Alla inlägg den 4 september 2017

Av Ulf - 4 september 2017 17:45

 

 

 

 

 

One Chance Out Between Two Worlds: Twin Peaks del 3

 

En betydande del av varför många, inklusive jag, hade sett fram emot de nya Twin Peaks-avsnitten så pass mycket vi gjort var att vi skulle få återse gamla karaktärer och äntligen få reda på vad som hänt dem. De personliga relationerna karaktärerna emellan var i mångt om mycket det som band samman de första två säsongerna. Det är också här jag måste rikta en del kritik mot Lynch och Frost. De nya avsnitten har ofta en känsla av alienation, som inte bara går igenom som ett tema rent berättartekniskt utan även mellan karaktärerna. Var och en blir sina egna småöar i en månlös mörk natt.

Det finns vissa undantag till den här regeln. Andy och Lucy (Harry Goaz och Kimmy Robertson) är fortfarande det sötaste kärleksparet du kan se. Samtidigt har Andy vuxit ordentligt som karaktär och verkar inte tillnärmelsevis lika dumsnäll som för 25 år sedan. Deras son, hitintills endast sedd i ett avsnitt, är en drömmande biker vid namn Wally Brando och spelas av Michael Cera av alla människor. Det är rejält skumt och samtidigt fantastisk kul.

Ett annat undantag är den gamla dynamiken mellan Big Ed Hurley (Everett McGill) och Norma Jennings (Peggy Lipton) som fortfarande går som katter kring het gröt. Norma verkar ha resignerat att Ed aldrig kommer lämna sin halvgalna fru, Nadine (Wendy Robie), och Ed är alltid Ed - stabil, pålitlig och självförnekande. Scenen när Nadine till sist “släpper” Ed fri och han till sist kan agera på sina känslor för Norma fullt ut är bland det mest rörande jag sett. Nadine är sitt vanliga halvknäppa jag, nu totalt såld på Dr. Lawrence Jacobys (Russ Tamblyn) konspirationsteorishow.

Bobby Briggs (Dana Ashbrook) har vuxit upp till att arbeta för polisen (av alla saker) och har utvecklat en märklig förmåga att ständigt brista i gråt. Hans gamla flickvän, Shelly Johnson (Mädchen Amick) har gått vidare till nästa dåliga förhållande - något hon har gemensamt med sin och Bobbys dotter Rebecca.

Slutligen har bröderna Horne gått mer eller mindre skilda vägar med Benjamin (Richard Beymer) fortfarande drivandes The Great Northern Hotel och Jerry (David Patrick Kelly) arbetandes som försäljare (och brukare) av laglig marijuana. Just det, James Hurley (James Marshall) är också med tämligen ofta, ännu mer tyst och stoisk efter en motorcykelolycka. Och Sarah Palmer (Grace Zabriskie) har något mörkt som lever inom henne, Hawk (Michael Horse) leder den nya utredningen av Coopers försvinnande och en väldigt sjuk Log Lady (Catherine E. Coulson) pratar med honom i telefon med svag röst och… ja, ni märker att det är väldigt många karaktärer kvar, men samtidigt känns banden mellan dem tunnare än vanligt.



  Och sent om sider dansar Audrey Horne (Sherilyn Fenn) igen



Mycket beror det på att ett av de viktigaste naven, sheriff Harry Truman (Michael Ontkean), saknas. Harry höll ihop väldigt många av de olika bihandlingarna i serien utan att det egentligen märktes. När han nu ersatts av Robert Forster som brorsan Frank Truman känns det lite som luften gått ur scenerna i polisstationen. De flesta av de gamla skådespelarna gör sina roller som de aldrig gjort något annat. Bäst är den tragiskt nyligen bortgångne Miguel Ferrer som den ständigt irriterade FBI-agenten Albert Rosenfield som har några av seriens roligaste repliker. Även David Lynch själv återvänder i rollen som FBI-chef Gordon Cole, med en viss gubbsjukevarning som följd. Det råder dock inget tvivel om att serien är specialskriven åt en specifik skådespelare - Kyle MacLachlan.

Som den skådespelare man främst sammankopplar med Lynch (med sin kvinnliga motsvarighet i Laura Dern) får MacLachlan spela inte mindre än tre olika roller i säsongen varav de två främsta, Mr. C och Dougie Jones, inte kunde vara mer olika. Det visar på ett imponerande omfång hos MacLachlan, även om jag inte riktigt kan ta honom på allvar i den uppenbara peruk han har på sig som Mr. C. Dougie Jones är, som jag tidigare skrivit om, en ny fanfavorit och har några av de roligaste scenerna (om än inte replikerna eftersom han knappt talar i den här rollen) som i grund och botten ett naivt och nyfiket barn i en vuxen mans kropp.

Bland de nya karaktärerna märks en lång rad såväl kända som okända namn. De två som troligen får mest skärmtid är även de ofta använda Lynch-skådisar: Naomi Watts som Janey-E Jones, fru till Dougie och tidigare nämnda Laura Dern som Coopers långtida sekreterare Diane som aldrig setts på bild tidigare. Watts har sina scener som den desperata hemmafrun, men blir till sist mest påfrestande. Istället är det Dern som stjäl showen som bästa nykomling. Hon är allt annat än vi förväntat oss. Ständigt förbannad, kedjerökande och klart alkoholiserad blir hon ofta ofrivilligt komisk i sin “skiter väl jag i”-attityd. Dern visar återigen att hon är en skådespelerska som är sorgligt underanvänd i Hollywood.

Det är dock här det brister lite för serien. Ja, de gamla avsnitten hade också många karaktärer, men säsong 3 känns ibland lite som Krig och Fred. Det finns över 200 karaktärer listade i castinglistan och det är minst 100 för många. Jag skulle mycket hellre ha sett ett större fokus på händelserna kring Buckhorn och Twin Peaks och snabbt lagt Las Vegas-storyn åt sidan. Då hade vi också sluppit James Belushi som aldrig är värd den film han fastnar på. Belushi är och förbli en värdelös skådespelare som fortfarande rider på sin brors namn efter alla dessa år. Om jag aldrig ser honom i en annan roll är det fortfarande för tidigt. Många bihandlingar går heller ingenstans. Faktum är att det hade behövts åtminstone en säsong till för att knyta samman diverse lösa trådar.

 

Något som är verkligen hjärtskärande är att återse gamla karaktärer vars skådespelare har dött. Genom gamla klipp och ibland röstskådespeleri har man bland annat återuppväckt både BOB (Frank Silva), major Garland Briggs (Don S. Davis) och inte minst Philip Jeffries (David Bowie). Det är klart att dessa för historien centrala karaktärer måste vara med, men det är ändå med ett visst stygn av sorg vi återser dem.

 

Då är musiken roligare. Eller, ja, den musik som nu finns. Angelo Badalamentis jazziga soundtrack har förpassats till att bara användas under vissa enstaka scener och Twin Peaks är nu en ganska tyst serie. Musiken är koncentrerad till de scener på The Bang Bang Bar som ofta avslutar avsnitten. Det är en brokig blandning artist som uppträder, med alla från Nine Inch Nails till mina nya favoriter Chromatics. Stilarna är skiftande, men en genomgående röd sammetstråd är den drömska kvalitet som Lynch alltid har på sina ljudspår.

 

Chromatics uppträdande med låten Shadow tillhör säsongens musikaliska höjdpunkter 

 

 

Rent filmtekniskt, med skådespel och musik, är de nya avsnitten inte riktigt i samma klass som originalssäsongerna. Fotot blandar och ger, men är för det allra mesta bra och framförallt knivskarpt. Ändå saknar jag i viss mån det såpaglossiga filter som tycktes finnas över alla avsnitten när det begav sig.

 

I min sista del i den här lilla artikelserien ska jag sammanfatta mina tankar och funderingar kring Twin Peaks tredje säsong. Då har jag också hunnit se de avslutande två avsnitten.

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
<<< September 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se