Skitfin kultur

Alla inlägg under februari 2016

Cinderella

Kommentera

Av Ulf - 13 februari 2016 15:15

Regi: Kenneth Branagh

Manus: Chris Weitz

Medverkande: Lily James, Cate Blanchett, Richard Madden mfl.

Produktionsbolag: Allison Shearmur Productions/Beagle Pug Films/Genre Films

År: 2015

Längd: 105 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1661199/

Ingen synopsis idag. Kom igen, ni vet vad det här är.

Ännu ett år, ännu en live action-adaption av en Bröderna Grimm-saga med en prinsessa och en prins i huvudrollerna. Man kan bli trött för mindre. De senaste årens överflöd av dessa filmer har knappast gjort att de stått högt i kurs hos undertecknad. Jag har snarare bävat att inför Oscarsnomineringar behöva se ännu en "mörk och modern saga x". Halvvägs in i Cinderella anno 2015 var jag dock tvungen att erkänna att detta är, om än inte mästerligt på något vis, den klart bästa av nämnda filmer.

Anledningen stavas Kenneth Branagh. Det verkar som att man kan ge Branagh vilken klassisk text som helst och han lyckas överföra den till duk på ett både respektfullt som underhållande sätt. Han har gjort det med både Shakespeare och Mary Shelley tidigare (för att nämna några) och resultatet blir alltid åtminstone okej. Här har han tagit Chris Weitz förhållandvis traditionella manus och gjort en film som klarar att stå på egna ben, utan att ständigt behöva jämföras med tidigare (och oftast bättre) förlagor.

Ju mer traditionellt hållna dessa sagor är desto bättre verkar de bli i live action. När man ska in och pilla i texten för att modernisera den blir det oftast platt fall. Weitz har nöjt sig med att berätta historien rakt av, om än i den version vi känner från Disneyfilmen och inte originalet. Han lyckas också med att uppdatera sagan på ett mer subtilt sätt än att slänga på Askungen svärd och rustning. Visst, hon är fortfarande så godhjärtat naiv att jag ibland ville hoppa upp och smälla till henne, men Weitz låter detta snarare spela till filmens fördel mot slutet. Askungen blir en drömmare som "ser världen som den skulle kunna vara och inte som den är". Inte en dålig egenskap som regent om jag får säga det själv.

Branagh har haft bra material att arbeta med när det gäller skådespelarna också. Lily James är helt rätt i titelrollen och så bedårande vacker i sin blå klänning att man nästan smäller av. Richard Madden är en charmig prins som behandlar folk med tillbörlig respekt och Cate Blanchett är en riktigt bra elak styvmor. När filmen dessutom har berättarröst av Helena Bonham Carter (även i en liten roll som The Fairy Godmother) har jag inte något att klaga på när det gäller castingen.

Cinderella är en tekniskt kompetent klassisk saga som jag har en känsla av kommer gå varm i dvd-spelare hos familjer med yngre döttrar. Det är ungefär det bästa man kan göra av sagan för tillfället, men själv föredrar jag ändå den animerade varianten. För små prinsessdiggare är det här dock precis i rätt ton.

Betyg: 3 tack och lov sjunger de väldigt sparsmakat också av 5 möjliga

Betyg: 3 · Film/TV · Oscarsgalan 2016

Dela · Kommentera

Oscarsgalan 2016: Veckans uppdatering av listan

Kommentera

Av Ulf - 11 februari 2016 21:00

Best Motion Picture

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Bryan Cranston (Trumbo)

Matt Damon (The Martian)

Leonardo DiCaprio (The Revenant)

Michael Fassbender (Steve Jobs)

Eddie Redmayne (The Danish Girl)

Best Performance By An Actress In A Leading Role

Cate Blanchett (Carol)

Brie Larson (Room)

Jennifer Lawrence (Joy)

Charlotte Rampling (45 Years)

Saoirse Ronan (Brooklyn)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

Christian Bale (The Big Short)

Tom Hardy (The Revenant)

Mark Ruffalo (Spotlight)

Mark Rylance (Bridge Of Spies)

Sylvester Stallone (Creed)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight)

Rooney Mara (Carol)

Rachel McAdams (Spotlight)

Alicia Vikander (The Danish Girl)

Kate Winslet (Steve Jobs)

Best Achievment In Directing

Adam McKay (The Big Short)

George Miller (Mad Max: Fury Road)

Alejandro G. Iñárritu (The Revenant)

Lenny Abrahamson (Room)

Tom McCarthy (Spotlight)

Best Original Screenplay

Straight Outta Compton

Best Adapted Screenplay

Best Animated Feature

Anomalisa

Boy And The World

Inside Out

Shaun The Sheep Movie

When Marnie Was There

Best Foreign Language Film

Embrace Of The Serpent (Colombia)

Mustang (France)

Son Of Saul (Hungary)

Theeb (Jordan)

A War (Denmark)

Best Cinematography

Carol

The Hateful Eight

Mad Max: Fury Road

The Revenant

Sicario

Best Editing

Star Wars: The Force Awakens

Best Production Design

Best Costume Design

Carol

Cinderella

The Danish Girl

Mad Max: Fury Road

The Revenant

Best Makeup & Hairstyling

Mad Max: Fury Road

100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann

The Revenant

Best Original Score

Bridge Of Spies

Carol

The Hateful Eight

Sicario

Star Wars: The Force Awakens

Best Original Song

Earned It - 50 Shades Of Grey

Manta Ray - Racing Extinction

Simple Song #3 - Youth

Til It Happens To You - The Hunting Ground

Writing's On The Wall - Spectre

Best Sound Mixing

Star Wars: The Force Awakens

Best Sound Editing

Star Wars: The Force Awakens

Best Visual Effects

Star Wars: The Force Awakens

Best Documentary, Short

Body Team 12

Chau, Beyond The Lines

Claude Lanzmann: Spectres Of The Shoah

A Girl In The River: The Price Of Forgiveness

Last Day Of Freedom

Best Documentary, Feature

Amy

Cartel Land

The Look Of Silence

What Happened, Miss Simone?

Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom

Best Short Film, Animated

Bear Story
Prolouge

Sanjay's Super Team

We Can't Live Without Cosmos

World Of Tomorrow

Best Short Film, Live Action

Ave Maria

Day One

Everything Will Be Okay (Alles Wird Gut)

Shok

Stutterer

Film/TV · Oscarsgalan 2016

Dela · Kommentera

Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom

Kommentera

Av Ulf - 9 februari 2016 19:30

Regi: Evgeny Afineevsky

Manus: N/A

Medverkande: Bishop Agapit, Serhii Averchenko, Kristina Berdinskikh mfl.

Produktionsbolag: Afineevsky - Tolmor Production/Campbell Grobman Films/Netflix mfl.

År: 2015

Längd: 102 min

Land: Storbritannien/Ukraina/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4908644/

Med hjälp av deltagarnas egna bilder pusslar Evgeny Afineevsky ihop historien om hur stora delar av befolkningen i Kiev vintern 2013 till sist fick nog. Under följande 93 dagar ockuperade tusentals ukrainare Frihetstorget i centrala Kiev och krävde presidentens avgång - en fredlig demonstration som snabbt blev våldsam när regeringen satte in specialstyrkor och "legitimerade" råskinn för att skingra demonstranterna.

Startskottet för vad som skulle bli inbördeskriget i Ukraina (eller det illa dolda krig som Ryssland nu för mot landet) gick i november 2013. När president Yanukovych gick emot sina tidigare löften att föra landet närmre EU istället för Ryssland upplevde många detta som ett enormt svek. Evgeny Afineevsky visar med sitt samlade material hur detta blev till en gräsrotsrörelse på bred front och hur människor från alla samhällsklasser och politiska tillhörigheter samlades. Det är en minst sagt inspirerande historia. Sen kommer det fruktansvärda.

Att höra på nyheterna att regeringstrupper öppnat eld mot demonstranter och att se de senares egna bilder av det inträffade är två väldigt skilda saker. Den uppenbara polisbrutaliteten som visas är skrämmande och man känner genast sympati för demonstranterna. Till sist, när demonstranterna hotar att slå tillbaka på bred front, flyr presidenten. Inte bara en lakej utan en feg lakej alltså.

Evgeny Afineevsky balanserar till synes sin berättelse väl, men det finns vissa saker som jag skulle önskat mer inblick i. Demonstranternas berättelse står i centrum, visst, men jag skulle vilja höra från den andra sidan också. Hur försvarar den tidigare regeringen sitt agerande? Givetvis kan man inte få den före dette presidenten att uttala sig, men någon från polisstyrkan under fingerat namn och skyddad identitet borde man kunna få. Likaså blir efterspelet, med allt från Krimkrisen till stridigheterna i östra delarna av landet, väldigt styvmoderligt behandlat. Det är en pågående konflikt, ja, och på så vis svår att göra en dokumentär om, men det vore väldigt intressant att se.

Winter On Fire är ännu en mycket bra dokumentär i årets Oscarsrace, men den saknar den där extra lilla skärpan som höjer den hela steget till fantastisk. För dig som vill ha en snabbgenomgång om vad som egentligen hände i början av den nuvarande krisen/kriget i Ukraina är det dock ett mycket bra ställe att börja på.

Betyg: 4 folkrörelser av 5 möjliga

Betyg: 4 · Film/TV · Oscarsgalan 2016

Dela · Kommentera

Bridge Of Spies

Kommentera

Av Ulf - 8 februari 2016 14:00

Regi: Steven Spielberg

Manus: Matt Charman, Joel Coen, Ethan Coen

Medverkande: Tom Hanks, Mark Rylance, Alan Alda mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/DreamWorks SKG/Fox 2000 Pictures

År: 2015

Längd: 142 min

Land: USA/Tyskland/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3682448/

När FBI griper en misstänkt sovjetisk spion mitt under Kalla krigets mest kyliga dagar sätts försäkringsadvokaten James B. Donovan på fallet att försvara honom. Donovan, som mest tänkt att lösa en besvärlig situation för sina kollegor, börjar snart respektera den misstänkte, Rudolf Abel. När Sovjet skjuter ner ett amerikanskt spionplan över sitt territorum blir dock Donovan indragen i ett politiskt spel på en nivå som han inte alls har någon erfarenhet av.

Det är inte ofta Spielberg sätter sig i regissörsstolen nuförtiden och ännu mer sällan som det han gör blir riktigt bra. Hans senaste film, Lincoln (2012), var dock en 2012 års bästa filmer och när han nu ger sig på ett annat historiskt drama är det med samma känsla för detaljer och öga. Bridge Of Spies kommer aldrig riktigt upp till nämnda presidentfilm, men i sina stunder är det en riktigt tät spionthriller, vida överlägsen det mesta som kommit i genren de senaste åren.

Mycket är skådespelarnas förtjänst. Jag glömmer ofta hur jäkla bra Tom Hanks är. Han har varit med i mycket skräp sedan sin storhetsperiod på 90-talet, men så fort han får en roll som faktiskt är välskriven och har något att säga faller han direkt tillbaka till gammal form. Likaså är Mark Rylance fantastisk i sin roll som Rudolf Abel och ger med sin väldigt avskalade skådespelarstil Abel en väldigt sällsam kvalitet. Abel framstår som någon som gjort ett jobb, inte särskilt ideologiskt motiverad, och blir en enkel karaktär att tycka om.

Spielberg har som sagt sitt mästerliga öga för detaljer och för att regissera skådespelare. Bridge Of Spies är en fruktansvärt snygg film, men frågan är om den kommer få lika stort genomslag på den fronten som de mer spektakulära rullarna från 2015. Det är väldigt, väldigt svårt att ta stora historiska miljöer och göra något nytt med dem som inte bara blir stort och blaffigt. Produktionsdesignen är helt klanderfri och Berlin har aldrig varit mörkare eller regnigare.

Det som höjer Bridge Of Spies ett snäpp över gemene spionfilm, förutom produktiondesignen och skådespelet, är manuset. Baserat på verkliga historiska händelser lyckas Matt Charman och bröderna Coen (bara en sådan sak! Bröderna Coen och Spielberg i samma film!) berätta en djupt humanistisk historia och visa på hur jäkla spänt läget egentligen var. Det är en sak att säga det, som görs i åtskilliga liknande filmer, och en annan att faktiskt visa det. Visst, här finns lite enkla grepp, som gamla varningsfilmer med budskapet "duck & cover", men skräcken lyser verkligen igenom hos karaktärerna. Ingen ville ha ett kärnvapenkrig, men sättet att se hur alla pushades nästan till ruinens brant är lika skrämmande som fascinerande så här i efterhand. Samtidigt lyckas bröderna Coen få in sin säregna humor på ett subtilt sätt, inte minst i den Kafka-liknande byråkratin i öststaterna.

Spionthrillers är en genre som det går tio på dussinet av, men det var länge sedan jag såg något i genren av den här kalibern. Mycket bra, mycket sevärt.

Betyg: 4 terrorbalansakter av 5 möjliga

Betyg: 4 · Film/TV · Oscarsgalan 2016

Dela · Kommentera

Straight Outta Compton

Kommentera

Av Ulf - 7 februari 2016 16:30

Regi: F. Gary Gray

Manus: Jonathan Herman & Andrea Berloff

Medverkande: O'Shea Jackson Jr., Corey Hawkins, Jason Mitchell mfl.

Produktionsbolag: Circle of Confusion/Cube Vision/Legendary Pictures

År: 2015

Längd: 147 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1398426/

Compton, 1986. En grupp unga killar med drivkraften och talangen att lyckas i musikbranschen förändrar hiphop-scenen för evigt. Ice Cube är mannen bakom pennan och Dr. Dre mannen bakom produktionen. Runt sig har de de övriga medlemmarna i vad som kommer bli NWA, däribland frontfiguren Eazy-E. Det här är historien om NWA:s uppgång, fall och hur man gjorde hiphopen till något som inte bara de invigda lyssnade på.

Någon gång under sensommar/tidig höst förra året fick jag en kopia av den här rullen i min Dropbox. Efter några minuter insåg jag dock ett stort fel med min version - alla svordomar var censurerade. Har ni någon aning om hur många gånger ordet "fuck" används i den här filmen? Inte jag heller, men ljudspåret lät "pip-pip-pip" varannan sekund. Nu när filmen släppts kommersiellt har jag äntligen kunnat se hela filmen utan irriterande pipljud. Och tja, vad kan man säga? Det är en biopic.

Det är svårt som fanken att göra en bra biopic av musiker. Många har försökt, men få har lyckats. De tre som står ut som de mest lyckade i min mening är The Doors (1991), Ray (2004) och Walk The Line (2005). Gemensamt för dessa tre filmer är att de tagit starka personligheter och baserat filmen runt dem och inte tidsandan i stort. Det är här som Straight Outta Compton gör sina flesta missar.

De fyra personer det mesta kretsar runt, Dre, Eazy-E, Cube och managern Jerry Heller, är minst en person för mycket. Trots att filmen är rejält tilltagen i sin speltid är det egentligen inte förrän mot slutet av filmen som förhållandena mellan de fyra blir riktigt intressanta. Andra, väldigt dramatiska händelser, sopas lite under mattan vilket gör resultatet något märkligt. När man inte baserar sin film runt karaktärerna som sådana utan rörelsen och tidsandan måste man få stanna lite i vissa händelser. Allra tydligast blir detta i den extremt snabbspolade versionen av The L.A Riots. Jag väntar fortfarande på att någon ska göra en ordentlig film om dem.

Hur som helst, trots att filmen inte riktigt lyckas med sitt upplägg så är den ytterst välspelad. Jag vet inte var eller hur de grävt upp alla de här skådisarna som är bärlika sina verkliga motsvarigheter, men herregud vad castingavdelningen ska ha beröm! Speciellt imponerad blev jag av O'Shea Jackson Jr. som Ice Cube och Jason Mitchell som Eazy-E. Tillsammans med en Paul Giamatti i högform skapar den här trion magi varje gång de är tillsammans i en scen.

Musiken är föga förvånande också bra. Hiphop är knappast min genre, men jag uppskattar den här formen av musiken ifråga, innan de stora artisterna inom genren började göra låtar enbart om hur mycket pengar de tjänar och hur hårt de festar. NWA och efterföljande akter hade ett mål och mening med sina texter. Samhällskritiken är ständigt närvarande och attityden är benhård.

Straight Outta Compton är precis vad jag förväntade mig att den skulle vara, varken mer eller mindre. Personligen hade jag valt att lyfta några av skådespelarinsatserna till Oscarsgalan istället för det nominerade (och spretiga!) manuset, men för fans av genren och andra som uppskattar musikhistoria är det här inte alls dumt.

Betyg: 3+ iskuber och doktorer av 5 möjliga

Betyg: 3 · Film/TV · Oscarsgalan 2016

Dela · Kommentera

Racing Extinction

Kommentera

Av Ulf - 6 februari 2016 21:00

Regi: Louie Psihoyos

Manus: Mark Monroe

Medverkande: Louie Psihoyos, Joel Sartore, Elon Musk mfl.

Produktionsbolag: Oceanic Preservation Society/Okeanos - Foundation For The Sea/Insurgent Docs mfl.

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA/Kina/Hong Kong/Indonesien/Mexico/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1618448/

Oceanic Preservation Society, personerna bakom den Oscarsvinnande dokumentären The Cove (2009), följer med en grupp miljöaktivister på deras resa för att dokumentera hur utrotningshotade djur säljs som mat och medicin. Louie Psihoyos och Mark Monroe kastar dock ett bredare nät än bara havet när de försöker besvara frågan om vi är på väg mot en ny massutrotning av djur, som den som drabbade dinosaurierna.

The Cove var en dokumentär som i all önskvärd detalj visade handeln med och slakten av delfiner i Japan. Det är en av få dokumentäer som jag fått ta en paus ifrån eftersom jag blev så pass upprörd att jag mådde illa. Oavsett om man äter kött eller inte finns det aldrig något försvar för grymhet mot djur. Aldrig. Racing Extinction är inte lika drabbande som sin föregångare, men ändock en mycket viktig film som behöver få spridning.

När Racing Extinction fungerar som bäst är det en väldigt obehaglig och sorglig film. I en tidig scen besöker teamet världens största ljudbank för inspelade djurläten. En vacker fågelsång spelas och teknikern säger att den tillhör en hane från en nu utdöd fågelart. Det är den sista kända fågeln vi hör och han sjunger för sin partner som aldrig kommer tillbaka. Om man inte berörs av det är man gjord av sten.

Jag är dock inte hundra procent med ingången till vad teamet faktiskt gör åt problematiken. Efter att ha presenterat problematiken i sig själv, vilket görs mycket bra med ett större perspektiv än bara klimatförändringar och jakt, fokuserar teamet på att få folk att sluta jaga stingrockan till utrotning. Det är hedersamt och bra, men några konkreta förslag presenteras inte på förändring. Det talas om att styra om ekonomin från fiske till turism i det område i Indonesien där man dödar flest rockor. Exakt hur man tänker göra detta går man dock inte in på. Det blir nästan lite tragikomiskt när de vita miljöaktivisterna ska berätta för indonesierna att de minsann håller på att utrota en hel art, varpå en byäldste svarar med att fråga vad de ska göra? De har ingen annan inkomstkälla och fisket betalar barnens utbildning. Det är klart att de upptäckt att det blir färre och färre rockor, men istället för att komma med pekpinnar kunde kanske teamet tillsammans med de boende komma fram till sätt att påbörja en omstrukturering från just fiske till turism - inte bara säga att det vore bra.

Racing Extinction menar dock väl och är en sevärd film med ett budskap som vi alla borde ta till oss. Det handlar inte om det moraliska eller omoraliska i jakt eller att äta kött eller inte utan om ren skär överlevnad. Till sist kommer vi tvingas att verkligen ta tag i problemen, men det kanske är dags att göra det innan vi ställer till ekosystemet alldeles för mycket.

Betyg: 4- fantastiska undervattensfoton av 5 möjliga

Betyg: 4 · Film/TV · Oscarsgalan 2016

Dela · Kommentera

Doctor Sleep

Kommentera

Av Ulf - 5 februari 2016 14:00

Svensk titel: Doktor Sömn

Författare: Stephen King

År: 2013 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 511

Förlag: Albert Bonniers Förlag AB (Originalförlag: Scribner)

ISBN: 978-91-7503-413-3

"There came a time when you realized that moving on was pointless. That you took yourself with you wherever you went."

För knappt 40 år sedan överlevde Danny Torrance en vinter på The Overlook Hotel som kulminerade i att hans far, Jack, försökte döda både honom och hans mor. Händelserna satte djupa spår och Danny, nu vuxen, har precis som sin far försökt döva sina demoner med flaskan. Efter att verkligen slagit i botten börjar han dock finna sig så smått i den lilla staden Frazier där hans mediala förmåga visar sig vara lämplig för arbete som vårdare på ett hospis. Skimret är dock fortfarande starkt hos Danny och plötsligt får han kontakt med någon annan som har samma förmåga - en liten flicka som behöver hans hjälp.

The Shining (1977) är en av Kings mest berömda och lästa böcker, så att ge sig i kast med att skriva en uppföljare flera decennier senare känns som en riktigt galen idé. Men faktum är att King är något på spåren här. Det är ofta vi ser barn och ungdomar i skräck, litteratur som film, men det är sällan vi får en längre barndomsskildring (som i The Shining) kompletterad med en längre skildring av karaktären som vuxen. Det gör Doctor Sleep till en tämligen unik bok. King berättar med fruktansvärd logik och den inbitne alkoholistens blick de fasor som beroende utsätter oss för.

Beroende i olika former är också ett av bokens huvudteman. Danny har det mest uppenbara beroendet i sin alkoholism, men även bokens antagonister, Den Sanna Knuten, har ett beroende som hotar att ta livet av dem om de inte ger efter till det. Den Sanna Knuten är dessvärre också bokens svaga punkt. Idén som sådan är smått briljant - en grupp väldigt oansenliga människor kör land och rike runt i sina husbilar, men de tycks aldrig åldras. Jag ska inte avslöja varför de inte gör det, men det är en smart idé som hade förtjänat ett bättre genomförande. Som skurkar uppfattar jag dem dock mest som gnälliga samtidigt som de är för egocentriska för att bli tragiska karaktärer.

Det djupa vänskapsförhållandet mellan Danny och flickan Abra är då mycket mer intressant. Från att först ha blivit kontaktad av henne i väldigt ung ålder får vi följa Abras uppväxt parallellt med Dannys nya liv tills att de träffas i verkligheten när Abra är i de unga tonåren. Abra är en klassisk King-karaktär som pekar tillbaka på många av de unga kvinnliga diton han skrivit förr. Hon är stark, smart och har ett jäkla humör. King visar återigen att han till fullo behärskar konsten att skriva unga karaktärer.

Rent berättartekniskt lämnar Doctor Sleep lite över att önska. Det är långa kapitel och tempot vandrar mellan för långsamt till bra. Jag måste dock säga att King lyckas få ordentlig fart på historien de sista 150 sidorna, vilket bäddar för en riktigt bra avslutning där till och med Jack (Dannys far) får lite upprättelse. King brukar ha problem med att knyta ihop sina storys, men här är det istället mitten som är klart svagast.

Doctor Sleep är en ojämn bok, men när den är bra är den riktigt bra. Den faller inte heller in i en riktigt djup svacka utan är som sämst långsam. Det är inte en uppföljare som överträffar originalet, men trots det en spännande läsupplevelse med vissa stickspår jag kunde varit utan.

Betyg: 3+ husbilsmarodörer av 5 möjliga

Betyg: 3 · King of Kings · Litteratur

Dela · Kommentera