Alla inlägg den 5 maj 2018

Av Ulf - Lördag 5 maj 12:00

 

 

Regi: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (show runners)

Manus: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (head writers)

Medverkande: Ralph Macchio, William Zabka, Xolo Maridueña

Produktionsbolag: Hurwitz & Schlossberg Productions, Overbrook Entertainment, Sony Pictures Television

År: 2018

Längd: cirka 300 min (10 x cirka 30 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, amerikansk åldersrekommendation 13+

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7221388/

 

 

Cobra Kai tar vid 34 år efter att Daniel LaRusso besegrat Johnny Lawrence i finalen av All Valley Karate Championship. Åren har inte varit vänliga mot Johnny. Efter att ha fått sparken från sitt jobb som reparatör är frågan om han ens kan behålla sin sunklägenhet eller hamna på gatan. Räddningen kommer oväntat i form av den nyinflyttade Miguel. När Johnny försvarar Miguel från ett gäng våldsamma high school-elever väcks tanken på att återvända till karaten - den här gången som sensei. Samtidigt, i en helt annan del av stan, lever Daniel LaRusso ett totalt motsatt liv med fru, två barn och framgångsrikt yrkesliv som ägare av ett expanderande bilförsäljningsföretag. Allt går bra för Daniel, tills hans vägar återigen korsas av en viss Johnny Lawrence.

 

The Karate Kid (1984) är en av mina absoluta favoritfilmer genom alla tider. På ytan är det en enkel coming-of-age-historia, men den kampsportsfilosofi som förs fram präglade mig. Det var en av anledningarna till att jag började träna kampsport själv, vilket är något som haft odelad positiv effekt på mitt liv. Det är också en av anledningarna till att filmen är tidlös. Ja, The Karate Kid, är estetiskt väldigt förankrad i 1980-talet, men tematiken om mod, ställningstaganden och respekt är ständigt aktuell. Cobra Kai visar detta mer än 30 års senare, fast från ett annat perspektiv.

 

Under rätt många år nu har konsensus varit bland "de coola kidsen" att Johnny var hjälten i originalet och att Daniel var mobbaren. Cobra Kai tar fasta på detta när den beskriver händelseförloppen från Johnnys synvinkel. Oavsett vilken uppfostran han fick eller inte fick är dock kontentan att Johnny var och förblir ett första klassens rövhål. Han är ingen hjälte någonstans - och därför passar karaktären också perfekt i en version producerad under 2010-talet. Antihjältens popularitet är ständigt varierande, men jag skulle säga att vi sedan slutet på 90-talet och framåt sett en rejäl storhetsperiod för arketypen. Johnny Lawrence har fastnat i tiden och är en bläcka från att kunna vara huvudperson i en countryballad.

 

På andra sidan staketet har vi Daniel LaRusso. I filmen från 1984 är han naiv och godhjärtad. I Cobra Kai har detta utvecklats till en fernissa av dryghet. När Daniel konfronteras med det faktum att Cobra Kai är tillbaka regresserar han snabbt tillbaka till den rädda tonåring han var när han först träffade på Lawrence. Skillnaden är att han nu har makt att göra livet surt för sin gamle antagonist. Resultatet blir att vi har två vuxna män som helst av allt skulle vilja banka skiten ur varandra för gammalt groll, men som inte kan göra detta på grund av att det helt enkelt inte är något som vuxna människor gör - åtminstone inte utanför en reglerad miljö. Konflikten dem emellan utkämpas istället snarare by proxy av deras elever. Jag ska inte gå vidare in på hur detta ter sig, utan lämnar det med att säga att det inte blir som någon tänkt sig.

 

Ralph Macchio och William Zabka spelar sina gamla paradroller till fulländning. Det här hade så enkelt kunnat bli ett själlöst försök till att bara tjäna pengar på en älskad franchise, men att se Macchio och Zabka verkligen gå all in i sina roller är bara det ett första tecken på att Cobra Kai är gjord med största respekt för originalet och fansen. Förvisso spelar man lite väl mycket på nostalgisträngarna ibland, men överlag är det en mycket välspelad uppdatering av samma tematik som i 1984 års film.

 

Det är dock inte bara Macchio och Zabka som skiner. De har god draghjälp av en ovanligt bra castad grupp ungdomar. Xolo Maridueña får sitt riktiga genombrott i rollen som Miguel och även Mary Mouser är i bra i rollen som Daniels dotter Samantha. Jag måste också nämna Gianni Decenzo som Dimitri, den mest sarkastiskt begåvad tonåring den här sidan Joss Whedon, och Jacob Bertrand som hans polare Eli. Båda har fantastisk komisk timing, men framförallt Bertrand får också visa upp att han behärskar även mer dramatiska scener.

 

Estetiken runt Cobra Kai grundar sig mycket på mötet (läs: kollisionen) mellan 80- och 10-talen. Som ett barn av 80-talet fullkomligen älskar jag varenda scen som är satt till pumpande 80-tals-metal och referenserna hamras ut som introt till en Twisted Sisters-låt. Kontrastera detta med 2010-talets kultur av mobiler och sociala medier och möjligheten för komiskt guld är mycket stort.

 

Cobra Kai hade lätt kunnat bli en one shot och sen var det bra med den saken. Det mottagande serien fått och den cliffhanger som presenteras i den sista scenen bådar dock gott för en fortsättning. Med så här bra skådespel, roligt manus och utvecklande av karaktärerna med åtminstone en fot fortfarande fast förankrad i skillnaden mellan två filosofier av kampsport kan jag knappt bärga mig. Det här är inte bra, det är inte mycket bra, det är fullkomligt jävla lysande!

 

Betyg: 5 crane vs. snake-moves av 5 möjliga

 

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se