Svensk titel: Nattmaror och drömlandskap (volym I och II)

Författare: Stephen King

År: 1993 (svensk utgåva 1998/1999)

Sidor: 900

Förlag: Viking (svensk förlag: Replik)

ISBN: 978-1-4391-0256-5

“What about reality, you ask? Well, as far as I'm concerned, reality can go take a flying fuck at a rolling doughnut. I've never held much of a brief for reality, at least in my written work. All too often it is to the imagination what ash stakes are to vampires.”

Stephen King gjorde en sista anstängning att samla alla sina kvarvarande noveller i och med samlingen Nightmares & Dreamscapes. I förordet skriver han att om han gör ytterligare en samling kommer den ges ut någon gång under ett år som startar med siffran 2. Han fick rätt. Nästa renodlade novellsamling King släppte var 2002 års Everything's Eventual - 14 Dark Tales. Det var en ojämn samling med alldeles för mycket utfyllnad. Dessvärre har hans samling från 1993 ännu mer av den varan. 

King har bitit över lite för mycket med Nightmares & Dreamscapes i och med att den innehåller 24 (!) noveller utspridda på 900 sidor. Hälften hade varit nog och då hade kvaliteten varit mycket jämnare. Precis som med Kings andra novellsamlingar finns här höjdpunkter men också riktiga bottennapp. Bland de förra hör bokens första novell, Dolan's Cadillac, It Grows On You, Chattery Teeth och min personliga favorit You Know They've Got A Hell Of A Band. Gemensamt för dessa är hur King leker med sin typiska blandning mellan realism och surrealism med bra, jordnära karaktärer i riktigt knäppa situationer. Även bokens längsta novell, The Ten O'Clock People, är riktigt bra, men faller på att den avslutas väldigt abrupt. Jag skulle gärna sett en romanversion av den då den har verkligt stor potential och ett par riktigt icke-konventionella hjältar.

Bland de riktiga slamkryparna återfinner vi Crouch End och The Doctor's Case. Den sistnämnda är något så bisarrt som en Sherlock Holmes-historia skriven av King. Många Sherlock Holmes-historier är tämligen trista och som sådan passar Kings version in i traditionen. Det gör det inte till en bra historia. Den är dock inte lika illa som Crouch End som är en av få King-historier jag läst som verkligen fick mig att ta fram skämskudden. King skriver på cockney, I shit you not. Att en genomamerikansk författare försöker skriva på en annan dialekt än sin egen blir oftast pinsamt då och då, men i Crouch End blir det direkt plågsamt.

King har bra mycket bättre novellsamlingar än den här som bör kollas upp först för den intresserade. Nightmares & Dreamscapes är ganska rutten även för ett stort fan som undertecknad.

Betyg: 2 mediokra skrapor från botten av tunnan av 5 möjliga