Alla inlägg under februari 2018

Av Ulf - 5 februari 2018 19:52

 


Regi:  Steve James

Manus: N/A

Medverkande: Thomas Sung, Jill Sung, Vera Sung mfl.

Produktionsbolag: Blue Ice Films/Kartemquin Films/Mitten Media mfl.

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5952382/

 

 

Två år efter den stora ekonomiska kraschen hade fortfarande ingen bank ställts till svars för vad som inträffat med de spekulativa bostadsaffärerna som blev startskottet för krisen. Istället för att gå efter någon av jättarna valde federala myndigheter att gå efter Abacus - en familjeägd bank i Chinatown, New York. Det här är berättelsen om banken som var liten nog att åtalas.

 

Steve James har verkligen fått slita för sin första Oscarsnominering som dokumentärfilmare. Efter en karriär kantad av fantastiska filmer som Hoop Dreams (1994) blev det slutligen dags. Lite känns det som han får nomineringen för lång och trogen tjänst dock. Abacus är inte en dålig dokumentär på något vis, men den innehåller inte samma fingertoppskänlsa när det gäller berättarstil som många av hans tidigare dokumentärer gör.

 

Historien som sådan, med sitt klassiska David vs. Goliat-upplägg, är intressant ur flera olika perspektiv. På ytan handlar den förstås om ett försök att ge finanskrisen en syndabock, men det är inte dessa delar som är Abacus starkaste sida. Om man gräver lite djupare hittar man en intressant problematik med hur olika kulturer uppfattar kontakt med myndighet och stat på olika sätt. Thomas Sung, vd för banken, förklarar att när han startade Abacus så var det på innevånarna i Chinatowns villkor. Lån kunde ibland ges utan vidare säkerhet eftersom man kände varandra i kvarteret och på så vis hade man också koll på vem man kunde lita på. Detta synsätt följde sedan med när banken växte och blev både en styrka och svaghet. Det är också här som filmens fokus borde ha varit.

 

James berättar förvisso initierat om finanskrisen sedd ur familjen Sungs ögon, men det blir inte någon större suspens eller tyngd i det hela. James misslyckas helt enkelt med att förmedla situationens långtgående implikationer när det kommer till den större bilden i sin iver att berätta en historia om ett familjeföretag. Synd.

 

Betyg: 3- kulramar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 4 februari 2018 20:15

 


Regi:  Lee UnkrichAdrian Molina

Manus: Adrian Molina & Matthew Aldrich

Medverkande: Anthony GonzalezGael García BernalBenjamin Bratt mfl.

Produktionsbolag: Pixar Animation Studios

År: 2017

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2380307/

 

Miguel vill helst av allt bli musiker, men en händelse för flera generationer sedan har gjort att hans familj har förbjudit all musik. När hans familj upptäcker att han trots förbudet lärt sig spela gitarr och tänker uppträda på De dödas dag rymmer Miguel. I kryptan till hans stora musikaliske hjälte, Ernesto de la Cruz, hittar han legendens gitarr som han tänker använda i sitt uppträdande. Vad han aldrig kunnat räkna med är att gitarren istället för honom till dödsriket.

 

För några veckor sedan pratade jag och en vän om hur Pixar verkar abonnera på Oscarn för bästa animerade film. Då och då bryter någon annan studio igenom, men har Pixar en större release ett år kan man lika gärna räkna den som vinnare. Det Pixar gör som ingen annan studio är att berätta historier. Det finns kanske filmer som är snyggare, mer artistiska och försöker hitta nya grepp var de kan, men Pixars genomgående tematik med mänskliga relationer som viktigare än dratta-på-ändan-humor eller tungrodda budskap skiner starkast varje gång. Och de får mig att gråta. Varenda gång en Pixar-film drar på känslorna svämmar mina ögon över. De är själva antitesten av The Boss Baby (2017).

 

Coco är ytterligare en av dessa filmer. Som gitarrist själv sedan drygt 20 år tillbaka är det en fröjd att se en film som tar gitarrmusiken på allvar i en tid då det mesta har några baslådor pålagda. Jag har en viss förkärlek för just den här typen av musik också, så rent musikaliskt passar Coco mig som handen i handsken. Det är dessutom en otroligt vacker vision av Mexico man målat upp i allmänhet och dödsriket i synnerhet. Här finns en känsla för detaljer som är få filmer förunnat och färgerna formligen hoppar fram och attackerar dig. Det är bara att applådera.

 

Men, som sagt, en Pixar-film har alltid det speciella mänskliga anslaget som gör den speciell och så även här. Lite kaxigt trodde jag att jag äntligen klarat av en Pixar-rulle utan att bli tårögd... sen kom den nästsista scenen och då var det kört. Det som är Pixars storhet är dock att det aldrig känns manipulativt. Vi får lära känna karaktärerna genom bra manus och berättande istället för att saker kastas på skärmen som vi kanske eller kanske inte tar till oss.

 

Coco är en lysande familjefilm om uppoffring, vänskap, familjeband och att göra det du älskar. Den öppnar för flertalet frågor att diskutera med barn om dessa och andra (inte minst döden) teman som kanske kan vara lite svåra att ta upp. Rekommenderas till alla.

 

Betyg: 5 mariachis av 5 möjliga

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20 21 22
23
24 25
26
27 28
<<< Februari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se