Regi: Theodore Melfi

Manus: Allison Schroeder & Theodore Melfi (baserat på Margot Lee Shetterlys roman)

Medverkande: Taraji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe mfl.

Produktionsbolag: Levantine Films/Chernin Entertainment/Fox 2000 Pictures

År: 2016

Längd: 127 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4846340/

När NASA hamnar efter i rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen får tre briljanta unga matematiker chansen att visa framfötterna. Det blir en utmaning för Dorothy Vaughan, Mary Jackson och Katherine Johnson som inte bara måste slå sig in i en totalt mansdominerad värld utan också kämpa för att de ska få chansen trots att de råkar afroamerikaner.

Hidden Figures är verkligen en högtidsstund för mig. Jag är väldigt intresserad av rymdutforskning i allmänhet och att få detta kombinerat med en historia om kunskapens makt är både underhållande och inspirerande. Vaughan, Jackson och Johnson bekräftade den gamla devisen om att du är tillräckligt bra på något så kan du också göra dig oumbärlig.

Trion i huvudrollerna, Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe är samtliga bra, men jag väljer hellre Henson framför akademins nominerade i Spencer. Henson har dels en större roll och uppvisar en större utveckling i sitt spel än Spencer. Nåja, båda är mycket bra. Monáe kommer lite på efterkälken med sin roll, men det är också för att hon inte riktigt har lika mycket att arbeta med som de två andra. Bland de andra rollerna märks en förvånansvärt bra Kevin Costner och Jim Parsons som den styvnackat ambitiöse kontorschefen. Även Mahershala Ali är med på ett hörn och befäster att han hade ett riktigt bra 2016.

Jag har dock stora problem med användandet av musik i den här filmen. Det är en salig blandning mellan tidstypiskt och "hipp" modern musik. Det skär sig rejält emellanåt. Jag hade också gärna sett att man trimmade manuset lite. Som så mycket annat nominerat till Oscars i år är Hidden Figures något för lång. Ungefär 20 minuter hade med lätthet kunnat skäras bort och ändå kunnat berätta alla viktiga aspekter i historien.

Hidden Figures rekommenderas dock till alla som är intresserade av rymdfärder eller amerikansk historia. Det här är helt enkelt en mycket bra film utan att vara lysande. Gott så!

Betyg: 4 badrumslopp av 5 möjliga

Regi:  Stephen Frears

Manus: Nicholas Martin

Medverkande: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg mfl.

Produktionsbolag: Qwerty Films/Pathé Pictures International/BBC Films

År: 2016

Längd: 111 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4136084/

Den rika arvtagerskan Florence Foster Jenkins drömde i sin ungdom om att bli konsertpianist. Dessvärre satte en handskada stopp för drömmen, men kärleken till musiken levde kvar. Florence ger utsålda konserter för stående ovationer New York runt som operasopran. Det är bara det att Florence inte ens kan träffa en ton rätt. Skyddad av sin nye make inser Florence inte att hon är en värdelös sångerska - och hon vill fylla allt större konsertsalar...

Den sanna historien om Florence Foster Jenkins är bara så bisarr att det förr eller senare skulle komma en film baserad på hennes liv. Till allra största del tar den också de verkliga händelserna och låter dem tala för sig själva. Florence liv var ett bevis på att pengar kan köpa allt utom talang. De kan dock köpa dig inbillad talang.

Meryl Streep fick sin 20:e Oscarsnominering med den här filmen och även om inte alla nomineringar har varit helt välförtjänta skulle jag säga att det är det den här gången. Att låtsassjunga falskt kan vem som helst göra, men det fantastiska med Streeps uppträdanden i filmen är att det ibland nästan är bra, för att i nästa sekund bli så surt som en not bara kan bli. Jag har tämligen gott gehör och vissa scener i filmen var direkt plågsamma att lyssna på. Tack och lov var det på ett underhållande sätt.

Även Simon Helberg, främst känd från The Big Bang Theory (2007), gör en bra roll som Florence pianist Cosmé McMoon och visar här att han absolut kan spela annat än sin paradroll från nämnda tv-serie. Tyvärr är också Hugh Grant med. Bara jag skrev hans namn nu så undslapp jag mig en suck jag inte kunde stoppa. Jag avskyr Grants skådespel. Han har alltid ett självgott flin och stammar fram sina repliker. Han lyckas dock klara sig relativt bra i den här filmen. Han stör åtminstone inte.

Det som sänker Florence Foster Jenkins för mig är det låga tempot. Det finns ingen anledning att den här filmen ska vara 111 minuter lång. Klipp bort 20 minuter och du har en helt okej film. Nu blir det mest långdraget på sina ställen. Vi fattar, hon sjunger dåligt, okej? Ett gäng scener funkar bra, men som helhet är det en film som kommer vara bortglömd om några månader. Är du ett fanatiskt Meryl Streep-fan kan det vara värt att kolla in.

Betyg: 2+ falska toner av 5 möjliga

Oscarsgalan 2017: Kortfilmer, animerade och live action

Den enda gången om året jag använder Itunes är när tjänsten släpper de nominerade kortfilmerna till försäljning omkring en vecka innan galan går av stapeln. Det finns en anledning till att jag bara använder Itunes en gång per år - ett klumpigare och mer tungrott program för film får man leta efter! Det skulle jag bli plågsamt varse om igår. Jag hade köpt ett paket med de nominerade spelfilmerna som alla utom en kom från länder vars språk jag inte talar. Det vore i vanliga fall bara kul, men utan engelsk text kan det bli lite svårt. Hittade till sist tysk text i inställningarna, vilket jag klarade mig på, men seriöst, Apple, ni säljer ett internationellt paket utan engelsk textning?

Hur som helst, de nominerade live action-kortfilmerna var i regel bättre än sina animerade motsvarigheter i år. Den danska Silent Nights (2016) var något svagare än sina medtävlanden, men annars var det höga betyg rakt igenom. Mina två favoriter var den spanska Timecode (2016) samt den schweiziska La Femme Et Le TSV (2016). 

Den förstnämnda handlar om hur två vakter i ett stort parkeringskomplex började skicka "meddelande" till varandra under sina respektive skift. Jag vill inte avslöja vad meddelandena består av, men det är en ytterst underhållande kvart som väntar tittaren.

Den sistnämnda handlar om hur en ensam kvinna boendes vid en liten järnvägsknut varje morgon vinkar till det passerande tåget med en schweizisk flagga. En dag får hon ett brev från lokföraren och de båda inleder en brevväxling. En mycket söt film med både värme och humor!

Tyvärr kommer troligen inte någon av dessa vinna. Den franska Ennemis Intéieurs (2016) tippas som vinnare i klassen. Det är en spännande historia om hur en fransk tjänsteman börjar en Kafkalik utredning mot en man som söker medborgarskap i landet. Filmen är förvisso bra, men efter den inledande spänningen tappar den något i fokus mot slutet. På intet sätt en dålig film, men båda ovanstående är klart bättre.

De animerade kortfilmerna var som sagt i regel svagare än sina live action-kollegor. Den enda som egentligen imponerade var den kanadensisk-engelska Pear Cider & Cigarettes (2016). Det är en brutalt ärlig skildring av hur en man försöker få en barndomskamrat att sluta dricka när han väntar på en levertransplantation. En distinkt visuell stil och en imponerande berättarteknik gör Pear Cider & Cigarettes till den enda värdiga vinnaren i klassen enligt mig.

Som vanligt lär det priset dock gå till Disney Pixar. Deras Piper (2016) har förvisso en söt liten fågel i huvudrollen, men i jämförelse med Pear Cider känns den verkligen bagatellartad. I och med den extrema distributionsfördel som Disney Pixar har jämfört med independentfilmskapare är det här mer en fråga om hur många som sett den istället för konstnärlig kvalitet. Tråkigt.