Soffan blev mitt rymdskepp - en Star Trek-krönika

Jag var en rädd pojke. Rädd kanske är fel ord, men i alla fall var jag rejält ängslig. Världen utanför hemmets lugna vrå tycktes mig skrämmande och jag förstod inte riktigt det där med hur man umgicks med jämnåriga. Som kompensation klarade jag mig mer än väl när jag umgicks med äldre. Det är mina föräldrars förtjänst. De uppfostrade mig väl. Men faktum kvarstod - från det att jag lärde mig läsa levde jag hellre i mitt huvud och i böcker. Upptäckarandan som böckerna gav mig skickade ut mig i naturen, men det var inte förrän jag börjat skolan som jag började förstå det sociala samspelet med jämnåriga bättre. Det kan tyckas som en normal utveckling, men jag hade ett ess i rockärmen. Jag hade Spock på min sida.

Två år tidigare hade jag befunnit mig i vårt kök där jag skulle berätta något för min far. Vad det var kommer jag inte ihåg, men min blick föll på den lilla 14-tums-tv:n som stod i ett hörn. Jag kunde inte ha kommit in i en bättre scen. Kirk, Spock och Scotty kämpade mot vad som såg ut som kasserade muppar. Men de gjorde det med lasrar! Eller ja, phasers, rättare sagt, men det visste jag inte då. För en femårings ögon var det kärlek vid första ögonkastet. Eftersom jag lärt mig läsa året innan (när min syster tröttnade på mitt eviga tjat om att hon skulle läsa för mig) kunde jag enkelt följa med i textningen av avsnittet Operation: Annihilate!. Jag vilade mitt huvud i min fars knä och såg resten av avsnittet. Soffan blev mitt rymdskepp och den upptäckaranda jag hittat i böckernas värld fanns plötsligt också på tv.

Åren gick och jag följde alla reprisomgångar som gick av Star Trek. Den gamla sociala räddhågsenheten fanns inte längre och även om jag förvisso var något lillgammal fortfarande fanns det inte mycket med mig som stack ut. Det var innan 1994. Efter en sommar med fotbollstriumfer och evigt strandhäng skulle jag börja i sexan. Då slog något till i min mage. Hur det började lär jag aldrig få veta, men vad jag först vid 27 års ålder fick veta var att jag bar på en kronisk sjukdom. Ulcerös kolit är det tekniska namnet. Det innebär att min tjocktarm är och kommer förbli inflammerad. Det finns inget bot annat än att operera bort inflammationen. Detta var ingenting jag visste när jag var tolv. Det riktigt tråkiga var att ingen annan visste det heller.

Bra och dåliga perioder avlöste varandra under mina tidiga tonår. Jag hade konstant värk, men kunde i långa stunder koppla bort den. Det gick tills jag skulle börja nian. Min sjukdom sparkade igång en osedvanligt kraftig period och jag kunde helt enkelt inte gå till skolan mer. Jag stannade hemma i närmre sex månader, fick läxor hemskickade och träffade i princip ingen förutom mina föräldrar. Jag rasade i vikt och såg verkligen sjuklig ut. Men... soffan förblev mitt rymdskepp. De stunder jag tittade på Star Trek kunde jag helt koppla av och drömma mig bort. För det är det som Star Trek har gett mig - drömmar.

Det finns tonvis med filmer och tv-serier jag tycker om. Ni som läser bloggen vet att jag fullkomligen älskar Twin Peaks till exempel. Jag kan dock inte förneka att ingen annan serie, bok eller film har haft den fundamentala inverkan på mig som Gene Roddenberrys skapelse har haft. Nu, 34 år gammal, är Star Trek fortfarande en del av mitt liv. Jag har sett serierna och filmerna (det kom inga filmer efter 2002! Jag vägrar erkänna detta!) otaliga gånger och det finns alltid något nytt för mig att hämta varje gång.

Men hur var det då med mitt ess i rockärmen? Hur var det med Spock? Spock lärde mig att tänka kritiskt. När jag kunde börja göra det kunde jag börja se rädslor och ängslighet för vad de var - i allra största mån ologiska uttryck. När Leonard Nimoy gick bort för några år sedan kändes det som att förlora en mentor. Nimoy påpekade gång på gång att han knappast var synonym med sin roll, men för mitt minne som den ängslige femåringen kommer han alltid att vara det. Spock, inte skolan, gav mig kärleken till kunskap.

Den gamla kökssoffan står nu i mitt kök. Den fungerar inte längre som rymdskepp utan som lagerplats för rollspel samt sovplats för katten. Framför tv:n, nu 42 istället för 14 tum, står en annan soffa. Jag har uppgraderat rymdskeppet till en lädersoffa modell större, men man glömmer aldrig sin första warpmotor - även om den är byggd i trä. Star Trek fyllde 50 år igår. Det är stort. Att jag bär med mig seriens lärdomar i det vardagliga livet är större för mig personligen och att jag vet att miljontals andra också gör det ger en samhörighet. Vi kallar oss trekkies eller trekkers. Jag ska inte ge mig in i debatten om vilket som är den mest korrekta benämningen. Vi färdas, vi upptäcker, vi åker till ställen dit ingen annan har åkt förut - om så bara i fantasin.