Alla inlägg under april 2016

Av Ulf - 15 april 2016 17:28

 


Twin Peaks återvänder: And little lambs eat ivy - Magisk kväll med Xiu Xiu

 

 

Inkonst, Malmö: När den tunga basen börjar eka genom högtalarna lyses videoskärmen upp av en välbekant bild på en roterande fläkt. Basen letar sig rakt in i kroppen och när Xiu Xius tre medlemmar äntrar scenen är jag redan i helt rätt sinnesstämning. Vad som följer är 90 minuters ren magi.

 

Jamie Stewart, bandets ende ursprungsmedlem, intar en central position med sitt fantastiska gitarrspel genom en rad olika effektpedaler. Hans scenspråk sjuder av energi och det är omöjligt att ta ögonen från honom. Med sig har han Angela Seo på olika varianter av elektroniska instrument och klaviatur samt Shayna Dunkelman på elektrifierat glockenspiel och trummor. Tillsammans skapar de en ljudbild som jag aldrig hört maken till. Dessvärre är inte Inkonsts ljudsystem riktigt i samma klass och speciellt Seo verkade märkbart irriterad över den höga diskanten vid flertalet tillfällen.

 

 

 

 

Musiken är hämtad från Angelo Badalamentis klassiska soundtrack, med en liten avstickare till soundtracket till filmen. Man rör sig över båda säsongerna och har således haft en stor katalog att välja musik ifrån. Visst fanns det vissa favoriter jag saknade (exempelvis The Nightingale och Just You & I), men det var inget jag tänkte på under spelningen i sig. Jag glömde ärligt talat bort både tid och rum. Det är också därför jag bara har en handfull bilder.

 

Jag har väldigt svårt att ens hitta någonting att anmärka på i bandets arrangemang och framträdande. Om man är handplockad av David Lynch själv vet man vad man sysslar med. Det enda som stör något är det långa noise-breaket i mitten av konserten. Inget ont om noise som sådant, men det pågick helt enkelt en eller två minuter för länge. Dessutom hade jag önskat att videoproduktionen var lite mer varierad. Visst, stämningsbilderna på vinden genom Douglasgranarna och fläkten var bra, men när man har tillstånd att använda så mycket mer är det lite konstigt att man inte gjorde det.

 

Allra starkast är numren där Stewart använder sin säregna sångröst, Into The Night, Falling och Sycamore Trees är samtliga makalöst arrangerade - inte minst med gitarrljudet. Och ja, redan till Into The Night började mina ögon tåras. Så stark var den här upplevelsen. Bland de instrumentella partierna måste jag lyfta ut Audrey's Dance som innehöll en rad riktigt kul val av instrument, med allt ifrån lockpipa till distat munspel.

 

När Dunkelman, iklädd skoluniform, avslutar spelningen med en uppläsning från The Secret Diary Of Laura Palmer (1990) och Stewart bryter ut i en krypande tolkning av Mairzy Doats är det här så nära en David Lynch-film jag kommer komma i verkligheten. Xiu Xiu är lika delar Club Silencio som The Roadhouse och jag älskade varenda sekund av det. Om ni får chansen, se den här turnén. Om jag får chansen kommer jag se den igen. Och igen. Och igen.

 

 

 

 

Setlist:

 

1. Xiu Xiu Twin Peaks Ambien

2. Laura Palmer's Theme

3. Into The Night

4. Audrey's Dance

5. Packard's Vibration

6. Nightsea Wind

7. Blue Frank

8. The Pink Room

9. Sycamore Trees

10. Harold's Theme

11. Dance Of The Dream Man

12. The Bookhouse Boys

13. Falling

14. Love Theme Farewell

15. Reading from The Secret Diary Of Laura Palmer (with Mairzy Doats)

ANNONS
Av Ulf - 12 april 2016 21:37

 


Regi: Joel Petrie

Manus: Joel Petrie & Raymund Delmar

Medverkande: Joel PetrieDan Schovaers, Jyllian Petrie mfl.

Produktionsbolag: Parking Garage Pictures & Rare Legend Films

År: 2016

Längd:  90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3317158/

 

När den aspirerande dokumentärfilmaren Joel försöker hitta en bra story att undersöka stöter hans klippare, och tillika bäste vän, Dan på en mycket upprörd kvinna på tåget. Kvinnan, Mili, hävdar att hennes två barn för fem år sedan kidnappades av en märklig, långsmal, man. Ingen har trott henne, och även om varken Joel eller Dan heller gör det tycker de att kvinnan historia är fascinerande nog att gräva i. Stort misstag.

 

Suck... ibland får man helt enkelt fel film. Jag trodde detta var den av mig hett efterlängtade dokumentären Beware The Slenderman (2016), som handlar om de tragiska händelserna kopplade till karaktären. För den som inte spenderat tid på nätets skräcksidor är Slenderman en karaktär som skapades av Eric Knudsen 2009. Det var en karaktär som återkom i flertalet creepypastas - moderna digitala vandringsägner - och användare världen runt började bygga ut legenden.

 

Det hela var en väldigt intressant process att följa, fram tills dess att mer eller mindre psykiskt labila barn och tonåringar började skylla sina handlingar på Slenderman. Flertalet överfall och mordbränder har haft Slenderman som "orsak" enligt både förövrare och media, inte minst eftersom karaktären oftast beskrivs att ha speciell kontroll över barn. Slenderman är väldigt intressant ur ett akademiskt perspektiv - här har vi digital folktro med en karaktär vars skapelse och utveckling kan dokumenteras och undersökas. Sen finns det alltid de som vill tjäna lite pengar på saken. Slender är en sådan film.

 

Jag vet inte riktigt om jag ens orkar raljera om skräpet. Det är en historia som saknar i princip all form av suspens och framställs som ett exempel av min egen gamla devis: "fruktansvärda människor gör fruktansvärda saker". Och ja, de här karaktärerna uppträder fruktansvärt. Det är paradoxalt nog också det som räddar filmen från en nolla i betyg. Jag var intresserad över att se hur långt de skulle dra sina roller, men när det hela mynnar ut i en totalt poänglös jakt i nedsläckta korridorer där inget händer blir jag bara trött. Indiefilm i all ära, men som en användare på IMDB uttryckte det: "If you don't have budget or talent, just do it for your own amusement, don't market this shit."

 

Betyg: 1 efterlängtad dokumentär är på gång i alla fall av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 10 april 2016 10:25

 


Regi: Alex & Benjamin Brewer

Manus: Benjamin Brewer & Adam Hirsch

Medverkande: Nicolas Cage, Elijah Wood, Jerry Lewis mfl.

Produktionsbolag: Hassell Free Production/Ingenious Media/Saban Films mfl.

År: 2016

Längd:  93 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3733774/

 

När Las Vegas-polisen Jim Stone spårar en stor illegal pengatransaktion till en lagerlokal beslutar han sig för att råna stället. Med sig tar han sin partner David, men en ganska rättfram plan blir snart komplicerad när Jim tvingas skjuta en kille. Frågan är vad som egentligen finns i det hårt armerade rummet de försöker bryta sig in i och om de kommer ha tid att göra det innan deras kollegor anar oråd.

 

Folk som inte var med när det begav sig brukar glömma att Nicolas Cage en gång i tiden var en respekterad skådespelare med flertalet fantastiska rollprestationer på sitt CV. Sedan hans ekonomiska bekymmer har han tagit varenda roll som gett honom pengar och kvaliteten på de flesta av dessa filmer brukar vara därefter. Ibland blixtrar hans forna talang fortfarande till och därför vägrar jag ge upp på hans rullar. The Trust hade stor potential som en tätt berättad historia kryddad med galghumor. Cage håller sig på mattan och gör inte sina typiska utflippningar och Elijah Wood gör ytterligare en bra oddballkaraktär. Sen faller allt samman som ett korthus i en tornado i filmens sista akt.

 

Från att ha varit en välberättad thriller börjar de två huvudkaraktärerna ta beslut och ställningstaganden som går emot all logik. Det är här det blir tydligt att de båda manusförfattarna först och främst arbetat med kortfilmer tidigare. De behärskar dessvärre inte fullängdsberättandet än. De två första akterna är dock tillräckligt välskrivna och underhållande att det ändå finns hopp om framtiden för Brewer och Hirsch. Framförallt har de en ganska säregen humor som grundar sig på små missöden vi alla råkar ut för och gör. Jag skulle gärna sett dessa herrar göra en komedi rakt av. Tills dess är The Trust den största filmen på deras meritlistor och tyvärr skjuter de sig själva i fötterna rejält med den.

 

Betyg: 2 Nicolas Cage-mustascher av 5 möjliga

 

Av Ulf - 8 april 2016 22:45

 


 

Regi: William Brent Bell

Manus: Stacey Menear

Medverkande: Lauren Cohan, Rupert Evans, James Russell mfl.

Produktionsbolag: Huayi Brothers Media/Vertigo Entertainment/Lakeshore Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  97 min

Land: USA/Kina/Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3882082/

 

Greta lämnar ett dåligt förhållande i USA för att bli nanny åt en rik brittisk familj. Hon blir minst sagt chockad när det visar sig att parets barn är en docka av en åttaårig pojke i naturlig storlek. När paret åker på semester lämnas Greta ensam i kråkslottet till hus och tänker som alla andra skulle gjort - det är bara en docka. Snart börjar dock saker försvinna i huset och dockan dyka upp på alla möjliga ställen...

 

Levande dockor. Jag hatar levande dockor. Finns det en skräckfilmstrop (ok, två, där clowner är den andra) som jag tycker är sjukt obehaglig så är det levande dockor. Dockor har ingen anledning att röra på sig eller vara besjälade, men i både kulturer i vår verklighet och i skräckfilm tillskrivs dockorna magiska egenskaper. Det är inte så konstigt egentligen. De blir våra avbilder och människan har en lång historia av att ge avbilder och andra ting egenskaper som de egentligen inte besitter. Nåväl, The Boy är den senaste i en lång tradition av filmer med dockor som kanske eller kanske inte är levande. Där de flesta filmer av det här slaget tar en småhumoristisk inställning till bara tanken på levande dockor finns denna humor inte här. Och tack och lov för det. The Boy blir tack vare detta nämligen på sina ställen väldigt obehaglig.

 

Lauren Cohan, kanske mest känd för sin roll som Maggie i The Walking Dead (2010), spelar huvudrollen som Greta och gör det väldigt bra. Cohan är en av de bästa i ensemblen i tidigare nämnda serie och här får hon verkligen spela ut. Det faktum att många av hennes scener är mot en livlös (eller?) docka gör att hon verkligen får spänna sina skådespelarmuskler. Resterande rollista är gamla trotjänare från framförallt diverse andra tv-serier och de gör sitt jobb. Det råder dock ingen tvekan om att det här är Cohans film rakt igenom.

 

Scenografin är även den väldigt bra. Man har verkligen hittat ett klassiskt kråkslott komplett med statybeströdd viktoriansk trädgård och dammiga gamla bibliotek. Hela filmen har en väldigt gotisk stil vilket passar den väl. Det som drar ner betyget något är manuset. Till en början är The Boy en tämligen rakt berättad spökhistoria utan några större överraskningar. Ungefär sista akten ändrar dock filmen genre. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Stilbrottet blir totalt och även om det är unikt blir övergången ganska klumpig. Det ska dock sägas att många av detaljerna man kanske inte funderade så mycket över i filmens inledande två akter kommer verkligen tillbaka som betydelsefulla mot slutet.

 

The Boy är en film som verkligen ligger mellan två betygssteg. Som bekant friar jag hellre än jag fäller och därför blir det också det högre betyget. För folk som "gillar" creepy ass dolls, se den.

 

Betyg: 4- och den där spegelscenen... av 5 möjliga

Av Ulf - 5 april 2016 20:12

 


En dag som denna kan jag verkligen sympatisera med offren i Scanners (1981) - filmen som för alltid gjort att jag har en lite märklig inställning till Michael Ironside. Killen kan explodera huvuden, nuff said. Dagar som denna, var det ja. För den som aldrig upplevt helvetet vi olyckliga kallar migrän känns det ungefär som det här ser ut. Migrän verkar vara olika för alla, men gemensamt verkar vara den så kallade "aurafasen". De flesta upplever under denna att någonting börjar "flimra" i ögonvrån och synen kan påverkas. För mig är det snarare motoriken som går rent åt helvete. Flimret finns där, men helt plötsligt börjar jag ta snedsteg och blir yr. Då vet jag vad som är på gång och höstar in medicin. Lyckligtvis hjälper detta mig oftast på någon timme och utbrottet kan helt komma av sig. Dock inte idag...

 

Efter cirka en timme av aurafasen exploderar huvudet i smärta, oftast lokaliserad till ena halvan. Min halva är vänster. Solljus blir min värsta fiende (vitlök går dock bra...) och oftast tänker jag på nedan länkande scen. Nästa gång ringer jag fan Michael Ironside...

 

 

Scen: "Hey, remember that scene in Scanners when that guy's head exploded?!"

 

Av Ulf - 3 april 2016 17:14

 


Regi: Michael Petroni

Manus: Michael Petroni

Medverkande: Adrien Brody, Sam Neill, Robin McLeavy mfl.

Produktionsbolag: Head Gear Films/Metrol Technology/Screen Australia mfl.

År: 2015

Längd:  90 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2784936/

 

Psykologen Peter Bower försöker tillsammans med sin fru pussla ihop sitt liv igen efter att deras dotter dött i en tragisk olycka. Peters hem borta från hemmet blir en modest psykologmottagning där han snart inser en skrämmande sak - alla de patienter som hans tidigare mentor skickat till honom är de facto döda. Som om inte det vore nog dog alla samma dag, i Peters hemstad. Peter återvänder hem för att ta reda på vad han kan göra åt gamla synder och stoppa sina syner.

 

Det fanns mycket som jag gillade i upptakten till Backtrack. En fantastiskt duktig skådespelare i Adrien Brody som huvudroll, den väldigt underskattade Sam Neill i den andra stora rollen och producerat i Australien. För den som inte känner till det kan man nästan lita på att den australiensiska film som tar sig till Sverige åtminstone är intressant. Det är klart, Australien är inte en lika stor marknad som exempelvis USA och det sker nog en del självcensur på vägen, men faktum är att säger du att en genrefilm är från kontinenten i syd blir jag direkt intresserad. Och ja, Brody är bra. Dessvärre får han trampa vatten i ett väldigt framhastat manus utan riktig poäng.

 

Skräck som på alla vis vill ta sig seriöst är en av de svåraste genres att göra. De flesta faller förr eller senare på sin orimlighet. Därför brukar jag föredra skräckfilmer med kitschiga element, exempelvis slashers. Michael Petroni försöker verkligen att hålla spökerierna grundade, men det en bättre manusförfattare och regissör för det. Petroni har exempelvis på sitt tidigare CV förstört två Anne Rice-böcker i Queen Of The Damned (2002) och lyckats göra en fantastisk bestseller, The Book Thief, till en tråkig film 2013. Killen är helt enkelt inte bra. Inte heller i Backtrack lyckas han utan större delen av filmen känns som ett medelmåttigt avsnitt av vilken övernaturlig thriller-tv-serie som helst. De enda anledningarna till att den får högre än en etta i betyg är Brodys skådespel och det förvånansvärt snygga fotot. Det kommer man dock inte så långt på.

 

Betyg: 2 ingen kan gråta som Brody av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
<<< April 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se