FFF Dag 7 och 8: Sydafrikanska hemskheter och indiska miljöbovar

Och på den sjunde dagen kom livet och gav recensenten en käftsmäll så han icke kunde se The Wind. No biggie, jag överlever och det bästa sätt jag vet att överleva på är att ägna mig åt saker jag älskar, däribland film. Sen om filmen är bra är det ju lite enklare med den saken också. Tyvärr bjöd åttonde festivaldagen på den hitintills svagaste line-upen för i år.

Det är inte varje dag man ser en indisk film på festivalen. Därför såg jag fram emot Mercury (2018) som en inblick i ett enormt filmland vars produktioner sällan når hit. Mercury hade dock gärna fått stanna i Indien.

Filmen låter oss följa fem vänner som bor på ett boende för döva. Samtliga är offer för ett kvicksilverutsläpp i området och är drivande krafter bakom ett center för personer som drabbats av olika miljöutsläpp. Under en blöt kväll bestämmer sig gänget för att köra en runda och kör då av misstag ihjäl en man. Redan bekanta med hur den lokala polisen fungerar (eller inte fungerar) gömmer de kroppen, men vad de inte vet är att miljögifter kan göra andra saker än orsaka dövhet...

Mercury har en nobel ambition att rikta strålkastarljuset på de som drabbats av miljöutsläpp i kapitalismens namn. Indien har en tragisk nutidshistoria när det gäller detta, vilket filmen också tar upp. Den har också en intressant form i och med att den är helt utan talad dialog. Istället använder karaktärerna en säregen variant av ASL och vad jag antar är en lokal variation av detta. Coolt. Dessa två saker är dock de enda positiva jag kan säga om Mercury. Det största problemet är att den inte vet vad den vill vara. Vissa stunder är det en renodlad skräckfilm av slasherkaraktär (fast utan blod...) och i andra stunder verkar den vilja vara ett finstämt drama. Den har också en av de mest ofrivilligt roliga skurkarna jag sett, vilket förvisso är underhållande men knappast engagerande. Ett nobelt försök, med andra ord, men faller helt platt och kan inte komma upp. Betyg: 1 kvicksilverförgiftning av 5 möjliga.

Färden gick från Indien till Sydafrika för kvällens två sista filmer, thrillern Number 37( 2018) och skräckfilmen The Tokoloshe (2018). En liten notering för den som försöker hitta information om den sistnämnda filmen är att det finns en uppsjö filmer med den här titeln från Sydafrika. Min länk leder till den aktuella. Nästa adaption kommer redan i december.

Number 37 är en sydafrikansk uppdatering av Hitchcock-klassikern Rear Window (1954) där den nyligen förlamade Randal tvingas till desperata vägar för att lösa en skuld. När hans flickvän ger honom en kikare börjar Randal följa vardagslivet utanför fönstret, men blir snart vittne till något som kan vara lösningen på hans finansiella problem. Frågan är bara hur han ska gå tillväga för att inte försätta sig själv eller sin flickvän i fara?

Rear Window kan vara en av filmhistoriens mest återberättade premisser. Jag förstår defintivt varför då historien har det mesta för att skapa suspens. Nosipho Dumisa (både manus och regi) är dock ingen Hitchcock direkt. För att premissen ska fungera krävs trovärdiga karaktärsrelationer - inte minst eftersom större delen av filmen av hävd måste utspela sig på samma plats. Karaktärerna i Dumisas version är samtliga dryga dumskallar. Det blir väldigt svårt att identifiera sig med någon av dem och/eller känna empati, vilket är ett måste för en karaktärsdriven thriller. Vissa tekniska lösningar gör att jag kan sätta ett godkänt betyg trots allt, men när det finns så många bättre versioner av en redan fantastisk film finns det ingen anledning att se Number 37. Betyg: 2 en dum leder en dum av 5 möjliga.

Busi försöker med alla medel få sin syster från landsbygden till staden för att komma ifrån övergreppen deras far utsatt dem för. När hon får ett jobb som städerska på ett nedgånget sjukhus får hon dock problem med sin slemmige chef och den övriga personalen. Som om inte det vore nog verkar barnen på sjukhuset leva i skräck för en ond varelse som kallas för The Tokoloshe. Busi slits snart mellan att skydda en av patienterna och att behålla sitt jobb.

Tokoloshe är en djupt rotad legend i det sydafrikanska samhället och kan likställas med berättelser om demoner i Europa. Det är därför inte så konstigt att den här historien har berättats många gånger på film. Jag älskar skildringar av folklore från alla möjliga delar av världen, men det är tyvärr sällan det görs särskilt bra. The Tokoloshe är en väldigt ojämn film, men när den är bra är den också väldigt bra! Det som stör är den skiftande produktionskvaliteten och i viss mån tempot i manuset. Man märker ganska snabbt att vissa delar är mer genomarbetade än andra och resultatet blir lite av en berg- och dalbana i kvalitet. Det som räddar filmen upp till en svag trea är dock det sociala patos den har. The Tokoloshe skyggar inte för problemen som finns i Sydafrika utan låter dessa vara en del av berättelsen samtidigt som man inte låter dem ta överhanden. Med mer tid och lite större budget hade det här kunnat bli ytterligare ett snäpp bättre. Betyg: 3- zuludemoner av 5 möjliga.

Ikväll kollar jag in Brother's Nest på Kino 19:30 och återvänder sedan till soffan för att screena Upgrade och fräscha upp minnet gällande The Ranger.

FFF 2018 Dag 6: Olyckliga familjer och splittrade identiteter  

Leo Tolstoj öppnar sin Anna Karenina med att konstatera att alla lyckliga familjer liknar varandra, men att varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt. Det är en sentes jag skriver under på och inte minst när det kommer till filmens värld. Jag hade sett båda filmerna som visades under festivalens sjätte dag och ägnade tiden åt att se om valda delar av dessa. Båda filmerna, tysk-israeliska Family (2017) och amerikanska CAM (2018), visade prov på Tolstojs gamla devis, fast från helt olika utgångspunkter.

Family börjar med hur Lily knackar på mitt i natten hos sin psykolog eftersom hon är i akut behov av att prata. Psykologen är inte hemma, men hennes dotter Talia släpper motvilligt in henne. Lily börjar berätta en fruktansvärd historia om hur hon under kvällen haft ihjäl sin familj. Frågan är bara varför?

Veronica Kedar levererar ett rejält slag i magen med Family. Från start till slut får vi följa en från början till synes tämligen normal (om än komplicerad) familjedynamik som rasar samman totalt framför våra ögon. Det är enkelt att peka på vad konsekvenserna av deras problem är, men det är desto svårare att djuploda varifrån de kommer. Kedar rör sig skickligt med karaktärspsykologi och i sina bästa stunder påminner det här inte så lite om något som Ibsen hade kunnat skriva. Även om Family ibland kan ha ett bildspråk som kanske mer pekar på scenuppförande än film finns här också skicklig klippning och ett bra användande av både musik och ljud. Filmens kanske främsta förtjänst är dock Kadar själv i huvudrollen som Lily. Det här är ett riktigt tungt auteurverk som rör sig i det mänskliga psykets dunklaste vrår och ständigt överraskar. En fantastisk film. Betyg: 5 nervsammanbrott av 5 möjliga.

CAM handlar om den aspirerande cam-flickan (usch, hemskt ord, men var tvungen att översätta det) Alice. Alice är framgångsrik nog att kunna försörja sig på vad hon gör, men vill högre upp i hierarkin på den tjänst hon använder sig av. Konkurrensen är dock mördande och när Alices konto blir hackat är det början på en serie mycket märkliga händelser.

CAM lyckas ta en film som handlar om caming och i princip inte visa någon naken hud. Det är ganska exceptionellt i sig självt. Det är också det enda som jag riktigt stör mig på med den här filmen. Det märks att den är amerikansk med andra ord. Våld är okej, nakna bröst är farligt för moralen. Hur som helst, det handlar i mångt om mycket om moral och moraliserande i CAM. Alice porträtteras som en seriös och företagssam ung kvinna som insett att för att komma långt i vilken värld det än gäller så måste man också jobba för det. Hon äger sin sexualitet och lyckas försörja sig på vad hon gör. Gott så. Samtidigt ger CAM mer nyanserade porträtt av vad familjemedlemmarna tycker om vad Alice gör. Extra uppfriskande är att filmens twist inte heller tar moralismen som sin tillflykt utan handlar mer om vår identitet/identiteter på nätet. I mångt om mycket påmindes jag om animeklassikerna Perfect Blue (1997) gällande filmens lek med identiteter och kändisskap. Det är ingen dålig jämförelse.

Madeline Brewer är bra i huvudrollen och visar prov på hur hon kan spela olika versioner av en och samma karaktär. Vad jag hade önskat mig mer av skulle vara en mer extrem skillnad mellan karaktärer och beteende än den vi presenteras för. Som jag inledningsvis skrev spelar också bristen på nakenhet roll här. Det finns många olika sätt att använda sig av detta på, men eftersom Alice som karaktär är både utelämnad och utelämnande borde man ha använt sig av detta mer. Det kanske låter märkligt, men bristen på naken hud i en film med den här tematiken gör att jag bitvis inte riktigt kan ta den på allvar. Det känns som en version av arbetet som är mer klinisk och sanerad än vad den egentligen än. För en film som porträtterar sexarbetare som kraftfulla och driftiga individer har CAM  alltså ibland en viss irriterande puritansk ådra. Detta till trots är CAM en bra film som har många förtjänster. Det är bara irriterande att tänka på att man hade kunnat få upp den ytterligare ett snäpp om man hade vågat desto mer. Betyg: 4 egna värsta fiender av 5 möjliga.

Ikväll missar jag dessvärre The Wind klockan 21:00. Livet satte krokben. Jäkla liv.

FFF 2018 Dag 5: Halvtid och halvdant

Festivalen har nått halvtid och passande (?) nog var måndagen också en halvdan dag sett till filmerna. Jag funderade på om det berodde på att jag hamnat i den sedvanliga festivalsvackan som brukar inträffa ungefär vid halvtid varje år. Det är ett tillstånd där intrycken blivit lite för många de senaste dagarna och jag måste ta med detta i bedömningarna. I år har jag dock haft ett förhållandevis lugnt program på festivalen, så jag får sluta mig till att måndagens filmer var rätt jämntjocka. Inte dåliga utan bara... okej. Dessutom lyckades jag med årets typiska fail.

Som ni kanske har märkt så screenar jag en del av festivalfilmerna hemma. Jag skulle givetvis gärna sett allt på bio, men det funkar inte riktigt med mitt schema gällande annat arbete. Därför har diverse bolag varit vänliga nog att låta mig ta del av diverse screeners inför festivalen. Varje år finns det dock alltid åtminstone ett bolag som inte riktigt ror det i hamn. I år gällde det måndagens sista film, thailändska The Promise (2017). Screenern jag fick var i fantastisk kvalitet både när det gällde ljud och bild, men tyvärr var den engelska textningen uppenbart gjord i Google Translate. Då filmen i sig verkade bra (jag orkade med 20 minuters gissningar om vad översättaren ville ha fram) beslutade jag mig för att se filmen vid ett senare tillfällen. Tråkigt, men tyvärr också en festivaltradition verkar det som.

Första filmen för kvällen blev den brasilianska Sultry (2018). Filmen utspelar sig under månaderna innan OS i Rio. Stora delar av stadens fattigare kvarter ska rivas och folk tvångsförflyttas. Advokaten Ana kämpar för dessa personers rättigheter och försöker få till uppskov för sina klienter. Samtidigt måste hon kämpa för sitt eget boende där folk övertalas att flytta ut en efter en. Stressen och den rådande värmeböljan ger Ana ett märkligt utslag... men är det verkligen bara ett utslag?

Sultry är en av de där filmerna som gör allting rätt, men som ändå inte kan knyta ihop sitt berättande ordentligt. Berättelsen tar avstamp i de hårt kritiserade åtgärderna som gjordes för att "fräscha upp" Rio inför OS, med människor, djur och miljö som kom i kläm i bara farten. Brasiliens natur är skräckinjagande nog som den är (för den som tvivlar, googla penis fish...) och idén att kombinera socialt patos med body horror är rent ut sagt lysande. Det är dock en ganska feldisponerad film. Scenerna med hur Ana kämpar för och med de fattiga är riktigt bra, men de tar också upp större delen av speltiden. Filmens andra halva faller lite i skymundan, vilket är mycket synd eftersom Sultry som sagt gör allt annat rätt. Marina Provenzzano är väldigt bra i huvudrollen, fotot är vackert och berättelsens beståndsdelar är bra. Sultry blir tyvärr ett exempel på den gamla devisen att helheten är mer än summan av dess delar och den här helheten hade kunnat vara mycket bättre. Synd. Betyg: 3 favelas av 5 möjliga

Kvällens andra film (och även den sista nominerade i långfilmskategorin) var den tysk/fransk/luxemburgiska/belgiska (phew) samproduktionen Gutland (2017). Vagabonden Jens kommer till en liten gränsby någonstans i Benelux-området där han letar efter säsongsarbete på samhällets bondgårdar. Efter att ha fått anställning och även flickvän i byn börjar Jens känna sig tämligen hemmastad. Problemet är bara vad Jens har fört med sig utifrån och den märkliga gemenskap som bönderna tycks ha om att aldrig berätta något som kan vara känsligt för utomstående.

Precis som Sultry har Gutland så mycket potential, men misslyckas med att knyta ihop sin berättelse. Första akten är i princip lysande och skildrar dels hur tufft det kan vara att bli accepterad i ett sammansvetsat samhälle, men den har också några väldigt smalhumoristiska scener. Sen blir det inte så mycket mer. Filmen tuffar på utan några större överraskningar (twisten ser man från en mils avstånd) och det hela påminner mig mest om en slags humorlös version av Wes Anderson. Govinda Van Maele (både manus och regi) behövde en script doctor för att rädda ihop berättelsen och jag kan se varför. Det här hade kunnat bli en väldigt unik film i det europeiska filmlandskapet, men som det är nu blir det en svag trea för gott hantverk, lovande manus men till syvende och sist inget att skriva hem om. Betyg: 3- trumpetsolon av 5 möjliga.

Ikväll screenar jag Family hemma. Den kan ni se på Kino klockan 19:00. Missa heller inte CAM klockan 21:15.