Alla inlägg under november 2016

Av Ulf - 8 november 2016 22:09


Twin Peaks återvänder: The Secret History Of Twin Peaks  

 

Det tog ett tag, men till sist hade jag tid att ta mig an den bok jag troligen längtat mest efter de senaste åren - Mark Frosts tie-in till den nya säsongen, The Secret Lives Of Twin Peaks. Nu, drygt 350 sidor senare, är jag orolig. Rejält orolig.

 

Boken är skriven som en granskande utredning av en mystisk dossier hittad i Twin Peaks. Dokumentsamlingen är en mycket detaljerad genomgång av stadens historia och framförallt några av dess innevånare. De vitt skilda dokumenten, med allt från utdrag från dagböcker från 1800-talet till utredningar från flygvapnet, gör att boken får en unik framtoning. Oviljan att transkribera de ofta handskrivna dokumenten gör dessvärre också boken delvis svårläst. Estetik samverkar inte alltid med tydligheten, men detta är inte något som stör alltför mycket. Istället är boken bland de snyggaste i mina bokhyllor. Om intet annat är den ett estetiskt objekt att uppskatta.

 

De historiska delarna om staden är också väldigt intressanta och mellan raderna kan vi ibland läsa om vad som hänt några av de karaktärer vi lämnade i limbo för 25 år sedan. Speciellt intressant är släktkrönikan om familjerna Martell och Packard som i serien ledde fram till de tragiska händelserna kring Josie Packard. Just hennes karaktär får en mycket mer gedigen bakgrund i Frosts bok och önskar att de hade skrivit tillbaka henne i serien. Det vore ytterst intressant att få följa henne igen i och med vad vi nu fått reda på.

 

NEDANFÖR BILDEN BÖRJAR SPOILERS FÖR BOKEN!

 

 

Det som gör mig orolig är snarare bokens "huvudperson", Doug Milford. Kommer ni ihåg Doug Milford? Brorsan till stadens borgmästare som hade kanske 20 minuters screentime under serien och var med i en av de mest bortönskade bihandlingarna? Den när han gifte sig med en guldgrävare till kvinna som hade ihjäl honom på bröllopsnatten? Jepp, I shit you not, han har den klart mest betydande rollen i undersökningen. Milford visar sig ha varit en högt uppsatt agent som arbetat över organisationsgränserna för flertalet presidenter under 1900-talet.

 

Hans huvuduppdrag har varit att styra upp undersökningarna om UFO-fenomenen som verkligen tog fart efter Roswell, 1947. Vad som följer är en amerikansk skröna som hade passat bra in i The X-Files  men känns helt i strid med Twin Peaks kontext. Dessa saker var en del av originalserien, med referenser till Project Blue Book och annat, men Mark Frost hamrar verkligen in det här under åtminstone hälften av boken. Tack och lov räddar han upp situationen något de sista sidorna. Det är med största sannolikhet inte utomjordingar det handlar om. Tack, tack, tack och åter tack. Det gör dock inte att min oro blidkas helt. Lite ironiskt anmärker Frost själv på det här i Milfords egen "röst": "Why am I telling you this? he went on. 'A secret's only a secret as long as you keep it. Once you tell someone it loses all its power - for good or ill - like that, it's just another piece of information." 

 

Som tidigare noterat räddar Frost upp situationen själv och gör att mysteriet känns öppet igen när du slår igen boken. Jag kan dock inte rekommendera den här boken till någon förutom andra die hard-fans. Besviken, förvirrad men ändå med viss tillförsikt mot serien i vår. Viss...

ANNONS
Av Ulf - 6 november 2016 19:02

 


Sista våldstangon på palatset

 

Pop (s.): I wrestlingterminolgi avsett att beskriva det ljud publiken gör när de får se något de blir exalterade av. Oftast återfinns de högsta popsen vi entré och avslutning av matcher. Se även "Anledning till att Ulfs öron ringer lite idag och att han ändå är glad."

 

Jag har tidigare skrivit om Svensk Wrestling Syd (SWS) vid ett flertal tillfällen här på bloggen. I många år har jag varit trogen publik på förbundets shower och pimplat åtskilliga liter mexikansk öl där. Det är en regel för mig. Finns det luchas dricker du mexikanskt. Lokalerna, i det som till vardags kallas för Tangopalatset, lämpar sig perfekt för wrestling. Den gamla Filadelfiakyrkan på Sofielundsvägen i Malmö fick 2004 nytt liv i och med att Paul Utter och Maria Ingstad köpte den då tomma fastigheten. Nu ska stället göras om till bostadsrätter. Kul för Utter och Ingstad som drivit stället perfekt och förtjänar all framgång, men samtidigt tråkigt att Skåne förlorar sin självklara scen för wrestling. Igår gick sista showen av stapeln och vilken show!

 

För den som aldrig sett på wrestling kan det kanske vara svårt att förstå. I alla fall om man ska döma av de sneda blickar man fortfarande får ibland om man visar entusiasm för konstformen annat än som kitschobjekt. Själv växte jag upp med sändningarna på Eurosport och TV3 och ville helst av allt syssla med det även jag. När SWS hade öppen tryout för några år sedan var jag tvungen att prova. Jag hade inte tränat på kanske tio år och vägde på tok för mycket. Självfallet gick det åt helsike, men det är en upplevelse jag alltid kommer minnas. Nu, några år senare och 30 kilo lättare kliar det lite i fingrarna igen. Nåväl, vi får se vad det leder till, om något. Men hur förklarar man wrestling för någon som inte (vill) förstå? Själv brukar jag kalla det för våldsbalett.

 

I likhet med nämnda dansform kräver wrestling en ypperlig kroppskontroll, samarbete med en partner och ett visst mått skådespel. Med hjälp av vissa förutsatta regler berättas en historia, oftast om ont mot gott, genom drama både i och utanför ringen. Men sen kommer det som balett inte har - publikmedverkan. Går du på en wrestlingshow kommer du ha hundratals skrikande fans omkring dig och det är omöjligt att inte ryckas med. Det öronbedövande vrål som kommer från publiken när något händer i dramat liknar inget annat jag hört. Du kan gå på en konsert och höra mycket högre skanderande, men det blir aldrig lika hands on eller intimt som med en wrestlingpublik. Här är det inte bara okej att högljutt heja på eller bua de uppträdande, det förväntas av dig och ingen tittar snett på dig hur högt du än skriker.

 

Det ska sägas att Malmö har ett rykte om sig att ha en fantastisk wrestlingpublik, ofta omnämnd av internationella stjärnor som varit här på besök. Det kan jag skriva under på. Jag har sett wrestling i fyra länder och inget mäter sig med den stämning det varit på Wrestlingpalatset. Ofta är publiken så förbannat rolig i sina utrop att jag skrattar lika mycket som jag hejar och buar. Igår satt jag och en vän framför en grupp killar som nästan borde fått betalt för sina kommentarer, de flesta väldigt kreativa böner om att en eller annan brottare skulle "SLÅ HONOM PÅ KÄFTEN!".

 

Det blir en fortsättning. Redan i januari kommer nästa gala i Malmö hållas, den här gången på Inkonst. Jag är skeptisk till att det blir samma publikmagi som på Tangopalatset, inte minst på skillnaderna i layout, men om det är någon som kan fixa det är det den skånska publiken. För vi kan ju för fan inte ha Danny Sharp som mästare när alla vet att Janne Walterz blev rånad igår!

 

 

ANNONS
Av Ulf - 3 november 2016 13:38

 

FFF 2016: Betraktelser från stol 125

 

Med hjälp av ett ytterst ovetenskapligt test brukar jag bedöma antalet festivalbesökare rent generellt. I brist på bättre namn kan vi kalla det "rövtestet". Jag hade kunnat kalla det för "stolstestet", men hur kul låter det? I grund och botten går rövtestet ut på följande: Välj en stol som inte är rakt i mittenfåran för vad gemene besökare anser som "bästa plats" och se på hur många föreställningar du kan sitta i samma stol. Detta mäter (återigen med fantastisk vetenskaplig skärpa) följande saker:

 

1. Hur stort är publiktrycket rent generellt?

2. Kan en stol klara av mig i tio dagar?

 

Under Lundadelen av årets festival föll valet på stol 125 och svaren på frågorna är "ganska dåligt" och "ja". Jag kunde se alla filmerna jag såg från stol 125 och alltid ha plats att lägga av mig ytterkläderna på stol 126. Jag har givetvis ingen riktig statistik på antalet besökande, men magkänslan säger färre än tidigare år. Det är oroande. Med en så pass unik kulturhändelse som FFF är för regionen måste publiken också bli större. Jag vet ärligt talat inte hur. Festivalen marknadsfördes på de regionala tågen och jag vet många som registrerade den satsningen. Budskapet når ut, men publiken kommer inte i samma utsträckning.

Jag bör poängtera att jag inte närvarande vid festivalens sista dag, men bortsett från denna verkade det som det främst var de svenska filmerna som drog publik. Det är inte så konstigt egentligen. På vilken svensk genrefilmspremiär som helst befinner sig mer eller mindre halva teamet i publiken. Detta är något jag verkligen gillar. Filmen får ytterligare en dimension när karaktärerna får "liv" framför en efteråt. Det ger dessutom mig något att göra under väntan på insläpp. Jag brukar titta på publiken i foajén och välja ut en eller två som jag skulle castat i en film. En ytlig liten lek som enbart grundar sig på utseende och utstrålning. Det roliga är att jag oftast har "rätt" och riktar in mig på skådespelare jag inte kände till sedan innan. Jag lyckades "casta" alla närvarande från Bieffekterna (2016). Kanske man skulle slå sig på att bli casting director?

 

Hur som helst, sett till filmerna som visades var det ganska få riktiga höjdare i år. Många filmer landade precis på gränsen mellan 3 och 4 i betyg, men som helhet var de flesta filmer åtminstone sevärda. Av de 21 filmer jag såg i år landade betygssnittet dock ganska lågt på 2,29. En vanlig festival brukar det landa runt 2,7 - 3,3. Anledningen är de många filmerna som fick 3+ i betyg. En trea är en trea oavsett plus när det kommer till statistiken. Precis som förra året tänkte jag försöka mig på att ranka filmerna nedan. De med ett "M" inom parentes gick på festivalens första del, i Malmö:

 

1. Green Room (M)
2. The Invitation  (M)
3. Egomaniac
4. Psychonauts
5. Bieffekterna
6. Ghost Rockets
7. Don't Knock Twice
8. K-Shop
9. Unseen
10. Man Underground
11. Headshot
12. Ice Guardians
13. The Open
14. Kaijyu Mono
15. Dearest Sister
16. Shelley
17. Évolution (M)
18. Lilith's Awakening
19. Cell (M)
20. Vilsen
21. Tank 432

 

Och som vanligt delas Skitfint pris ut i följande kategorier:

 

Best Short Film: Legend Of Dark Rider
Best Visual Effects: Unseen
Best Use Of Original Song Or Cover: Dead Kennedys - Nazi Punks Fuck Off (Green Room)
Best Original Score: Bieffekterna
Best Art Direction: Don't Knock Twice
Best Editing: Headshot
Best Cinematography: Évolution
Best Adapted Screenplay: Psyconauts ("Psiconautas, los niños olvidados" av  Alberto Vázquez)
Best Original Screenplay: The Invitation (Phil Hay & Matt Manfredi)
Best Directing: Green Room (Jeremy Saulnier)
Best Supporting Actress: Bieffekterna (Emelia Hansson)
Best Leading Actress: Egomaniac (Nic Lamont)
Best Supporting Actor: Green Room (Patrick Stewart)
Best Leading Actor: Man Underground (George Basil)

Best Picture: Green Room

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se