FFF 2018 Dag 2: Sorgliga djur och tv-lydnad

Ny dag, nya friska (nåja, friskare) tag. Efter att invigningen dessvärre sköts i sank för min del var jag ivrig inför att komma iväg och inleda en ny festival från stol 123. Jag har bosatt mig i den stolen på Kino av någon anledning. Det är troligen inte den objektivt bästa platsen, men jag gillar vinkeln och har nära till trapporna om jag måste springa och fixa något när eftertexterna rullar. Jag fick dock ge mig till tåls till kvällens sista film. Mitt vanliga jobb slutade en kvart innan visningen av den schweizisk-österriska-polska samproduktionen Tiere (2017) drog igång. Därför fick kvällen starta med en screener från soffan av den mig hett efterlängtade filmen.

FFF-skribenten som stod för hemsidans text om Tiere lyckades tangera in två försäljningspunkter direkt: "Come for the Lynchian headtrip and stay for the surprisingly sinister, talking cat!". Det kan inte bli så mycket mer mitt stuk. Och ja, Tiere lyckas tangera många av Lynchs paradgrenar, men saknar dessvärre mycket av känslan som min favoritregissör för fram i sina verk.

Anna och Nicks äktenskap knakar rejält i fogarna när de båda beslutar sig för att lämna vardagen och spendera ett halvår på den schweiziska landsbygden. De lämnar sin lägenhet under bevakning av Mischa, en av Nicks kollegor och snart börjar märkliga saker hända på båda ställena - inte minst med Nicks älskarinna Andrea en våning upp.

Det finns många likheter med just Lynchs tematik med dubbla identiteter och portaler mellan olika verkligheter i Greg Zglinskis film. Skådespelarna gör sitt jobb utmärkt med Birgit Minichmayr i rollen som Anna som främsta exempel. Fotot är vackert över de schweiziska alperna (och inte en von Trapp i sikte), men det finns något som hela tiden gnager mig. Nej, det är inte den ondskefulla talande katten utan snarare att jag har svårt att känna något för karaktärerna. Det Nick gör mot Anna är verkligen inte okej, men å andra sidan behandlar Anna sin man väldigt illa och snarstucket. Det är svårt att hitta en fast punkt att ha som sin egen avatar i Zglinskis verk. På så vis blir jag mer av en betraktare på avstånd än att filmen drabbar mig fullt ut. Mycket känsla, men för lite riktad känsla. Tiere är ändå en sevärd film, men en viss besvikelse för undertecknad. Betyg: 3 sneglingar på min katt av 5 möjliga.

Andra filmen för kvällen var den brittiska sci-fi/skräckrullen Await Further Instructions (2018). Nick (heter alla Nick idag?) åker hem till familjen för att fira jul. Med sig har han sin flickvän Annji som med sitt indiska påbrå får känna på all illa dold rasism som kan finnas hos en brittisk medelklassfamilj. Efter ett gräl bestämmer sig Nick och Annji att åka hem innan familjen vaknat på juldagsmorgon. Det är bara det att huset inte tycks vilja låta dem gå. Alla dörrar och fönster är täckta av svart metall och ingen kommunikation med världen utanför fungerar. Deras enda livlina ut är nödkanalen på tv och de förhållsorder som ges där. Men går den egentligen att lita på?

Ah, vi är tillbaka. Efter två filmer som mer eller mindre var besvikelser för mig hade jag ganska klart för mig redan när jag gick in att jag skulle gilla det här. Skräck med doft av Cronenberg gör mig sällan besviken och inte heller här. Visst, manuset skriver en lite på näsan ibland (bland annat heter familjen Milgram i efternamn...) och alla skådespelarinsatser är inte alltid på topp, men koncept och skaparanda ligger högt. Med en ådra av svartaste humor och relevant om än ibland något klumpig samhällssatir tar Await Further Instructions täten än så länge bland årets festivalfilmer. Betyg: 4- lydnadsexperiment... eller? av 5 möjliga

Lördagen spenderas framför duken med filmen som har årets bästa titel, Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh klockan 15:00, de Méliès-nominerade kortfilmerna klockan 17:00, tyska Luz klockan 19:00 och avslutningsvis taiwanesiska Mon Mon Mon Monsters klockan 21:00. Dags att korka upp kaffetermosen med andra ord!

FFF 2018 Dag 1: Nic Cage är... Nic Cage

Invigningskvällen av Fantastisk Filmfestival 2018 innebar ett visst antiklimax för min del. Kroppen skrek att den inte ville och jag fick snällt stanna hemma. De snälla människorna på distributionsförlaget för kvällens film hade dock försett mig med en screener. Festivalen för min del öppnades således med mig liggandes på soffan för en LSD-tripp som hette duga. Därmed inte sagt att det var en bra tripp.

Mandy (2018) fick stående ovationer på årets festival i Cannes och är ett typexempel på varför jag alltid tar sådana rapporter med ett lastbilsflak med salt. Filmen låter oss följa skogshuggaren Red vars flickvän Mandy blir brutalt mördad av en sekt. För Red finns det bara en sak kvar - hämnd. Ja, det är hela storyn. En tämligen enkel hämndberättelse och inget fel med det om det görs bra.

Panos Cosmatos har dock ätit mer än sin beskärda del av det lokala svamputbudet och spenderar de första 70 minuterna av filmens 120 minuters speltid med att visa förvisso vackra bilder, men dialoger fyllda med kvasireligiöst dravel som varken underhåller, provocerar eller är intressant. Filmens avslutande 50 minuter är däremot mer av en klassisk hämndhistoria med en bindgalen Nicolas Cage i huvudrollen, vilket både är underhållande och brutalt. Stilbrottet är i det närmsta totalt.

Mandy är en halv film helt enkelt. Den har snyggt foto och färgsättning samt ett mycket bra soundtrack signerat den tragiskt bortgågne Jóhann Jóhannsson. Dessvärre har den ingen karaktarisering värd namnet och manuset i övrigt är väldigt tunt. Varför ska jag bry mig om de här karaktärerna? Vem är de? Vad är deras motivation? Kan vi på något sätt använda Nicolas Cages överskottsenergi till att lösa energikrisen?

Tyvärr är Mandy en av de svagaste öppningsfilmerna jag sett på FFF. Det blir bättre, det vet jag eftersom jag har sett diverse screeners. Början är dock halvdan på årets festival. Betyg: 2 I long for the bees av 5 möjliga

Ikväll ser jag schweizisk/österrikiska/polska Tiere från soffan och avrundar kvällen med Await Further Instructions klockan 21:00 på Kino!