Regi: Tim Southam (main director)

Manus: Matt Sazama & Irwin Allen (show runners)

Medverkande: Molly Parker, Toby Stephens, Maxwell Jenkins mfl.

Produktionsbolag: Legendary Television/Synthesis Entertainment/Applebox Pictures mfl.

År: 2018

Längd: cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5232792/

Familjen Robinsons färd till Alpha Centauri på koloniskeppet Resolute får ett abrupt slut då de av okänd anledning tvingas nödlanda på en icke-kartlagd planet. Tillsammans med de andra överlevande från Resolute måste de nu både försöka överleva som att hitta ett sätt att ta sig från planeten. När Will Robinson, minstingen i familjen, får en ny "kompis" på planeten inser de dock att de inte är ensamma där...

Lost In Space är en av de där klassiska science fiction-serierna som jag aldrig såg som barn. Det hade en enkel anledning. Mig veterligen gick den aldrig på svensk tv efter sin ursprungliga visning på 60-talet. Med riktigt dåliga minnen från den hemska filmatiseringen från 1998 (som inte ens Gary Oldman kunde rädda) gav jag originalet ett försök efter att nedladdnings- och streamingåldern hade inletts. Den var... okej. Varken mer eller mindre. Den har åldrats mycket dåligt och är idag främst av kult- och kitschvärde. Därför var jag också mycket skeptisk till rebooten som kom ut i april i år. Jag måste säga att jag därför blev mycket positivt överraskad.

Lost In Space anno 2018 är något så ovanligt som en påkostad familjeserie. Åldersrekommendationen på 7 år stämmer ganska bra genom hela första säsongen och då lyckas manusförfattarna ändå ta upp ganska jobbiga ämnen. Seriens styrka ligger i den respekt den visar publiken. Den försöker inte dumma ner sig bara för att den är riktad till hela familjen, samtidigt är handlingen inte för komplicerad för de yngre att följa med i. Manusförfattarna har hittat en perfekt balans mellan spänning, äventyr och barnvänlig science fiction. Det är något mycket, mycket ovanligt.

Skådespelarna är samtliga bra, men det finns några som sticker ut lite mer än andra. Molly Parker är lysande i rollen som familjens matriark Maureen och balanserar mellan kall vetenskapskvinna och varm mor på ett mycket lyckat sätt. Hon är helt enkelt badass på alla sätt och vis. Maxwell Jenkins är helt rätt val för Will Robinson. Det är en roll som mycket enkelt hade kunnat slå över till att bli väldigt irriterande (tänk boy wonder...), men trots att Will är skrämmande intelligent tillåter manusförfattarna karaktären att vara barn. Lillgammal, visst, men inte irriterande så. Slutligen ger Parker Posey ett väldigt originellt och drabbande porträtt av säsongens "skurk", June Harris.

Harris karaktär är en stor del i varför Lost In Space fungerar så pass bra som den gör. June Harris, eller Dr. Smith som hon gärna vill kalla sig, är inte serietidningsond utan agerar utifrån rädsla och egoism. Samtidigt slår hon inte över till att bli en tragisk karaktär man kan sympatisera med. Hon är riktigt genomrutten, men kan göra saker för det allmännas väl om det också gynnar henne. Och som hon kan manipulera folk! Poseys karaktär kan med en kort monolog göra mer skada än en klusterbomb och det ska bli sjukt intressant att se var den här karaktären tar vägen.

Lost In Space dras, trots allt ovanstående, med en del problem. Efter några inledande avsnitt som verkligen är sjukt bra dras tempot ner till nästan stillastående runt avsnitt 5 för att sen komma igång igen i säsongen avslutande avsnitt. Serien lider också en del av "the dumbass syndrome" - det vill säga smarta karaktärer som utan riktigt anledning kan vara förbannat korkade när handlingen kräver det. I det stora hela är detta mindre invändningar. Jag vill helt klart ha mer och med säsongens cliffhanger hoppas jag verkligen att det blir så.

Betyg: 4 Danger, Will Robinson av 5 möjliga