Regi: Jordan Vogt-Roberts

Manus:  Dan Gilroy/Max Borenstein/Derek Connolly

Medverkande: Tom Hiddleston, Samuel L. Jackson, Derek Connolly mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment/Tencent Pictures/Warner Bros.

År: 2017

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3731562/

Under Vietnamkrigets sista dagar försöker ett team vetenskapsmän få till en expeditionsresa till den mytomspunna Skull Island. Valet på militäreskort faller på överste Preston Packards helikopterdivision. När man upptäcker och helt sonika attackerar den gigantiska gorillan vi alla känner som Kong blir uppdraget snarare en kamp för överlevnad. Det kanske inte är Kong som är fienden trots allt...

Det finns få filmmonster jag läst och hört mer om än King Kong. Från det fantastiska originalet från 1933 till Peter Jacksons version från 2005 har jätteapan förr eller senare alltid kommit på tal i min bekantskapskrets. Jag använder bland annat originalets specialeffekter när jag föreläser om stop motion, så jag kan med gott samvete påstå att jag är mycket väl förtrogen med Kong.

Kong: Skull Island är den andra filmen i det så kallade MonsterVerse som Legendary Pictures försöker etablera. Först ut var 2014 års version av Godzilla som var en blandad kompott av högt och lågt. Tanken är att Kong och Godzilla ska fightas på vita duken om cirka tre år. Med Skull Island börjar filmerna gå åt rätt håll. Där Godzilla ibland hade långa transportsträckor drar den här filmen på med allt den har från första början och slutar inte förrän eftertexterna rullar.

Från ett objektivt perspektiv är Skull Island verkligen inte en särskilt bra film. När man köper en biljett till en film med en jätteapa förväntar man sig dock inte storslaget historieberättande utan popcornunderhållning. Det infriar Skull Island med råge, mycket tack vare två skådespelarveteraner - Samuel L. Jackson och John C. Reilly.

Jackson är Jackson helt enkelt. Det finns ingen som är så bra på att spela förbannad och hotfull som honom. Hans karaktär i Skull Island är någon slags mix mellan en kapten Ahad och överste Kurtz från Apocalypse Now (1979) om än inte lika utvecklad. Det har med berättartekniken att göra. I och med att det är fullt ös från första början måste Jackson spela ut sin hand lite för tidigt i filmen, vilket gör honom lika underhållande som serietidningsmässigt ond. 

I kontrast till Jackson står Reillys comic relief-karaktär - en halvgalen pilot som kraschade på ön under andra världskriget. Jämförelsen med Apocalypse Now blir, om den inte vore det redan med tanke på postern och fotot, nu närmast övertydlig då karaktären heter Marlow i efternamn medans den något träige protagonisten, spelad av Tom Hiddleton, stoltserar med efternamnet Conrad.

Så hur klarar sig Skull Island i jämförelse med de andra Kong-rullarna? Förvånansvärt bra faktiskt! Jag var rädd för att det här skulle vara ännu en murrig och blek film i stil med Godzilla, men det här är riktigt underhållande med vackert foto och en imponerande creature design. Ta det för vad det är och du kommer bli mer än nöjd. Ett klart fall framåt för MonsterVerse!

Betyg: 4- apkonster av 5 möjliga

Regi:  Jeremy Gillespie & Steven Kostanski

Manus:  Jeremy Gillespie & Steven Kostanski

Medverkande: Ellen Wong, Kathleen Munroe, Kenneth Welsh mfl.

Produktionsbolag: Cave Painting Pictures/JoBro Productions & Film Finance

År: 2016

Längd: 91 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4255304/

Händelserna i Stockholm är minst sagt tragiska, men vet ni vad som är ännu mer tragiskt: om du undlåter dig att fortsätta leva exakt så fritt och öppet som du vill. Med det sagt, kärlek till alla drabbade och alla som påverkats, men för min del är det nu business as fuckin' usual. Det är mitt långfinger till terrorn. Det må inte vara stort, men rätt obekvämt att rotera på ändå.

Daniel ska precis avsluta ett skift på sitt jobb som polis i en liten sömnig håla när en allvarligt skadad ung man bokstavligt talat kryper ut från skogen. När Daniel sett till att mannen fått vård börjar märkliga saker snabbt hända på det i princip nedlagda sjukhuset och som inte det vore nog omringas byggnaden plötsligt av män i vita kåpor. Det kommer bli en lång natt...

Vad... vad såg jag precis? The Void börjar väldigt lovande och för tankarna till John Carpenters tidiga alster. Det är också Carptenter som filmen liknats vid på forumen, vilket gjorde mig intresserad. Efter 30 minuter är det ungefär som filmskaparduon Gillespie & Kostanski kastat upp armarna i luften och sagt: "vi har ingen aning om hur det här ska utvecklas. Äsch, fuck it, vi tar allt vi har!". The Void är verkligen ett kärleksbrev till 80-talets skräck som låg en aning utanför den bredaste mainstreamfilen. Jag vet inte om jag skulle säga att det är så mycket Carpenter efter 30 minuter som det är en Cliver Barker eller Brian Yuzna på meth. Problemet är bara att det blir för mycket.

Carpenter och grabbarna tog sin tid med uppbyggnad till en stor final och/eller etapper på vägen till finalen. Gillespie & Kostanski lägger lager på lager med creature effects, skumma sekter, body horror, blinkningar till giallo och allt annat de kunde komma på. Det blir en extremt plottrig film som i avsaknad av riktig suspens eller humor mest blir en teknisk uppvisning. Det ska dock poängteras att just effekterna är fantastiska i all sin slemmiga fägring. När filmen inte kan bjuda på mer än det och till sist dessutom faller ihop av sin egen iver att berätta allt på 90 minuter blir det inte en rulle jag kan rekommendera annat än till fans av den gamla skolans specialeffekter. Tja, det och fans av bra musik. Alla filmer med Lustmord på soundtracket tar åtminstone några goda beslut.

Betyg: 2 slemmiga slemmon av 5 möjliga

Regi:  Fabio Guaglione & Fabio Resinaro

Manus:  Fabio Guaglione & Fabio Resinaro

Medverkande: Armie Hammer, Annabelle Wallis, Tom Cullen mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company/Roxbury/Sun Film mfl.

År: 2016

Längd: 106 min

Land: USA/Spanien/Italien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3707104/

Efter ett misslyckat uppdrag tvingas sergeant Mike Stevens och hans vapenbroder Tommy fly till fots över en hårt minerad öken. När de nästan är framme vid en förhoppningsvis vänligt sinnad by kommer de rakt in i ett minfält. Mike finner sig snart helt själv i en brännande het öken med räddningen åtminstone 50 timmar bort, med ena foten ovanpå en mina...

Mine hade helt gått mig förbi innan den landade i dropboxen idag. Jag brukar gilla den här typen av överlevnadshistorier som först och främst utspelar sig på en och samma plats.Mine kanske inte tillhör de allra bästa av dessa, men är ändå båda sevärd och klart över medel. 

Till en början ställde jag mig lite frågande till manuset. Det märks att det är två män som inte har engelska som modersmål som skrivit det då dialogen av och till är riktigt stolpig. Detta är främst ett problem under filmens 20 första minuter. Därefter är dialogen av naturliga skäl sparsmakad. Detta ger manusförfattarna (tillika regissörerna) möjligheten att gräva ner sig i huvudanledningen till att jag gillar den här typen av film - utan särskilt många skådespelare och många scener med endast en dito måste manuset djupdyka i karaktärspsykologin. Guaglione & Resinaro är lite hit or miss här, men till deras försvar blir många av de lite märkligt spelade scenerna betydelsefulla mot filmens slutakt. Slutakten är också Mines absolut bästa del.

Mycket av överlevnadshistorier står och faller med vem som spelar huvudrollen. Armie Hammer är till en början okej för att bli allt bättre ju längre filmen går. Han gör inte en av de starkaste rollprestationer jag sett, men även han är klart över medel. Det är lite det som Mine är - över medel utan att glänsa. För er som gillar psykologiskt krigsdrama helt enkelt.

Betyg: 3+ ojämna ökenresor av 5 möjliga

Regi:  Justin Kurzel

Manus: Michael Lesslie /Adam Cooper /Bill Collage

Medverkande: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Ubisoft Motion Pictures/DMC Film mfl.

År: 2016

Längd: 115 min

Land: Storbritannien/Hong Kong/Frankrike/USA/Taiwan/Malta/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2094766/

Efter ett liv på flykt undan sin far hamnar Cal Lynch i fängelse dömd för mord. När han sluter ögonen på avrättningsbritsen hade han aldrig kunnat förvänta sig att vakna upp på andra sidan jorden. Cal visar sig ha blivit "tvångsrekryterad" till ett program som ämnar ta reda på vad som hände med det legendomspunna "Apple of Eden" - en artefakt som i rätt händer skulle kunna skapa världsfred. Det är ingen tillfällighet att Cal rekryterats. Han är den ende kvarlevande ättlingen till en medlem i den grupp assassiner som tros ha haft äpplet sist. Men allt är inte som det verkar i forskningsanläggningen och flera mäktiga krafter konspirerar för att få sin vilja igenom...

Assassin's Creed-serien tillhör bland de bäst säljande spelen någonsin och således är det klart att en filmadaption skulle komma förr eller senare. Själv spelade jag de två första spelen innan jag tröttnade, men erkänner att spelen trots allt har en imponerande ambitionsnivå, även om de kanske inte alltid lever upp till den. Man har också lyckats få med en imponerande ensemble med Michael Fassbender i spetsen. Sen börjar filmen och allt logik och god smak flyger sin kos.

Manuset till Assassin's Creed krävde tre personer att skriva och det är något av den dummaste sörja jag någonsin sett. Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja. För att ett matinéäventyr ska fungera måste det finnas klart definierade protagonister och antagonister. I den här filmen är alla totala rövhål, kanske med undtantag för Marion Cotillards karkatär som kanske kan komma undan rövhålsstämpeln genom att vara barnsligt naiv. Per definition är alla "hjältarna" mördare. Det är inte heller talan om några "rättfärdiga" mord eller olyckor - filmen börjar ju i princip med att hjälten ska avrättas för ett brott han faktiskt har begått. Än värre blir det när vi blandar in genetik i det hela. Enligt Cotillards karaktär, Sofia, är huvudpersonen genetiskt betingad för våld. Va?! Genetiskt betingad för ett beteende? Så här fortsätter det. Försöken att få in "vetenskap" i manuset blir skrattretande och man borde bara försökt förklara det med magi eller något.

Jag hade kunnat förlåta det urbota korkade manuset till viss mån om det hade varit underhållande. Jag ser mycket skräp med dåliga manus som jag gillar, men då är det för att jag inte har tråkigt framför skärmen. Assassin's Creed är totalt befriat från humor och andra förmildrande omständigheter. Det är en förbannat tråkig film helt enkelt. När dessutom actionscenerna är lika lättviktiga som alkoholfri öl slås sista spiken i kistan. Det finns inget motstånd, jag tror inte på vad som händer på skärmen, hur många volter de parkourknarkande lönnmördarna än gör. Jackie Chan gjorde bra mycket häftigare saker för 30 år sedan utan datorhjälp.

Håll dig borta från Assassin's Creed. Om jag hade varit större fan av spelen hade jag blivit uppriktigt förbannad. Som det är nu kan jag inte ens ge den här filmen en etta i betyg. Det är ingen film. Det är ett live action-tv-spel som jag inte ens får spela och även om jag hade fått det hade jag troligen stängt av efter fem minuter. En av förra årets absolut sämsta filmer.

Betyg: 0 svandyk av 5 möjliga