Alla inlägg under april 2018

Av Ulf - Måndag 9 april 12:30

 


Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler & Joe Robert Cole

Medverkande: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong'o mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Walt Disney Pictures

År: 2018

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1825683/

 

T'Challa återvänder till sitt hemland Wakanda för att krönas till rikets konung. Wakanda, vars riktiga teknologiska nivå har dolts från omvärlden sedan urminnes tider, välkomnar honom med öppna armar. När T'Challa får nys om en internationell vapensmugglare som låg bakom ett terrorattentat i landet använder han sina resurser för att försöka gripa honom. Det finns dock en annan utmanare till T'Challas tron som har andra planer...

 

Mycket om Black Panther har handlat om representation och hur det äntligen kommit en superhjältefilm med någon annan än en vit man och/eller kvinna i huvudrollen. Jag undrar om alla glömt Blade (1998) med Wesley Snipes i huvudrollen? Nog för att den kom innan Marvel skapade sitt filmuniversum, men kom igen, det var en rätt big deal när den kom i alla fall. Hur som helst, även om Black Panther inte riktigt kan göra anspråk på att vara först eller banbrytande så har den andra kvaliteter som Snipes halvvampyr saknade.

 

Det som framförallt slog mig som tittare är hur väl man lyckats med sitt världsbyggande. Wakanda känns som ett riktigt land med flera distinkta kulturer och en känsla av det som vi traditionellt sett ser som östafrikansk kultur uppblandat med science fiction-liknande teknik. Det är därför riktigt synd att effekterna inte hänger med designen. Jag vet inte riktigt vad som hände när effekterna skulle sättas på plats, men det finns några scener i Black Panther som kan vara bland de fulaste hitintills i MCU.

 

Skådespelarmässigt är Black Panther klart över medel med en väldigt charmig Chadwick Boseman i huvudrollen. Birollsinnehavarna som omger honom är bra de med, men det finns ett stort aber på skurksidan i Michael B. Jordan. Jordans rollprestation är inte direkt dålig, men den skär sig så förbaskat mycket med resten av skådespelarnas så att han verkligen sticker ut, och inte på ett positivt sätt. När han tar av sig tröjan gapskrattade dessutom hela salongen. Vi kan bara säga så här att he's ribbed... for no one's pleasure.

 

Överhuvudtaget är Black Panther en ganska blandad kompott. Manuset tar sitt avstamp i intressant tematik, såsom vad framgångsrika och stabila länder är skyldiga andra. Wakanda är ett teknologiskt underverk som hade kunnat hjälpa sina afrikanska grannar, men har av olika anledningar valt att inte göra det. Det är här man också borde lagt mer krut och samtidigt gett Michael B. Jordans skurk mer av en motivation än att bara dyka upp och göra anspråk på tronen. Istället varierar Black Panther helt okej action med tämligen långdraget muserande om nationalism och typiskt Marvel-bröstslående.

 

Black Panther är trots min kritik en helt okej film, men den lever inte riktigt upp till den standard som Marvel satt för sig själva. Framförallt borde man hittat någon som vågade klippa ner filmen med åtminstone 20 minuter. Allt behöver inte vara mastodontfilmslångt.

 

Betyg: 3 filmer som vill mycket av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 7 april 23:18

 


Regi: Lynne Ramsay

Manus: Lynne Ramsay (baserat på Jonathan Ames kortroman)

Medverkande: Joaquin Phoenix, Judith Roberts, Ekaterina Samsonov mfl.

Produktionsbolag: Why Not Productions/Film4/British Film Institute

År: 2017

Längd: 90 min

Land: Storbritannien/Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5742374/

 

Joe är en djupt traumatiserad krigsveteran som försörjer sig genom att ta diverse mer eller mindre ljusskygga jobb som behöver "fixas". När han kontrakteras av en högt uppsatt politiker att hitta hans dotter leder spåren till en pedofilring. Joe gör processen kort med de som ligger bakom verksamheten, men vet inte vad han gett sig in i. När folk omkring honom börjar dö en efter en måste han ta reda på sanningen bakom verksamheten och varför alla vill ha honom död.

 

You Were Never Really Here kom, såg och segrade nästan på förra årets festival i Cannes. Den tog hem manus och bästa skådespelarpriserna, vilket i sig var en stor bedrift för att vara den första film som tävlat i Cannes som inte varit färdig. Manus- och regiansvariga Lynne Ramsay menade på i intervjuer att versionen som visades i Cannes var färdig till kanske 90%.

 

Med ovanstående framgång innan filmen ens var klar hade YWNRH mycket stora förväntningar att infria. Till stor del lyckas den också. Ramsay har en näsa för bra källmaterial som få filmskapare kan komma nära, men jag har tyckt hennes tidigare filmer alltid har missat lite av poängerna med förlagorna. Jag har inte läst Ames kortroman med samma namn, men trots detta känns det som Ramsay har lyckats förmedla ett karaktärsdjup hos Joe som i den här genren oftare står att finna i litteraturens värld än i filmens. Det är helt klart Ramsays bästa film till dags dato.

 

Joaquin Phoenix är fantastisk i huvudrollen och förtjänade verkligen det där skådespelarpriset. Hans nästan totalt splittrade psyke verkar hänga ihop med fisketråd och tittaren har aldrig koll på vad han ska göra eller hur han ska bete sig från scen till scen. Uppenbart plågad över vad som inträffat under både hans militära karriär och sin uppväxt är Joe en karaktär som känns väldigt äkta.

 

Parallellerna till Taxi Driver (1976) är tämligen uppenbara och även om YWNRH aldrig kommer upp i den filmens nivåer är det strongt att ens bli jämförd. Joe är dock en något mer sympatisk karaktär än Travis Bickle och detta gör mycket för att ge filmen en distinkt identitet. Här finns också en och annan scen som är så fantastiskt vackert filmade att man bara baxnar. För fans av thrillers bortom det vanliga seriemördarträsket är YWNRH djupt rekommenderad. Med sina 90 späckade minuter visar den dessutom att man inte behöver göra varenda film två timmar lång.

 

Betyg: 4+ och den där låten kommer sitta fast nu av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 5 april 21:45

 


Regi: David Bruckner

Manus: Joe Barton (baserat på Adam Nevills roman)

Medverkande: Rafe Spall, Arsher Ali, Robert James-Collier mfl.

Produktionsbolag: Entertainment One/Imaginarium Productions

År: 2017

Längd: 94 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5638642/

 

Fem gamla vänner från universitetstiden träffas för att planera sin "grabbsemester" när en av dem föreslår att de ska göra något annorlunda den här gången - vandra Kungsleden i Sverige. Samma kväll råkar två av gruppens medlemmar hamna mitt i ett butiksrån där en av dem dör. Sex månader senare bestämmer sig de övriga för att genomföra vandringen för att hedra sin vän. De svenska skogarna är dock inte anpassade för brittiska turister...

 

Det finns något intressant med att se Sverige ur andra länders ögon på film. The Ritual visar förvisso mest svensk vildmark, men det är fint foto i alla fall. Manuset är baserat på en roman av Adam Nevill och det är här jag börjar undra lite hur det gick med researchdelen. Det finns förvisso saker som är tämligen trovärdiga, men begreppsförvirringen är stor. Exempelvis, utan att spoila, har man enligt Riksantikvarieämbetet hittat användning av runskrift så pass sent som 1800-talet. Så långt, så gott. Sen blir det tyvärr ett misch-masch av kulturella träffar och bommar och slutet blir rejält löjligt.

 

De övernaturliga inslagens lökighet till trots har The Ritual en del förmildrande områden som ändå höjer den upp till ett snäpp över godkänt. Skådespelet är bra och fotot är som sagt väldigt fint. Man har även lyckats designmässigt gällande vissa av de övernaturliga aspekterna. Jag skulle dock gärna ha sett ett utvecklande av de skuldkänslor en av karaktärerna känner för att ha lämnat sin kompis i sticket under det inledande butiksrånet. Det är en ständigt återkommande fråga som tyvärr inte utvecklas särskilt väl eller för den sakens skull får någon djupare innebörd.

 

The Ritual bevisar återigen min kardinalregel att ingenting bra händer i skogen. Det är en helt okej skräckfilm för vad det är, men hade med lite bättre manusbearbetning kunnat bli något mycket bättre än så.

 

Betyg: 3 trolltyg i tomteskogen av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 2 april 20:51

 


Regi: Daniel Lindsay & T.J Martin

Manus: N/A

Medverkande: Henry Alfaro, Danny Bakewell, John D. Barnett mfl.

Produktionsbolag: Lightbox

År: 2017

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6794424/

 

Upploppen i Los Angeles i slutet av april 1992 är fortfarande de värsta i USA:s historia, både sett till människoliv och materiella skador. Från att ha tänts av frikännandet av de fyra poliser som stod åtalade för att ha brukat övervåld när de grep Rodney King utvecklades konflikten i en rad olika förgreningar. Daniel Lindsay och T.J Martins dokumentärfilm visar hur det inte enbart var en fråga om rasmotsättningar utan också djupgående social problematik.

 

Äntligen. Jag har väntat på att få se något riktigt bra, informativt och rättvist skildrat om upploppen i L.A så länge jag kan minnas. Alla andra försök jag sett ha oftast bara skrapat på ytan och "glömt bort" viktiga delar av problematiken för att passa ett narrativ. Det har också blivit den allrådande bilden att upploppen enkelt kan förklaras med två sidor. Lindsay och Martin visar att även om Rodney King-fallet var droppen som fick bägaren att spilla över fanns det många andra saker att ta med i beaktande.

 

Det är första gången jag i en dokumentär om de här händelserna ser en rättvis bild av samtliga sidor. Vad de inblandade vita gjorde var avskyvärt. Vad några av de afroamerikanska inblandade gjorde var inte bättre. Och i mitten stod den koreanska minoriteten som i form av ett speciellt brottsfall också attackerades efter många års motsättningar. Men i Lindsay och Martins regi är det, om uttrycket ursäktas, inte svartvitt. Många av scenerna filmade från plundringar av affärer involverar vita, latinos och alla möjliga andra grupperingar.

 

Filmens huvudtes, som filmskaparna inte känner sig nödgade att uttrycka i ord utan låter bilderna framföra, är att den sociala klyfta som finns mellan grupper i USA kommer göra att upplopp som dessa kommer återkomma med jämna mellanrum. Man visar på detta genom att göra en jämförelse med Watts-upploppen 1965 och hur de i mångt om mycket speglade de som inträffade 1992. Rasism och social utsatthet var i båda fallen den utlösande faktorn, men vad som också visas är att den sociala utsattheten som upplevs av många, oavsett etnicitet, är det som underblåser konflikterna.

 

Lindsay och Martins porträtt av vad som hände 29 april - 4 maj 1992 är en drabbande och närgången skildring av ett samhälle där orättvisan till sist tände en krutdurk. Det gick 27 år mellan Watts och upploppen 1992. Nästa år har det gått 27 år till.

 

Betyg: 5 brutala verkligheter av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se