"...first the smiles, then the lies. Last comes gunfire.”

Författare: Stephen King

År: 2003 (svensk utgåva 2008)

Sidor: 685

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017088-2

På sin vandring mot Tornet blir Roland och hans grupp kontaktad av några innevånare från landsortsbyn Calla. De boende i Calla lever i skräck för Vargarna - en grupp beridna och maskerade män som återkommer en gång per generation för att röva bort hälften av byns barn. Efter ett tag kommer barnen tillbaka, men med diverse mentala handikapp. Medan Roland bestämmer sig för om de ska erbjuda sin hjälp till de något motvilliga byborna tvingas Susannah acceptera att vad hon bär inom sig kanske inte är ett vanligt barn. Dessutom börjar gränsen mellan de olika världarna luckras upp allt mer, både till nytta och ren fasa...

Efter att inte ha varit så värt imponerad av fjärde delen i Kings episka saga visste jag inte alls vad jag hade att vänta mig av nummer fem. Tack och lov visade det sig vara en av få böcker jag "pratat" med på ett bra tag. Med det menas att jag svär åt karaktärer och försöker prata dem tillrätta medan jag läser. Det är en kvarleva sedan barndomen som jag tycker är rätt charmig när jag återvänder till utan att jag märker det själv. Den här gången märkte jag det när en halv buss vände sig om när jag utbrast "for fuck's sake!" på en sömnig morgonpendel.

King gör ingen hemlighet att det här är hans version av den amerikanska västernberättelsen och skriver i efterordet att han dragit inspiration från både Sergio Leones (förvisso italienska) och Akira Kurosawas (förvisso japanska samurajfilmer) klassiska filmer. Det är den här säregna mixen som hitintills har varit seriens starkaste kort och den dras till sin spets i Wolves Of The Calla.

Det är också den första bok jag läst i serien där du verkligen bör ha förkunskap om Kings tidigare bibliografi för att uppskatta den fullt ut. Mer specifikt bör du ha läst Salem's Lot (1975) innan du läser den här boken. Det är knappast en av mina favoritböcker av King, men den presenterar en av huvudkaraktärerna i Wolves Of The Calla i den mer eller mindre fallne prästen Callahan. Callahan går från att ha varit en av de mest deprimerande och tragiska karaktärerna King skrev under sin tidiga produktion till att verkligen få en andra chans på frälsning här. Hela hans levnadsöde från efter händelserna i Salem's Lot är bland seriens höjdpunkter hitintills.

En annan mycket imponerande sak är hur King nu börjar utöka det inhemska språket i Rolands värld till den milda grad att viss dialog i boken i princip är skriven på det ganska newspeak-liknande tungomålet. För någon som är språkintresserad i ren allmänhet är det en riktigt kul detalj. Det blir aldrig överdrivet och King har under fyra tidigare böcker smugit in språket så att man inte tänkt på att man ibland saknar dessa uttryck i verkligheten. I motsats till Orwells newspeak har Kings obetitlade språk dock en klart positiv känsla. Om det inte finns sedan innan ska jag sätta samman en ordlista när jag är klar med serien.

Som ni märker är jag upp och öronen förälskad i den här installationen i Dark Tower-sagan. Den tangerar allt jag gillat i de tidigare böckerna och bygger ut världen och karaktärerna förtjänstfullt. För att verkligen sätta kronan på verket knockade de sista kapitlen mig fullständigt med sin beskrivning av hur världarna börjar blöda samman inte bara med simpla likheter utan även saker som kommer ha betydelse för handlingen. King själv gör en semi-cameo mot slutet som verkligen fick mitt huvud att göra ont... på ett bra sätt! Min vana trogen försökte jag läsa något annat mellan seriens delar, men så fort jag öppnade en icke-relaterad bok sökte sig tankarna tillbaka till Rolands värld. Det tog fem böcker, men nu är jag inhalad, uppdragen och har kapitulerat totalt!

Betyg: 5 skakiga prästerskap av 5 möjliga