Regi:  Charlie McDowell

Manus: Justin Lader

Medverkande: Mark Duplass, Elisabeth Moss, Ted Danson mfl.

Produktionsbolag: Duplass Brothers Productions

År: 2014

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2756032/

Ethan och Sophies parterapi går inget vidare. I ett sista försök föreslår deras terapeut en retreat där de ska spendera en helg helt för sig själva. Snart visar det sig dock att huset de kommer till inte riktigt är som andra. När en i paret går in i huset ensam möter de en idealiserad version av sin egen partner...

The One I Love var ett trevligt misstag. Jag letade egentligen efter en helt annan film med samma titel, men när Justin Laders smart skrivna historia började spelas upp drogs jag in. Jag har en förkärlek för kärleksfilmer som inte följer den traditionella romantiska komedi-strukturen utan bryter upp med surrealism och/eller en stor dos svärta. Nu vet jag inte om jag skulle följa strömmen och kategorisera den här filmen som en komedi överhuvudtaget. Den är mer av en förhållandemardröm.

Alla som haft ett längre förhållande känner till det där med hur passionen och idealbilden av partners ebbar ut tämligen fort. Det finns lite olika saker att göra då. Vissa finner sig i situationen och ser det som en fördjupad kärlek, andra jagar efter nya partners för att fylla det tomrum de inte kan hantera och ytterligare andra går i parterapi. Frågan som Lader ställer i sitt manus är om vi egentligen vill ha den där idealiserade partnern tillbaka eller om vi kan komma vidare med en "riktig" person? Själv har jag aldrig gått i parterpai, men har ställts inför "arbetssituationen" i längre förhållanden ett antal gånger. Lader visar på ett effektivt sätt den förljugna bild av oss själva som vi säljer till vår partner i början av ett förhållande och hur vi först senare börjar portionera ut våra egna brister och fel. Det är minst sagt intressant.

Filmen har i princip bara två skådespelare och båda är mycket bra. Om jag skulle välja ut en av dem att hylla lite extra blir det dock Mark Duplass i rollen som Ethan. Hans två "personligheter" har en tydligare distinktion och den smärta och avundsjuka han spelar sitt primära jag med är alltför bekant. Charlie McDowell har regisserat sina två huvudskådespelare väldigt väl och skyggar inte för att ge jobbiga scener lång tid att utvecklas.

Det enda jag egentligen har att invända om gällande The One I Love är att den försöker just vara en komedi då och då. Det misslyckas den med. Det här är hjärta, smärta och intressanta tankeexperiment. Det behöver jag inte komisk musik till.

Betyg: 4 men REM-låten med samma namn hade varit välkommen av 5 möjliga