jag hoppas verkligen att vi får se Vikander i allt mer film nu när hon blivit ett etablerat namn på allvar. Nu när Jennifer Lawrence mest gör skräpfilm måste jag ju ha någon annan att drömma om...

Om skådespel och regi är mycket bra är manuset The Danish Girls svagaste kort. Det är inget dåligt manus överhuvudtaget, men vad jag önskar är en lite större kontext av hur det var att vara transsexuell under 1920-talet. Det är viktigt att poängtera att det här är inte en biografisk film som sådan. Författaren bakom boken, David Ebershoff, baserade förvisso sin historia på Wegeners liv, men tog sig så pass stora friheter att karaktärerna i princip är fiktiva. Det hade också öppnat för en mer ingående utforskning av just de transsexuellas rättigheter och liv i allmänhet och inte "bara" för en fiktiv person som råkar ha samma namn som en historisk förlaga.

För folk intresserade av LBGT-frågor och/eller bra dramafilm är The Danish Girl mycket sevärd, främst för Redmayne och Vikander, men filmens påstående att det är en sann historia (inte ens "inspired by" utan "true story") skadar den ganska rejält. Bra film, bättre research behövs.

Betyg: 4- Vikander-fanboys av 5 möjliga

Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Medverkande: Samuel L. Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh mfl.

Produktionsbolag: The Weinstein Company

År: 2015

Längd: 167 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3460252/

Prisjägaren John "The Hangman" Ruth har efter många om och men fångat in den efterlysta Daisy Domergue och ska föra henne till rättvisan i Red Rock. I det snöiga Wyoming-landskapet träffar han på en annan prisjägare, major Marquis Warren, som även han är på väg till Red Rock. De båda fastnar dock i en snöstorm och tvingas övernatta på en vägkrog/speceriaffär. Väl där träffar de på ytterligare en rad personer fångade i snöstormen. Men är alla vem de utger sig för att vara?

Förutom stolpskottet Death Proof (2007) har jag fortfarande inte sett en enda dålig film av Quentin Tarantino. Hans senaste större produktion, Django Unchained (2012) var Tarantinos första nedslag i westerngenren och även om den på sina ställen var riktigt bra tyckte jag aldrig den riktigt kom upp till sin potential. The Hateful Eight har i viss mån samma brister som Django (ingen film behöver vara tre timmar lång...), men väger upp det med ett manus som inte är av denna värld. Under hela den långa speltiden hade Tarantino mig som på nålar i det extremt täta kammarspel han målar upp.

Lika mycket som det är manusets förtjänst lyser skådespelarna rejält under Tarantinos regi. Allra mest lyser Samuel L. Jackson, Tim Roth och en Jennifer Jason Leigh i högform. Leigh visar att hon är en mycket skicklig skådespelerska om hon får rätt roll och regi. Förhoppningsvis är detta en nytändning för henne. Jackson gör en tämligen typisk roll för honom i Tarantinos produktioner, men vem bryr sig när han gör den så förbannat bra? Filmens absolut bästa scen är den där Jackson har en liten pratstund med annan karaktär om dennes son. Ingen kan berätta en hämndhistoria som Jackson. Tim Roth gör en roll som verkar som klippt och skuren för en annan skådis, nämligen Christoph Waltz. Han har i princip samma uttryck, men lyckas på något märkligt vis göra det till sitt eget. Roth visar återigen att han är en mycket underskattad skådespelare. Sen kan jag inte låta bli att undra - åldras Michael Madsen eller har han en mörk hemlighet? Han ser ju likadan ut nu som han gjorde 1995!

Det kanske inte är så märkligt att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen. I intervjuer har Tarantino sagt att han mer än sneglat på John Carpenters nyinspelning av The Thing (1982), vilket är en av mina absoluta favoritfilmer någonsin. Precis som till The Thing är det den oefterliknelige Ennio Morricone som ligger bakom musiken. Morricone har gjort hundatals soundtrack och även om detta inte är ett av hans allra vassaste är det fullt av briljanta kompositioner som ger filmen ytterligare en dimension. 

Lägg ihop skådespelarinsatserna, musiken, manuset, regin och det mycket vackra fotot så är det väl själve fan att det inte kan bli högsta betyg trots allt! Anledningen är som sagt längden. Även om jag var intresserad rakt igenom finns det partier jag skulle valt att klippa bort. Filmen skulle tjänat på ett lite snabbare berättartempo och även lite skiftande fokus på några av karaktärerna. På det hela taget är det här dock en mycket bra film som fans av Tarantino, westerns eller smarta deckare inte får missa!

Betyg: 4+ hjälp Tarantino hitta klippsaxen! av 5 möjliga

Författare: Yens Wahlgren

År: 2015

Sidor: 252

Förlag: Volante förlag

ISBN: 978-91-88123-05-3

Ibland är man med om ytterst märkliga sammanträffanden. För några veckor sedan, i samband med premiären av Star Wars Episode VII: The Force Awakens (2015), såg jag om originaltrilogin tillsammans med en vän som hör och häpna aldrig sett den. Nämnda vän talar bra tibetanska efter sina år som studerande i Nepal och utbrast förvånad att ewokerna reciterade en bön på detta språk. När jag kom till kapitlet om språk i Star Wars i Yens Wahlgrens ypperliga bok, Liftarens parlör till galaxen, fick jag detta bekräftat för mig.

Ovanstående exempel är bara ett av många på intressanta språknörderier som Wahlgren bjuder på. Som språknörd själv har jag studerat en mängd språk och myser när Wahlgren guidar mig genom allt från klingonska till esperanto. Hans kunnande har både djup och bredd och som författare till en kandidatuppsats om klingonska är han ytterst lämpad att berätta om dessa språk.

Wahlgrens bok hade i andra händer säkert kunnat bli torr och mest av intresse för akademiker som snöat in på grammatik. Tack vare hans stora kunnande och den kontext han bjuder på blir boken tack och lov istället en blandning mellan akademia och entusiastisk populärkultur. Jag har tipsat om boken för flera av mina språkintresserade vänner och de flesta talar varmt om den. Du behöver inte vara ärketrekkie (Wahlgren använder det alternativa "trekker" som begrepp. Det hade vi säkert kunnat diskutera till dödsdagar!) som undertecknad för att uppskatta Wahlgrens bok och du behöver heller inte kunna recitera vad du åt till middag på quenya. Är du intresserad av en eller flera av de fandoms som Wahlgren skriver om är det förstås ett plus, men huvudsaken är språkintresset.

För en som har både och är det en högtidsstund att läsa Liftarens parlör till galaxen. Det enda jag önskar för ett toppbetyg är ännu mer av allt. Mer utförligt, fler sidor och en sak som alltid driver mig till vansinne när jag läser en text utan - fotnoter på respektive sida och inte i en litteraturförteckning längst bak i boken. Detta är dock mindre skavanker och inte något som bör hindra dig från att skaffa och läsa denna bok.

Betyg: 4 Qapla' av 5 möjliga

Regi: Tom McCarthy

Manus: Tom McCarthy & Josh Singer

Medverkande: Mark Ruffalo, Michael Keaton, Rachel McAdams mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content/First Look Media/Participant Media mfl.

År: 2015

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1895587/

Spotlight är den anrika tidningen Boston Globes mest hemlighetsfulla avdelning. Man rapporterar endast direkt till högsta ledningen och lämnas i stort sett fria att undersöka vilka historier man vill under långa tidsperioder. När tidningen 2001 får en ny redaktör insisterar han på att man ska gräva vidare i rykten om att den katolska kyrkan haft någonting med en sexskandal att göra. Vad de skulle upptäcka skulle komma att chocka världen.

Jag var lite skeptisk till Spotlight trots alla lovord den fått av kritiker i USA. Ännu en film om pedofiliskandalen, tänkte jag. Hade inte det gjorts till leda? Det skulle visa sig att det här är den slutgiltiga filmen om vad som egentligen hände när journalisterna på Boston Globe arbetade fram sitt avslöjande. Det faktum att filmen först och främst fokuserar på den journalistiska processen och inte på att grotta ner sig i hemska berättelser från offren gör att den får en helt egen ton. När en film dessutom är så pass välresearchad att Vatikanen, trots det känsliga ämnet, tycker att filmen är helt i sin ordning vet man att den är ytterst välskriven.

Thomas McCarthy har skrivit och regisserat film sedan 2003 års Station Agent och utöver ett stolpskott med Adam Sandler i The Cobbler (2014) har han bara varit inblandad i saker jag tycker väldigt mycket om. Då McCarthy började sin karriär som skådespelare vet han vad som krävs för att få ut de bästa prestationerna från alla inblandade utan att låta dem ta över filmen. Spotlight är ett perfekt exempel på ensemblespel. Trots stora namn, som förra årets Oscarsvinnare Michael Keaton, är helheten av skådespelare viktigare här än de enskilda prestationerna Därmed inte sagt att skådespelarna inte är bra. De som sköter sig allra bäst är Mark Ruffalo och Rachel McAdams. Trots de fina insatserna är det dock manuset som har huvudrollen.

McCarthy och Singer har skrivit ett tätt manus som spelar som en slags journalistisk thriller. Det är ovanligt att se en sådan där en journalist inte försöker få fast en mördare. Spotlight är inte de överdrivna känslornas film utan använder sig av en väldigt fin isbergsteknik både i karaktärernas reaktioner och i dialogen. De vändningar och turer som teamets undersökning tar i snårskogen av byråkrati är fascinerande samtidigt som det underliggande samförståndet att "kyrkan har ju gjort så mycket bra, så vi ser genom fingrarna med detta" är mycket obehagligt. McCarthy och Singer låter dock inte Spotlight bli en onyanserad kritik mot religion utan gör en skillnad mellan personlig andlighet och organiserad religion. Det är en viktig distinktion. Det är inte personlig andlighet som drar i krig i religionens namn (ett sådant hade blivit tämligen kortvarigt...) utan de stora organisationerna.

Spotlight lyckas med något mycket få filmer lyckas med - vara underhållande, upplysande och berätta en viktig historia. Den här historien måste berättas för att den inte ska få upprepas. Spotlight är för mig en av 2015 års absolut bästa och viktigaste filmer. Se den.

Betyg: 5 stoppade tryckpressar av 5 möjliga

Regi: David O. Russell

Manus: David O. Russell

Medverkande: Jennifer Lawrence, Robert De Niro, Bradley Cooper mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Davis Entertainment/TSG Entertainment

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2446980/

Livet blev inte riktigt som Joy hade tänkt sig. Istället för att uppfinna fantastiska saker som alla kunde ha nytta av sliter hon på kundtjänst till ett flygbolag, är skuldsatt upp över öronen och har ett hus där hennes socialt fobiska mor bor i ett rum och hennes ex-make i källaren. En dag bestämmer sig Joy för att saker och ting måste förbättras. Hon ska ta världen med storm med sin revolutionerande mopp. Frågan är bara hur man får ut en produkt på marknaden?

David O. Russell har en märklig karriär. De filmer han gjort som fått vitt spridda lovord, exempelvis 2012 års Silver Linings Playbook, är fyllda av melodramatiskt trams om att kärlek är det enda du behöver för att övervinna psykisk sjukdom. Samtidigt har han gjort filmer som den fantastiska Three Kings (1999) som bortom sitt glättiga äventyrsyttre porträtterar krig på ett väldigt drabbande sätt. Joy tillhör tyvärr den första kategorin.

Löst baserad på affärsmagnaten Joy Manganos väg till rikedom och berömmelse berättar Russell en historia som inte engagerar nämnvärt. Jennifer Lawrence, en av Russells återkommande talanger, är som vanligt bra i sin roll och det gäller även för andra Russell-kändisar som Bradley Cooper och Robert De Niro (i en liten biroll som vanligt). Problemet är att Russell inte verkar veta vad han vill berätta.

Joy är lite som en kapitalistsimulator - få en idé, ta risker, bli rik. I och med att vi vet hur det kommer gå finns det ingen suspens i manuset. De hinder som Joy stöter på på vägen kan monteras ner enkelt med lite jävlar anamma. Om Russell satsade på trovärdigt drama fungerar det alltså inte särskilt väl. Eftersom filmen lanseras som en dramakomedi hade man kunnat tänka sig att de komiska elementen i filmen därför skulle vara starkare. Så blir inte fallet. Det är långt mellan skratten och när varken komik eller drama fungerar i en dramakomedi vet man att något är allvarligt fel. Det finns mycket coolare och mer intressanta kvinnohistorier i affärsvärlden än den om Joy Mangano (i alla fall i den version som presenteras här) så förhoppningsvis kommer den här filmen glömmas bort tämligen snabbt så Russell eller någon annan kan omgruppera och göra en bättre film än Joy.

Betyg: 2 bra skådespelarinsatser av 5 möjliga