Regi: Jean-Stéphane Sauvaire

Manus: Jonathan Hirschbein (baserat på Billy Moors memoarer)

Medverkande: Joe Cole, Pornchanok Mabklang, Panya Yimmumphai mfl.

Produktionsbolag: Senorita Films/Indochina Productions/HanWay Films mfl.

År: 2017

Längd: 116 min

Land: Frankrike/Storbriannien/Kambodja/USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt4080956/

Billy Moore försörjer sig som knarklangare och thaiboxare i Bangkok när han grips av polis. Moore döms till en längre fängelsevistelse i ett av Thailands mest ökända fängelsen, Bangkok Hilton, där han tvingas slåss för sitt liv. Men det kanske finns en väg ut - genom ringen.

Det är alltid märkligt när en film "baseras på en sann historia" och man känner att nivån bullshit definitivt räcker mer än till midjan. Jag har inte läst Moores bok, men jag hoppas verkligen att den är mer engagerande i karaktärsberättandet och fightscenerna. Som amatörthaiboxare själv bedömer jag ofta filmer som ska vara "the real deal" med en viss förkunskap. A Prayer Before Dawn misslyckas fatalt i detta avseende när det gäller huvudrollsinnehavaren Joe Cole. Cole har enligt rapporter tränat tillsammans med just Moore för den här rollen, men en boxningsfilm som gör anspråk på att vara realistisk kan inte låta slagserier som ser ut att komma från Rocky (1976) komma undan. Kort sagt, om de här matcherna hade sett ut så här på riktigt hade Moore varit en fläck på canvasen.

Jag hade kunnat ha överseende med ovanstående om det inte vore för den obefintliga karaktärsutvecklingen. För att återanknyta till mitt bullshit-uttalande ovan har jag väldigt svårt att tro att en person kommer in på ett ställe som Bangkok Hilton och kommer ut likadan. Filmens Moore har en enda känsloväxel - ilska. Jag köper absolut att ilska och drogmissbruk landade honom där, men detta bör ha förändrats någorlunda genom åren. Utan utveckling blir det väldigt svårt att sympatisera med Moore, om det är det som filmmakarna ämnat vi ska göra.

Till syvende och sist gäller dock frågan - är filmen underhållande? Nej, inte nämnvärt. Den innehåller i viss mån gott hantverk och jag gillar draget att låta Moores medfångar framförallt tala thai. Det gör att vi som tittare känner oss lika vilse som Moore. Utöver detta stildrag och några tekniskt fina scener finns här dock inte så mycket att skriva hem om.

Betyg: 2 inte särskilt fängslande historier av 5 möjliga