Alla inlägg under maj 2016

Av Ulf - 15 maj 2016 18:57


Twin Peaks återvänder: De saknade  

 

En sådan här grå och trist söndag tyckte jag det var på sin plats med att göra en liten inventering gällande de skådespelare som inte kommer vara med i den nya säsongen. Enligt en artikel publicerad av bland andra Entertainment Weekly försökte både David Lynch och Mark Frost skriva in Joan Chen (Josie Packard) i den nya säsongen, men kom inte på ett tillräckligt bra sätt att göra detta på. Piper Laurie (Catherine Martell) genomförde på egen hand en mindre kampanj för att hennes karaktär skulle återvända, men enligt källor kunde Lynch & Frost inte heller här komma fram till något bra sätt för henne att bidra.

 

Varken Heather Graham (Annie Blackburn) eller Michael J. Anderson (The Little Man From Another Place) vill kommentera sin frånvaro, men enligt några poster på Andersons Facebook verkar han uppenbart besviken. Förutom Laurie och Anderson är kanske den jobbigaste nyheten att David Bowie var knuten till serien innan sin död. En intervju med Harry Goaz (Andy Brennan) bekräftar detta faktum. Bowie var till och med på väg till inspelningen för att filma sin återkomst som Agent Jeffries, men sviktande hälsa satte stopp för honom.

 

Man kan bli deprimerad för mindre...

ANNONS
Av Ulf - 13 maj 2016 22:45

 


Regi:   Joe D'Amato

Manus: George Eastman

Medverkande: George Eastman, Annie Belle, Charles Borromel mfl.

Produktionsbolag: Filmirage/Metaxa Corporation

År: 1981

Längd: 96 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0084028/

 

En präst anländer till en småstad hack i häl på det monster han jagat under en längre tid. Till synes en vanlig man, om än storvuxen, har monstret en märklig självhelande egenskap som gör honom i princip omöjlig att ha ihjäl. Nu måste prästen samarbeta med den lokala polisen för att försöka stoppa monstret innan det dödar igen.

 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick jag äntligen tag i en engelsk dubb av den här filmen. Kronologiskt är det den första film som dömdes på Video Nasties-listan och således var jag ganska intresserad av att få tag i den. Tydligen är det en uppföljare till Anthropophagus (1980), även denna på listan. Jag hade dock inga större svårigheter att följa med i handlingen...

 

Recensionerna från andra skräckdiggare vittnar om att det här är en ganska bra film, och ja, den är just det - "ganska" bra. För varje sak den gör bra gör den dock en dålig. Bra, klassiskt, italosoundtrack - check. Dålig klippning - check. Det mesta tar ut varandra så att det blir en jämntjock "okej" rulle. Det ska dock sägas att Joe D'Amato försöker bygga upp suspensen och lyckas ganska bra mot slutet av filmen. Det är också en av de mest våldsamma filmerna på Video Nasties-listan jag sett och jag kan förstå att folk satte kaffet i halsen när den först hade premiär. Specialeffektsmakarna har verkligen lyckats med flera av scenerna och precis som de flesta italienska genrefilmer vid den här tiden är blodet så rött att det verkar blöda från skärmen självt. Det hör liksom till. Faktum är att originaltiteln är Rosso Sangue - Rött blod.

 

Absurd fungerar för vad den är och tar några fler steg rätt än den tar snedsteg. Det är inte en fantastisk film på något sätt, men för diggare av gammal italiensk skräck kan den vara värd att kolla upp. Den har inget på mästarna som Fulci, Deodato eller Argento, men gott och väl underhållning för stunden.

 

Betyg: 2+ zombiefilmer som inte är zombiefilmer ändå av 5 möjliga

 

 

Chockerande idag?:  Mjo, det skulle jag nog säga. I alla fall den oklippta versionen innehåller vissa scener som gemene tittare skulle ha svårt för än idag.

 

Förbjuden i:  Australien, Kanada (Ontario), Tyskland, Storbritannien, Hong Kong


Fortfarande förbjuden i: Alla ovanstående, även om en väldigt nedklippt version är tillåten i Tyskland nuförtiden.

ANNONS
Av Ulf - 12 maj 2016 17:00

 


Regi:  Bryan CarberryClay Tweel

Manus: N/A

Medverkande: Shannon Whisnant, John Wood mfl.

Produktionsbolag: Firefly Theater & Films

År: 2015

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3462002/

 

Det här är den märkliga historien om hur John Woods amputerade ben hamnade i Shannon Whisnants ägo efter att Wood inte kunnat betala hyran på sitt förrådsutrymme. Whisnant köpte en grill och fick ett ben på köpet så att säga. Wood hade en idé att han skulle göra ett minnesmärke av benet till sin far som avled i den flygolycka som gjorde att han fick genomgå amputationen. Shannon hade dock andra planer - han skulle bli känd som "killen som hittade benet".

 

Äganderätten måste ständigt omförhandlas, skaldade Per Thörn och Lars Krantz i sin bok med samma titel (läs den för övrigt!) och sällan har det varit mer passande än i Finders Keepers. Att bara ens komma på tanken att profitera på någon annans avhuggna kroppsdel är bisarr till att börja med, men när Whisnant dessutom tror att detta kommer bli hans biljett till ära och berömmelse är vi officiellt i lala-land. Samtidigt, bara det faktum att jag skriver om den här filmen har gett honom rätt i viss mån. Fan också.

 

Nåja, nu är inte Finders Keepers endast en historia om vem som äger John Woods ben (en mening jag inte trodde jag skulle skriva innan igår) utan också en titta på vem Wood och Whisnant egentligen är. Hos sämre yrkespersoner hade det varit enkelt att demonisera Whisnant och bygga upp Wood som en hjälte, men Bryan CarberryClay Tweel gör ett fint jobb med att ge djup och bakgrund till framförallt Wood. Han problematik med droger och komplicerade familjeförhållanden är väldigt tragiska, men det som gör honom till en så pass intressant person är att han inte skyller sina misstag på någon annan - han äger misstagen och vill göra rätt för sig nu.

 

På andra sidan skalan har vi Whisnant som bakom sin extrema redneckfasad framstår som en mycket osäker och rädd man - inte minst när han uttrycker sina idéer om hur Wood växte upp med en rik familj och därför inte borde bry sig om benet. Nu är det ju Whisnants tur att tjäna pengar! Även om han inte demoniseras av filmskaparna lyckas han med det ganska bra själv bara genom att vara sig själv. Det är etter värre det...

 

Finders Keepers är en intressant dokumentär, men jag skulle vilja att den tog en lite mindre personlig infallsvinkel och tittade mer på juridiken. Jag hade fortfarande inte något klart svar om det är okej att äga en del av person mot dennes vilja efter att ha sett filmen. Det finns en del om rättegången, men då denna hölls i en "tv-court" var den minst sagt inte efter konstens alla regler. Istället blir det en lite splittrad betraktelse av en personlig tragedi... och ett rövhål.

 

Betyg: 3+ fötter i grillen av 5 möjliga

Av Ulf - 7 maj 2016 23:13

 


Regi:  Dan Trachtenberg

Manus: Josh Campbell/Matthew Stuecken/Damien Chazelle

Medverkande: John GoodmanMary Elizabeth Winstead, John Gallagher Jr. mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Bad Robot/Spectrum Effects

År: 2016

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179933/

 

Michelle råkar ut för en bilolycka och vaknar upp fastspänd i en provisorisk sjukhussäng i vad som verkar vara en bunker. Mycket riktigt visar det sig att hon "räddats" från kraschen av den minst sagt excentriske konspirationsteoretikern Howard. Howard påstår att under tiden som Michelle varit medvetslös har USA attackerats av... något. Exakt vad vet han inte, men vad han kunnat observera från bunkerns fönster är luften giftig. Tillsammans med Howards granne Emmett, även han fast i bunkern, måste nu Michelle ta ställning - har Howard räddat eller kidnappat henne?

 

Cloverfield (2008) var en av de smartare found footage-rullarna när den kom och enligt mig fortfarande något av det bästa J.J Abrams gjort. Som läsare av bloggen vet har jag ett minst sagt hatkärleksförhållande till Abrams produktioner där jag aldrig kommer förlåta honom för vad han gjorde med min älskade Star Trek-franchise, men får krypa till korset och erkänna att han gjorde bra ifrån sig med Star Wars. Den här meta-uppföljaren kan mycket väl innebära en franchise av Cloverfield också. Abrams har sagt i intervjuer att han gärna vill koppla samman filmen från 2008 och denna med en tredje rulle. Hur det blir med det får vi se, men 10 Cloverfield Lane lyckas underhålla för stunden, även om den likt Abrams alla andra projekt tar den enklaste utvägen när allt ställs på sin spets.

 

I grund och botten är det här ett kammarspel mellan tre olika viljor och således blir det inte bättre än sina skådespelare. John Goodman är väldigt bra i rollen som Howard och det är kul att se honom spela i en större roll igen. Mary Elizabeth Winstead är helt okej i huvudrollen och John Gallagher Jr. avrundar en gedigen ensemble i rollen som Emmett. Det som filmen förlorar på är manuset. Det märks att det här är manusförfattarnas första respektive andra film och det är inte förvånande att man fick plocka in Damien Chazelle som manusdoktor. Första akten är riktigt bra, men tempot går ner lite väl mycket i mitten av filmen. Likaså är början av tredje akten bra, men slutet är som tidigare nämnt klassisk Abrams - enkla dumheter.

 

Trots detta ser jag fram emot en eventuell tredje film i Cloverfield-sagan. Då förstår Abrams i alla fall inte någon annans livsverk...

 

Betyg: 3+ ojämna berg-och-dal-banor av 5 möjliga

Av Ulf - 6 maj 2016 20:11

 


Regi:  Victor Zarcoff

Manus: Victor Zarcoff

Medverkande: Neville Archambault, Sarah Baldwin, Sean Carrigan mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2015

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4392454/

 

Hannah och Joe väntar sitt första barn och flyttar in i ett hyreshus ägt av den minst sagt sluskige hyresvärden Gerard. Hannah blir genast väldigt illa till mods av Gerard, men går ändå med på att flytta in i huset. Hon borde litat på sin instinkt.

 

Ett fynd från en av mina favoritbloggar om film, Arrow In The Head Movie Reviews, där recensenten beskrev karaktären Gerard som en av de vidrigaste människor han sett på film. Det är klart man måste se det! Nu vet jag inte riktigt om jag vill gå lika långt som min recensentkollega i beskrivningen, men det är helt klart så att det här inte hade varit mycket till film utan Neville Archambault i nämnda roll. Archambault har lyckats med att porträttera Gerard som något skrämmande nära en korsning mellan en apa och människa. Han rör sig på ett väldigt distinkt sätt och man kan nästan känna stanken från honom. Samtidigt ser man i de scener där han inte har tröja på sig att han är sjukt vältränad, vilket bara gör honom ännu märkligare. Archambault är helt enkelt perfekt i rollen och bär filmen på sina svettiga axlar. Resten av ensemblen, vilken inte är särskilt stor, är okej, men varierar lite för mycket i sina uttryck. Detta gäller i synnerhet Sarah Baldwin i rollen som Hannah.

 

13 Cameras är Victor Zarcoffs första film överhuvudtaget, vilket är ganska ovanligt. Han har inte arbetat på kortfilmer eller något annat tidigare och är således ett helt oprövat kort. Zarcoff har ganska fräscha idéer när det gäller suspens, men han tappar något i manusdelen. Han börjar bra med att verka vilja berätta en historia om övervakningssamhällets faror, men någonstans runt mitten av filmen drar den mer mot en klassisk home invasion-thriller av förutsägbarhet. Jag måste dock berömma slutscenen som är riktigt jäkla creepy!

 

Sammantaget är 13 Cameras ett bra förstlingsverk, men skulle mått bra av att ha en medregissör och/eller författare. Archambault gör en mycket bra roll och både han och Zarcoff kan vara värda att lägga på minnet för framtiden!

 

Betyg: 3 improviserade källare av 5 möjliga

Av Ulf - 2 maj 2016 19:15

 



Regi:  Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Chris Evans, Robert Downey Jr., Sebastian Stan mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/Marvel Studios/Studio Babelsberg

År: 2016

Längd: 147 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3498820/

 

Efter ett misslyckat uppdrag i Nigeria tvingas The Avengers till ett val - skriv under ett kontrakt som gör gruppen ställd under FN-mandat eller sluta som grupp överhuvudtaget. Förslaget splittrar gruppen i två där Steve Rogers (Captain America) står på ena sidan och Tony Stark (Iron Man) står på den andra. När fördraget ska undertecknas inträffar dock en terroristattack som kan kopplas tillbaka till Captain Americas gamle vän, Bucky. Med Buckys liv i vågskålen väljer Captain America att lämna gruppen och scenen är satt för en konflikt mellan tidigare vänner.

 

Civil War kan vara den Marvel-story jag är mest bekant med av dem alla. Fattas bara annat eftersom den låg till grund för min mastersuppsats i litteraturvetenskap. Att säga att det här är en filmatisering av storyn som den presenterades i serietidningarna är helt enkelt inte sant. Förutom grundkonflikten mellan Captain America och Iron Man är det ytterst lite som är kvar från källmaterialet. Än idag, när vi är vana vid stora team-ups även på film, skulle jag dock bedöma källmaterialet som ofilmbart. Det är så pass komplext och innehåller så pass många karaktärer och bihistorier att det skulle behövas världens mest påkostade tv-serie för att ens göra storyn rättvisa. Christopher Markus & Stephen McFeely har lyckats ta nämnda grundkonflikt och låta den spelas ut i mindre skala på ett mycket imponerande sätt.

 

Franchisens två bästa skådespelare, Chris Evans och Robert Downey Jr., får av naturliga skäl mycket tid tillsammans och det lyfter filmen rejält. Resterande ensemble är bra, tro inget annat, men kemin mellan Evans och Downey Jr. är i grund och botten det som gör de många (och långa!) dialogpartierna i princip lika intensiva som actionscenerna. Ett stort plus i katen blir det också för Daniel Brühl som den mystiske Zemo. Det är kul att Brühl får allt fler roller i stora filmer då han verkligen gjort sig förtjänt av det.

 

Internet exploderade i princip när trailern som visade att Spider-Man var med i filmen hade premiär. Tom Holland är den tredje nätsvingaren vi fått se på vita duken sedan 2000-talets början och även om han inte har en särskilt stor roll i Civil War använder han sin tid bra. Det är lite för tidigt att uttala sig om hans tolkning av Peter Parker, men det känns som att man äntligen fått rätt på Spider-Man i actionscenerna. Det är så här Spidde ska vara! Lite nördig, torr humor och ett evigt tjattrande medan han slåss.

 

På tal om actionscenerna är Civil War ännu ett exempel på en av de saker som gör Marvels filmatiseringar vida överlägsna andra superhjälterullar - de ser ut att göra ont. Istället för att kasta byggnader på varandra, som exempelvis DC i princip låter Superman göra, känns Marvels slagsmål på film mer grundade och som om de skulle ha vissa begränsningar. Begränsningarna är det som gör actionscener intressanta. Vi vill inte se en flipperkula som inte kan skada sig kuta runt i ett CG-landskap och låta alla explosioner någonsin kanta hans väg. Det går inte att relatera till. När Spider-Man snubblar till lite i landningen eller Iron Mans kraftkälla (och tillika hjärtstartare) krånglar känns Marvels hjältar som imperfekta även på film. Jag är full av beundran för hur man löst detta. En superhjälte utan begränsningar är ingen intressant superhjälte. Basta.

 

2016 är året då Marvel befäster sin position som det seriebolag som går vinnande ur striden mellan dem och konkurrenten DC. Eller, fråga värt om det var en strid till att börja med? Se Civil War. Börja sen tagga inför nästa installation i Avengers-franchisen. Själv är jag absolut med på banan igen efter att Phase 2 i viss mån var en besvikelse när det gällde hjältegruppen. Avengers Assemble!

 

Betyg: 5 i princip perfekta superhjältefilmer av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 1 maj 2016 18:20

 


Svensk titel: Det mörka tornet 2 - Följeslagarna

Författare: Stephen King

År: 1987 (svensk utgåva 1990)

Sidor: 461

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1511-5

 

"What we like to think of ourselves and what we really are rarely have much in common."

 

Efter att Mannen i Svart har spått Rolands framtid med tarokkort (den här världens motsvarighet till tarotkort.. .fast dessa funkar) vaknar Revolvermannen upp ensam på den strand där vi lämnade honom i slutet av förra boken. Snart blir han attackerad av märkliga varelser från havet och även om han undkommer med sitt liv i behåll lämnas han kraftigt försvagad och sjuk. När han drar vidare stöter han på en dörr mitt ute i ingenstans. Dörren leder till vår världs New York, anno 1987 och in i medvetandet på Eddie Dean - en ung heroinist på väg att göra sitt livs värsta misstag...

 

Om första boken i Kings långa epos var ojämn i sin berättarstil och inte riktigt hade satt fingret på karaktärerna än är bok två ett klart fall framåt. Det är fortfarande i viss mån ojämnt mellan delarna, men The Drawing Of The Three känns mycket mer som en enhetlig historia än sin föregångare. King skriver även detta i sitt efterord. Framförallt är det introduktionen av karaktärerna Eddie Dean och Odetta/Detta Holmes som gör bok två mer njutbar. Eddie är en intressant karaktär då han i och med sitt missbruk blir en typ av kontrapunkt till Rolands rättrådighet. Samtidigt börjar Rolands besatthet av Tornet bli allt mer genomsyrande för karaktären och när Eddie till sist kommit över sitt drogberoende är det i viss mån Roland som övertar hans roll i ett väldigt fint karaktärsskifte.

 

Odetta/Detta Holmes är även hon en intressant karaktär, inte minst med tanke på att hon flyttas från medborgarrättsrörelsens New York till Rolands värld där hon förbluffas över att hon behandlas som en jämlike. Jag skriver hennes namn som jag gör eftersom Odetta har sin mörkare sida, Detta, som är en djupt rasistisk och våldsam kvinna som helst av allt skulle vilja döda alla vita - inklusive Eddie och Roland. Denna dualism, med den nästa zen-liknande Odetta och den våldsamma Detta, blir till mycket intressant läsning.

 

Kopplingarna mellan vår värld och Tornets blir också allt tydligare och det är här förklaringarna börjar till hur Kings hela litterära kosmos egentligen hänger ihop. Som de upprepar i både bok ett och två: "Det finns andra världar än denna." Hos King hänger alla världarna ihop på mer eller mindre uppenbara sätt. Det blir tydligt redan mot slutet av den här volymen, inte minst med en kort paragraf om Randall Flagg (en av de största skurkarna i Kings bibliografi) och det ska bli intressant att följa utvecklingen. Nu har jag nämligen kommit så pass långt som jag tidigare läst i serien. Fast innan dess rekommenderas jag av forumen att läsa en rad andra King-böcker för att friska upp minnet. Först ut, The Stand (1978).

 

Betyg: 4 kosmiska dörrar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17 18
19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se