Regi: Joe Wright

Manus: Anthony McCarten

Medverkande: Gary Oldman, Kristin Scott Thomas, Lily James mfl.

Produktionsbolag: Perfect World Pictures & Working Title Films

År: 2017

Längd: 125 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4555426/

London, maj 1940: Efter att ha missbedömt Hitlers avsikter och ha försatt Storbritannien i en prekär situation tvingas premiärminister Neville Chamberlain avgå. Winston Churchill utses till ny ledare och kastas direkt in i hetluften både på hemmaplan och i utrikespolitiken. Samtidigt hänger en katastrof i luften då stora delar av Storbritanniens armé håller på att tvingas ut i havet vid Dunkirk.

Förra året släpptes tre filmer som man nästan kan se som en trilogi. Börja med Darkest Hour, sen Dunkirk (2017) och avsluta med Churchill (2017). Som så ofta är mittenfilmen i trilogin den bästa, men Darkest Hour ligger inte långt efter.

Om Brian Cox gjorde sitt livs roll i Churchill både matchas och överträffas han av Gary Oldman i den här filmen. Det finns en anledning till att i princip alla posters till den här filmen proklamerar att "Gary Oldman is Winston Churchill in...". Ja, han är rollen in i minsta detalj och Anthony McCartens manus lyckas med balansakten mellan att skildra den mer privata sidan av Churchill med den politiska. Det är klart, här tas vissa friheter med historien, men knappast några avgörande sådana som de jag upptäckte i den andra omnämnda filmen.

Framförallt lyckas Joe Wright skapa en nerv i sin film med hjälp av skicklig klippning, musik och foto. Ja, vi vet exakt hur det kommer gå (om du inte kommer ihåg det sedan grundskolan... gå om), men precis som i Christopher Nolans Dunkirk är det det snabba berättandet tillsammans med stunder av stillhet som gör Darkest Hour till en mycket bra biografi över en dramatisk period i en mans liv.

Det är svårt att egentligen säga så mycket mer om Darkest Hour. Jag känner att min inspiration för att skriva recensioner på filmer baserade på Winston Churchill börjar sina lite. Förhoppningsvis, även om två av tre filmer om händelserna varit mycket bra, kan de låta gamle Winston vila lite nu... eller chilla. Förlåt, jag var tvungen.

Betyg: 4 mörka timmar av 5 möjliga

“Sometimes there is absolutely no difference at all between salvation and damnation.”

Författare: Stephen King

År: 1996 (svensk utgåva 1997)

Sidor: 477

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-651-6

1932: Paul Edgecombe är vaktchef på Cold Mountain-fängelsets avdelning för dödsdömda. En dag börjar det hända märkliga saker på avdelningen. John Coffey, den störste man Edgecombe någonsin sett, dömd för att ha mördat och våldtagit ett tvillingpar, tar sin plats bakom galler. Paul inser snart att något inte står rätt till. Den tystlåtne och lätt mentalt utvecklingsstörde Coffey verkar inte vara den som ens kan komma på tanken att skada någon - och efter det mirakel Paul ser honom utföra är frågan vem eller vad de egentligen har att göra med?

Vissa filmatiseringar biter sig fast i minnet så pass att jag har svårt att se någon annan än skådespelarna ifråga även när jag läser boken. Jag tror sällan det funnits en lika välcastad roll än när den i förtid bortgångne Michael Clarke Duncan spelade John Coffey i filmatiseringen. Därför är det Duncans ansikte jag ser framför mig när jag läser om The Green Mile och jag förvånas fortfarande över hur stark den är.

The Green Mile är egentligen inte en bok utan fem. King fick idén från sitt dåtida förlag, Signet Books, att skriva en följetångsroman likt Dickens gjorde på sin tid. Resultatet blev en fem månader lång utgivning med en kortare bok per månad. I den variant jag använt mig av för recensionen har dessa fem kortare texter samlats i en bok. Däri ligger också den enda större invändning jag har mot berättelsen. Skarvarna mellan delarna känns ibland väldigt klumpiga och King har själv medgivit att så är fallet. Han har uttryckt intresse för att någon gång återvända till berättelsen för att slipa bort dessa skavanker, men tills dess är den aktuella versionen den vi har att tillgå.

Skarvarna till trots är The Green Mile Kings i särklass bästa fängelsehistoria. Många hade säkert valt filmatiseringen av Rita Hayworth & Shawshank Redemption (1982/1994), men jag har i den länkade recensionen uttryckt mina problem med den historien. The Green Mile är magisk realism i sin allra finaste form. King beskriver det vardagliga livet på fängelset perfekt och framförallt kontrasten mellan tristessen vakterna känner och de explosioner av våld de ibland måste ta itu med. Den humanism King beskriver både vakter och fångar med är smittande, men det vore inte King om det inte fanns en riktigt bra antagonist. I det här fallet finns det två. Intressant nog är det inte två fångar utan en fånge och en vakt det handlar om.

Percy Wetmore är en klassisk King-skurk. Han är rent ut sagt en sadistisk jävel till vakt som samtidigt är både för feg och korkad för att vara en tuffing. Istället är han en osnuten skitunge som skyddas uppifrån av sin politiskt inflytelserika familj. Wetmore har en mycket obehaglig blandning mellan sadistisk nyfikenhet och ren skär dumhet, vilket gör honom lika oberäknelig som dryg - inte allra minst eftersom han är säker på vad han gör är rätt. Percys motsvarighet bland fångarna är William Wharton, en totalt bindgalen ung man som helst av allt vill tro att han är Billy The Kid reinkarnerad.

Där filmatiseringen ibland blir lite för blödig och sentimental lyckas boken verkligen trycka på rätt känsloknappar och jag kan verkligen rekommendera den till alla. Det är en tragisk historia med ond, bråd död, men ändå ett hoppfullt budskap. Om King nu bara kan få tummarna loss och fixa formen också.

Betyg: 4 cirkusmöss av 5 möjliga

Regi: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro & Vanessa Taylor

Medverkande: Sally Hawkins, Michael Shannon, Doug Jones mfl.

Produktionsbolag: Bull Productions/Double Dare You (DDY)/Fox Searchlight Pictures

År: 2017

Längd: 123 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5580390/

Elisa lever ett tämligen ensamt liv eftersom hon på grund av sin stumhet har svårigheter att kommunicera med andra. Annat än sin granne och sin kollega, Zelda, har hon i princip inget socialt liv. Hon har dock ett arbete som städerska på ett topphemligt labb. Där träffar hon av en händelse på ett av försöksexemplaren, en närmre två och en halv meter lång varelse som ser ut att komma från havet. De båda bildar en oväntad vänskap som dock hotas av experimenten som militären vill genomföra.

Jag har aldrig förstått den påstådda storheten hos Guillermo del Toro. Hans konstanta insnöande på "mörka sagor" var gammalt redan för tio år sedan och filmerna följer alltid idén om att ytan är viktigare än substansen. Några tidiga filmer i hans karriär lyckades i viss mån resa sig över detta, men The Shape Of Water är mest par for the course när det gäller del Toros filmer sedan dess. Det ser jäkligt snyggt ut, designen är distinkt och musikspåret är passande. Sen har den också karikatyrer till karaktärer, ett manus som förebådar saker så klumpigt att jag bara blir trött samt en och annan scen som säkert verkar magiska för vissa, men som tar mig helt ut ur filmupplevelsen.

Det The Shape Of Water dock lyckas med är castingen. Sally Hawkins är mycket bra i huvudrollen som den stumma Elisa och har all sin dialog via ASL. Det ställer stora krav för en skådespelerska att kunna förmedla vad hon vill när man tar ifrån henne ett av de viktigaste verktygen - rösten - men Hawkins gör mycket bra ifrån sig. Filmens andra stora behållning när det gäller skådespelet är Michael Shannon som den nästan parodiskt patriotiske säkerhetschefen Strickland.

Sen är det manuset. Det är en tämligen ordinär kärlekshistoria mellan kvinna och fiskman/odjur/någon från fel sida av stan och det funkar sisådär. Hawkins och den evige fiskmannen Doug Jones (det är tredje gången han spelar en amfibisk kille för del Toro) gör sitt bästa och ibland lyckas de till och med få lite kemi, men saken är att Jones roll inte är särskilt sympatisk till att börja med. Med ett så här pass långt manus hade de gärna fått ge honom lite fler karaktärsdrag än fight or flight. Designmässigt har del Toro mer än sneglat på den klassiska designen av The Creature From The Black Lagoon från filmen (1954) med samma namn när det gäller Jones feniga alter ego. Faktum är att alla små referenser och sätt den etablerar sig i ett slags americanadoftande 60-tal är riktigt bra.

Till syvende och sist är The Shape Of Water mer av det samma från del Toro. Den kommer hyllas och jag försöker fortfarande luska ut varför folk älskar honom. För mig är det mest en axelryckning med utsökt tekniskt arbete.

Betyg: 3 fiskpinnar av 5 möjliga

Regi: Martin Campbell

Manus: David Marconi (baserat på Stephen Leathers bok The Chinaman)

Medverkande: Jackie Chan, Pierce Brosnan, Rufus Jones mfl.

Produktionsbolag: Arthur Sarkissian Productions/The Entertainment Production Company/The Fyzz Facility

År: 2017

Längd: 113 min

Land: Storbritannien/Kina/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1615160/

Restaurangägaren Quans dotter omkommer i en terroristattack i London och världen tittar på med skräck när en nyuppkommen avknoppning av IRA tar på sig dådet. I Belfast är försteminister Liam Hennessy under hård press, inte minst med tanke på hans samröre med just IRA i sin ungdom. Saken blir inte lättare när han får en viss Quan på besök som kräver honom på namnen på bombmännen. Liam inser snabbt att Quan inte är någon man kan avfärda hursomhelst och finner sig plötsligt i både politisk och reell skottlinje.

Det finns ingen actionstjärna som Jackie Chan. Jag tror jag sett åtminstone 90% av vad han gjort under åren (vilket är en ansenlig hög med film) och bara det att han fortfarande lever vid snart 64 års ålder är en bedrift. Att han dessutom fortfarande sparkar röv med de bästa av sina konkurrenter är inget annat än ett mirakel. Med The Foreigner visar han åter var skåpet ska stå.

Det som skiljer den här filmen från det mesta i Chans filmografi är att den spelas helt seriöst. Chans typiska humor är inte här, men istället visar han sig från sin bästa enmansarmé-sida. Manuset, trots att det är flyttat till konflikten mellan England och valda delar av Nordirland istället för USA:s förortsvärld, påminner mycket om First Blood (1982) uppblandat med en god dos Taken (2008). Det är en väldigt lyckad blandning som förvisso inte bjuder på någon mer djuplodande analys av konflikten som sådan, men förenklar den inte heller. Chan har god kemi med Pierce Brosnan som den nordirländske försteministern och deras scener tillsammans bjuder på mer än ett bevingat ord.

The Foreigner är en mycket bra actionthriller som bara missar lite när det gäller karkatärsutvecklingen av vissa av birollskaraktärerna. Visserligen kan man diskutera om detta gjorts för bästa möjliga chockeffekt när somliga saker slutligen avslöjas, men det gör också filmens sista akt något förvirrande och framhastad. Det är dock ingen anledning till att inte se The Foreigner om du gillar Chan och vill se honom i en mer seriös roll.

Betyg: 4 mucka inte med kinesiska restaurangägare av 5 möjliga

Allas favoritångestserie Black Mirror kom med sex nya avsnitt under mellandagarna. Det här blir en lite annorlunda recension i och med att lite av seriens premiss är att det är avslutade avsnitt som endast löst hänger ihop (om ens alls) i tematik. Generellt kan jag dock säga att säsong 4 är den genomgående svagaste sviten hitintills, även om här finns guldkorn. Det är stora förväntningar som ska infrias och det är tyvärr inte alltid det lyckas. Nedan listar jag de sex avsnitten i stigande betygsordning. Tycker du annorlunda? Kommentera!

6. Metalhead

Säsong 4:s absolut svagaste avsnitt är också ett som hade stor potential. I ett postapokalyptiskt landskap jagas en av de få överlevande människorna av en "dog" - en slags vakthund med imponerande artificiell intelligens. Det är i princip hela handlingen. Vackert filmad i skarpt svartvitt, bra design och skådespel är Metalhead inte någon katastrof, men den är märkligt konventionell för att vara Black Mirror. Jag hade förväntat mig mer och framförallt hade jag kunnat undvara det riktigt påklistrade slutet.

5. Crocodile

En familjekvinna och högt ansedd arkitekt plågas av den dödsolycka hon var med att undanröja bevisen för när hon var yngre. När hon kontaktas av sin gamla pojkvän sätts saker i rörelse utom hennes kontroll när en intet ont anande försäkringsagent med en maskin som kan spela upp folks minnen korsar hennes väg.

Crocodile följer förvisso seriens tematik rätt väl, men lyckas aldrig riktigt lyfta. Det känns oftast som en urvattnad version av Minority Report (2002) som försöker hitta sin egen identitet. Å andra sidan är det heller aldrig ett ointressant avsnitt utan placerar sig rakt in i mittfåran utan större problem. Det håller helt enkelt inte riktigt den klass som jag är van vid med Black Mirror.

4. Arkangel

När Maries dotter Sara försvinner från en lekpark och hittas först efter enträget sökande bestämmer Maria sig för att operera in ett avancerat chip i dotterns hjärna. Chipet låter Marie se genom Saras ögon och hålla koll på henne var hon än befinner sig. Efter att Sara börjat uppvisa märkliga tendenser i och med chipets funktion att censurera allt som kan verka stötande stänger Marie av sin kontrollenhet. Men hur länge kan hon låta dottern få ha sitt privatliv ifred?

Nu snackar vi! Det är det här jag vill att Black Mirror ska vara. Det är samhällskritik med hjärtskärande känslor, vilket är seriens styrka. Regisserat av Jodie Foster (!) är Arkangel ett intressant avsnitt som tyvärr missar några ganska uppenbara saker att utforska vidare. Jag kan enkelt komma på flera alternativa slut som skulle göra avsnittet ännu mer emotionellt hårdslående, men Arkangel är fortfarande ett bra avsnitt.

3. Hang The DJ

Amy och Frank matchar i ett dejtingsystem som ger varje förhållande ett utgångsdatum. Efter att bara ha fått spendera tolv timmar med varandra skiljs de åt, uppenbarligen besvikna över att det inte blev mer. När de efter några förhållanden sedan blir hopparade igen verkar de ha hittat rätt. Eller har de?

Varje säsong av Black Mirror brukar ha minst ett avsnitt om romantiska förhållanden i teknikens tidsålder och den äran tillskrivs alltså i säsong 4 till Hang The DJ. Det är ett välspelat avsnitt med två huvudrollsinnehavare med mycket bra kemi mellan sig, men ett avsnitt av Black Mirror ska hålla ihop inom sin logiska kontext, vilket Hang The DJ har lite problem med. Jag ska inte avslöja för mycket eftersom det trots de logiska krumsprången är ett mycket bra avsnitt.

2. Black Museum

Nish är på semesterresa i den amerikanska södern när hon stannar på en ödslig mack för att ladda upp sin elbil. För att fördriva tiden besöker hon den enda attraktionen längs vägen, det så kallade Black Museum - ett kriminalhistoriskt museum i regi av den excentriske Rolo Haynes. Haynes berättar om de föremål han samlat på sig under sina år, men allt är inte som det verkar. Vad finns egentligen bakom det mystiska draperiet?

Black Museum är egentligen för omfångsrikt för sitt eget bästa. Tre till synes oberoende historier vävs dock tillsammans på ett mycket bra sätt mot slutet och för diggare av body horror finns här mycket att hämta. Här finns många, många idéer som hade varit värda ett avsnitt i sig själv, men som ett antologiavsnitt i en antologiserie fungerar ändå Black Museum mycket bra, om inte annat för den tillfredsställande upplösningen.

1. U.S.S Callister

Robert Daly är den briljanta hjärnan bakom ett avancerat VR-spel, men ses som besvärande på kontoret. Med sitt enorma intresse för en science fiction-serie från 60-talet tar dock Robert ut sina dagliga besvikelser på en VR-version av samma serie, där han är kapten över U.S.S Callister. Det är bara det att hans besättningsmedlemmar är genetiska kopior av hans arbetskamrater...

Kanske föga förvånande var det säsongens parodi/hyllning på Star Trek som tilltalade mig mest i den här omgången. U.S.S Callister lyckas på samma gång vara en kärleksfull hyllning till klassisk science fiction som den platsar perfekt in i Black Mirror-universumet. Det jag kanske gillar mest är att med lite tweaks hade det här kunnat vara ett avsnitt av just Star Trek. Känslan är perfekt fångad och även om man gärna driver det till sin spets fungerar det väldigt bra. Säsongens klart bästa avsnitt.

Regi: James Franco

Manus: Scott Neustadter & Michael H. Weber (baserat på Greg Sesteros & Tom Bissells bok)

Medverkande: James Franco, Dave Franco, Seth Rogen mfl.

Produktionsbolag: Good Universe/New Line Cinema/RatPac-Dune Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3521126/

Greg Sesteros största dröm är att bli skådespelare, men han har problem att ta sig ur sitt skal till och med under sina skådespelarlektioner. Det problemet har inte en av hans kurskamrater, Tommy Wiseau. De två inleder en vänskap som tar dem till Hollywood där... det inte går så bra. Greg föreslår på skämt att de ska göra sin egen film istället, vilket Tommy tar på fullt allvar. Snart är de igång med inspelningen av vad som skulle komma bli århundradets kalkonfilm och som underhållit människor över hela världen, men kanske inte riktigt på det sätt som de tänkte sig.

Oh, hai guys! The Room är min generations stora kultfilm, alla kategorier. Min egen historia med filmen, och den utomjording som är Tommy Wiseau, började med en recension online som Tommy ville stämma recensenten för om han inte tog ner. Det var helt klart en film jag var tvungen att se! Och herrejävlar... The Room är en tripp utan dess like. Det är som någon observerat mänskligt beteende, men inte riktigt lyckats imitera det framför kameran. Det är en av de roligaste filmer jag sett och ett varmt minne är när jag såg Greg Sesteros föreläsning om inspelningen innan en screening på stor duk.

När det stod klart att det var James Franco som skulle regissera filmversionen av Greg Sesteros bok suckade jag mest. Franco kan, i sina bästa stunder, vara en kompetent skådespelare, men lika ofta verkar han främst välja "kompisprojekt" som bara blir gjorda för att han trots allt har lite erfarenhet i Hollywood. Sen började buzzen om filmen och ja, jag kan lugnt säga att det här är Francos bästa roll i karriären och ett djupt imponerande och kärleksfullt hantverk. Franco äger varje scen fullkomligt och imponerar även i regirollen. Ett exempel på detta är att man under eftertexterna kör scener från The Room sida vid sida med samma scener från The Disaster Artist. De är i det närmsta identiska. Den tid och det arbete som gått åt för att fånga Wiseaus galenskap är fantastisk.

Det är klart att jämförelserna går till Ed Wood (1994), men The Disaster Artist skildrar inte så mycket besvären att lyckas i Hollywood som besvären att göra en film till varje pris, kosta vad det kosta vill. Likheten ligger i den bakomliggande historien där Tommys vänskap med Greg påminner och Ed Woods vänskap med Bela Lugosi. The Disaster Artist är inte bara gag på gag utan har alltså också en djupt tragisk kärna. Tommy är en omöjlig karaktär att tycka om, men samtidigt kan man inte låta bli att tycka synd om honom. Franco skildrar honom perfekt. Han har också bra draghjälp från sin bror, Dave Franco, i rollen som Greg. Dave blir vår guide in i galenskapen och till en dröm som han helst av allt skulle vilja tro på, men blir mer och mer tveksam till.

The Disaster Artist är förra årets roligaste film. Jag hade kramp i magen efter hälften av speltiden, men den lysande komiken fråntar inte någonting från storyns andra element. Om du inte sett The Room, gör det. Se sedan den här filmens totala kärleksförklaring till att inga drömmar är för stora även om du helt skulle sakna talang.

Betyg: 5 hi Marks av 5 möjliga

Regi: Greta Gerwig

Manus: Greta Gerwig

Medverkande: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Entertainment 360/IAC Films

År: 2017

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4925292/

Christine "Lady Bird" McPherson vill helst av allt lämna tryggheten i Sacramento för att söka sig österut. College hägrar, men innan dess måste ett turbulent sista år på high school klaras av, med allt vad det innebär.

Det måste vara något kulturellt, tänkte jag när jag stängde av filmen. Efter att ha kollat allmän konsensus på Rotten Tomatoes och andra sajter tänkte jag att det måste vara något fel på mig. Sen kom jag på vad det var - alla de som hyllar Lady Bird som den bästa coming-of-age-rullen de senaste tio åren eller så arbetar inte på skola. Det är meningen att vi ska tycka att Lady Bird är charmig i alla sina pretentioner. Det är hon inte. Hon är otroligt jobbig och inte ens på ett intressant sätt.

Jag älskar coming-of-age-historier när de faktiskt är bra. Antingen måste de vara rosenskimrat nostalgiska, exempelvis som Wes Andersons Moonrise Kingdom (2012), eller brutalt ärliga och realistiska som Richard Linklaters Boyhood (2014). Med dessutom den lika fantastiska som populära Skam (2015 - 2017) i färskt minne står sig Lady Bird väldigt lätt.

Alla typiska tonårsriter beskrivs, men det blir aldrig något större drama av saken. Istället får vi följa en otrevlig, otacksam och pretentiös tonåring och hennes konflikt med hennes lika otrevliga mor. Det är vilket ansträngt förhållande till föräldragenerationen som helst om det inte vore för en sak - Lady Birds mor är precis lika illa som vad hon är. Det är nästan tragikomiskt att se en medelålders karaktär med så otroligt lite självinsikt.

Saoirse Ronan brukar vara en riktigt bra skådespelerska, men här är det sockervaddslätta materialet kvävande för hennes talang. Övriga i ensemblen sköter sig okej, men de har oftast inte jättemycket att jobba med. Om jag ska bedöma endast skådespelandet utan att ta hänsyn till filmens berättande (eller brist därpå) måste jag ändå säga att Laurie Metcalf gör bra ifrån sig i rollen som Lady Birds mor, Marion.

Jag skulle gärna sett att Lady Bird hade varit den där fantastiska coming-of-age-historien som alla sagt den är. Istället fick jag ett sötsliskigt (även i sina "mörka" stunder) tonårsdrama som känns så förbaskat förljuget att jag bara blir förbannad. Och den kommer ses av många, många människor som kommer tycka att "vad då? Den var ju söt!" Nej! Det finns hundratals liknande filmer som är skyhögt mycket bättre. Se någon av dem istället för den här skiten.

Betyg: 1 fågelskit av 5 möjliga