Regi: Kenneth Lonergan

Manus: Kenneth Lonergan

Medverkande: Casey Affleck, Kyle Chandler, Michelle Williams mfl.

Produktionsbolag: Pearl Street Films/The Media Farm/The Affleck/Middleton Project mfl.

År: 2016

Längd: 137 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4034228/

Lee Chandler är mer eller mindre en enstöring och osynlig i sitt jobb som vaktmästare för ett byggnadskomplex i Boston. En dag nås han av nyheten att hans bror har avlidit av en hjärtattack. Lee återvänder till hemorten Manchester för att ta hand om begravningsbestyren, men blir minst sagt förvånad när hans bror överlämnat förmyndarskapet för sin 16-årige son till honom. Som om inte det vore nog finns det en anledning till att Lee lämnade Manchester. En anledning han helst av allt bara vill glömma.

Manchester By The Sea har snackats upp och blivit hypad i många månader nu. Det brukar dessvärre innebära att den inte kan uppfylla förväntningarna särskilt väl. Jag gick in med egentligen noll och ingen kunskap om filmen annat än att den skulle vara ytterst välspelad. Den informationen stämde. Casey Affleck får här sitt stora genombrott och spelar skjortan av en i övrigt också mycket bra ensemble. Den ende som kan mäta sig med Affleck är Kyle Chandler som Afflecks brorson, Patrick. Dessa två är mina absoluta favoriter till att plocka hem de manliga skådespelarpriserna.  Michelle Williams åkte med lite på ett bananskal i nomineringarna. Hon är bra, men inte så bra, vilket verkar vara lite av hennes förbannelse. Inte heller i sin fjärde nominering bör det bli något pris.

Kenneth Lonergan står för en makalös comeback som regissör i och med den här filmen. Han har inte gjort något noterbart sedan 2002 års Gangs Of New York, vilken han skrev manuset till. Lonergan har ett öga för både briljant skådespel och att låta scenerna ta sin tid. Det jag kanske uppskattade mest av allt är dock hans sätt att se abdurda små detaljer mitt i den sorg som karaktärerna befinner sig i. Exempelvis krånglar en ambulansbår vid absolut fel tidpunkt och man kan inte låta bli att dra på mungiporna samtidigt som scenen i sig är så hemsk som den kan bli. Briljant!

Lonergan lyckas inte fullt lika bra med sitt manusarbete. Manchester By The Sea hade enkelt kunnat kortats med en halvtimme utan att väsentliga delar hade gått förlorade. Det blir en del transportsträckor här helt enkelt. Å ena sidan kan man säga att detta kan beskriva sorgen i sig, men för mig som åskådare blev det lite väl långdraget emellanåt.

Manchester By The Sea är en mycket bra film som tyvärr har översålts till den milda grad att den inte riktigt kunde svara till mina förväntningar på den. Om ni vill se ett mycket välspelat drama om sorgearbete och uppväxt finns det dock mycket sämre val än den här filmen.

Betyg: 4 båtlåtar av 5 möjliga

Oscarsgalan 2017: Trio 1: Captain Fantastic, Elle, Hail, Caesar!

Som jag skrev i förra recensionen kommer jag bli tvungen att bunta ihop de filmer som endast är nominerad i en klass. Detta för att hinna med så många filmer som möjligt fram tills galan. Idag kör vi den första trion med Captain Fantastic, Elle och Hail, Caesar!.

Captain Fantastic handlar om hur Ben försöker uppfostra sina sex barn efter att hans fru har varit tvungen att bli inlagd på psykiatrisk klinik. Bens familj är dock inte den vanliga förortsfamiljen. Istället lever de i och av skogen. Barnen får ägna sig åt både fysisk och mental rigorös träning med målet att de ska bli helt självförsörjande. Bens planer slås dock i spillror när han nås av beskedet att hans fru begått självmord. Dessutom vill hans svärfar absolut inte se honom på begravningen. Det är något de ska bli två om...

Regissör och manusförfattare Matt Ross har med Captain Fantastic besvarat frågan om hur nära man kan komma en Wes Anderson-film utan att vara Wes Anderson. Jag gillar Wes Anderson så jag är glad att han lyckades komma väldigt nära. Viggo Mortensen är perfekt i rollen som Ben och Ross manusarbete är utsökt. Manuset fungerar på flera plan med allt ifrån litterära referenser till väldigt smart humor. Samtidigt är det en humor med svärta. Huvuddelen av filmen har en tämligen mörk premiss, men skådespelarna, i synnerhet Mortensen och George MacKay i rollen som familjens äldste son, Bo, tacklar ämnet mycket bra. Framförallt gillar jag slutproduktens syntes mellan två extremer som visar på att man faktiskt kan kompromissa utan att förlora sin själ eller sig själv i processen. Hjärtvärmande film för alla som gillar och/eller är lite av en kuf. 4+ skogsmullar av 5 möjliga.

Om Captain Fantastic är mörk på sina ställen är franska Elle fullkomligt nattsvart. Michéle är en framgångsrik affärskvinna och VD för ett spelföretag. Inget verkar kunna rubba hennes hårda fasad och framtoning. Detta ändras när hon blir brutalt attackerad och våldtagen i sitt eget hem. Elle börjar sin egen undersökning om vem gärningsmannen är. Kombinerat med andra personliga problem och en deadline som kryper allt närmre blir Elles problem allt värre. Någon vill henne illa, men frågan är om hon egentligen... gillar det?

Paul Verhoevens version av Phillipe Dejans roman Oh... kommer bli mer omdiskuterad än den redan är. Elles komplicerade förhållande till sex mot sin vilja kan säkert verka osmakligt för somliga, men det psykologiska karaktärsporträtt som Isabelle Huppert målar upp i huvudrollen gör Elle till en så pass mångbottnad karaktär att det är svårt att döma. Karaktären blir en gåta som jag inte vet om jag har något svar till - och jag älskar det!

Huppert gör en enastående roll som Elle. Hon spelar karaktären med lika delar känsla som kall beslutsamhet och beräknande. Som tittare vet man aldrig var man har henne. Hon är vad jänkarna brukar kalla "a woman in peril" men för den saken är hon absolut inte hjälplös. Elle agerar och är proaktiv, samtidigt som hon är ett offer för omständigheter utanför sin kontroll, inte minst med hennes färgstarka familjehistoria. Sexscenerna som skildras är sällan eller aldrig för njutning utan som maktmedel. Det gäller inte bara våldtäkten utan även de övriga exemplen. Det finns en smärta hos så många av karaktärerna så att använda Iggy Pops Lust For Life som ett återkommande tema blir nästan äckligt ironiskt.

Ytterligare en detalj som gör att Elle blir en fantastisk film är spelföretaget som Elle driver. De arbetar på ett riktigt spel som jag har i mitt spelbibliotek. Exakt hur det här hänger ihop med filmproduktionen vet jag inte, men effekten blir att scenerna på kontoret blir väldigt trovärdiga.

Elle är ett måste om du tycker om kvalitetsfilm. Att den inte är nominerad till bästa utländska film är ett tjänstefel. Den knockar alla filmer jag sett i den kategorin än så länge med hästlängder. Det är inte ens nära. 5 när fransk film är bra är den helvetes bra av 5 möjliga.

Avslutningsvis något lättsammare. Bröderna Coens Hail, Caesar! är en underhållande Hollywood-skröna som inte tar sig själv på för stort allvar. Eddie Mannix är en "fixare" för Capitol Studios under 1950-talets mastodontfilmsprojekt. Under inspelningen av ett bibelepos sett från en romersk centurions ögon (därav filmens titel) får Mannix dock ett svårlöst fall. Filmens stjärna, Baird Whitlock, kidnappas och produktionen stannar av. Därtill måste Mannix lösa alla andra problem som dyker upp i filmstudion.

Det var ett tag sedan bröderna Coen gjorde något riktigt bra och den trenden håller tyvärr i sig. Hail, Caesar! lyckas vara en underhållande film, men ack så splittrad. Manusarbetet skulle behövt en omgång till helt enkelt och fokus borde ha varit på kidnappningshistorien helt och hållet. Det är klart, här finns scener som är väldigt roliga på egna ben, men som helhet lyckas man inte riktigt knyta ihop säcken utan att det känns som en axelryckning.

Nåja, ensemblespelet är bra och gamle Coen-bekantingen George Clooney kan fortfarande vara förvånansvärt rolig. Den som stjäl de scener han är med i är dock lite förvånande Channing Tatum som den dumsnälle westernstjärnan Burt Gurney. Det fina skådespelet i kombination med produktionsdesign att dö för gör ändå Hail, Caesar! till en sevärd film. Dessutom är det ganska skickligt att kunna göra en film som både är ett kärleksbrev som ett långfinger åt Hollywood. Betyg: 3 svärd- och sandalepos av 5 möjliga

Regi: Morten Tyldum

Manus: Jon Spaihts

Medverkande: Jennifer Lawrence, Chris Pratt, Michael Sheen mfl.

Produktionsbolag: Original Film/Company Films/Start Motion Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1355644/

Först en liten disclaimer: Jag har alltid försökt ge varje Oscarsnominerad film en egen recension. Det kommer jag inte hinna med i år. För mycket avlönat jobb helt enkelt. Därför kommer jag ge de filmer som är nominerade i mer än en klass egna poster medans de övriga, i den mån jag hinner med, kommer samlas i poster om tre filmer.

Generationsskeppet Avalon är på väg till kolonin Homestead II med 5 000 passagerare. När mekanikern Jim Preston vaknar upp från sin stasiskapsel borde han ha färdats i 120 år. Jim blir snart varse om att det gått knappt 30 år. Ensam på ett skepp mitt ute i ingenstans försöker Jim sysselsätta sig bäst han kan, men längtan efter mänskligt sällskap blir för stark. I ett svagt ögonblick väcker han en medpassagerare, Aurora. Fast något verkar vara fel med skeppet - och hur berättar man för någon att man genom att väcka dem i princip bestulit dem på deras liv?

Rymdskepp och Jennifer Lawrence. Jag borde älska den här filmen. Det gör jag också - bitvis. Passengers är en salig blandning av högt och lågt. Chris Pratt och Lawrence sköter sig helt okej i huvudrollerna, även om det inte är några av deras bästa roller på lång väg. Det är istället specialeffekterna och designen som spelar den riktiga huvudrollen. Avalon har en design som för tankarna till både 2001: A Space Odyssey (1968) och till viss mån även estetiska val från spelserien Mass Effect. Inspirationen från Stanley Kubrick görs ännu tydligare i den bar där karaktärerna spenderar mycket tid. Den är slående lik baren från The Shining (1980), komplett med en "speciell" bartender.

Det som i viss mån sänker filmen för mig är dock manuset. Det etiska dilemmat som Jim ger sig själv om han ska väcka Aurora eller inte är intressant, men ställs aldrig riktigt på sin spets. När känslorna ska utforskas börjar saker och ting istället explodera. Det kanske är det mest säljande sättet att göra sin film på, men jag skulle väldigt gärna sett att de benade upp sin situation desto tydligare. Likaså är det mycket av vetenskapen i filmen som helt enkelt inte riktigt håller, exempelvis om relativitetsteori. Slutligen, när Jim och Aurora ställs inför ett val i slutet finns det logiska lösningar som de aldrig ens diskuterar. När varken känslospelet eller vetenskapen får utrymme är det minst sagt irriterande.

Passengers må inte vara en perfekt film, men den fungerar mer än väl som popcornunderhållning. Med lite mer arbete hade den dock kunnat bli mycket bättre.

Betyg: 3 puckade val av 5 möjliga