Regi: Debra Granik

Manus: Debra Granik & Anne Rosellini (baserat på Peter Rocks roman "My Abandonment")

Skådespelare: Thomasin McKenzie, Ben Foster, Dale Dickey mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Harrison Productions/First Look Media

År: 2018

Längd: 109 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3892172/

Will bor tillsammans med sin tonårsdotter Tom i ett läger de satt upp i en nationalpark. Will, uppenbart traumatiserad efter sin tid i armén, klarar inte av att bo med människor så de två har gjort skogen till sitt hem. Deras liv förändras dock för alltid när socialen tar hand om Tom och vill omplacera henne och Will på en gård.

Debra Granik verkar ha snöat in lite på den här typen av far-dotter-historier ute i obygden. Hennes genombrottsfilm, Winter's Bone (2010) hade ett liknande tema och blev Jennifer Lawrences katapult till stjärnstatus. Tiden får utvisa om Leave No Trace gör det samma för Thomasin McKenzie i rollen som Tom, men chanserna är goda. McKenzies skådespel är fantastiskt och hennes kemi med Ben Foster (Will) bär filmen. Likaså är fotot magnifikt med de stora amerikanska skogarna som canvas. Eftersom jag själv är uppvuxen med skogen runt knuten har jag alltid haft en viss vurm för filmer som utspelar sig i vildmarken. Leave No Trace är tyvärr något så pass ovanligt som en film där alla beståndsdelar är väldigt bra, men som inte riktigt klarar att knyta ihop allt till en enhet.

Skådespelet är som sagt fantastiskt och filmen är tekniskt utsökt. Manuset är väldigt lågmält och innehåller långa tysta partier där bildspråket får tala, vilket absolut inte är något riktigt fel. Problemet ligger istället i karaktärsutvecklingen, eller bristen därav. Filmen etablerar tämligen snabbt varför Will och Tom valt att leva i skogen borta från alla andra, men den gör inte något riktigt med anledningen. Som tittare väntade jag hela tiden på att Wills problem skulle visa sig i annat än en styvnackad vägran att bo i ett samhälle. Den utvecklingen kom aldrig. Då är Toms uveckling desto mer intressant om än ganska förutsägbar.

Graniks skådespelarregi är på topp, men manuset skulle behöva en del polerande. Granik är dock en väldigt intressant filmskapare och jag hoppas att det inte går åtta år tills hennes nästa spelfilm. Leave No Trace må inte vara lika bra som Winter's Bone, men den bär Graniks speciella stil och uttryck. Jag vill definitivt ha mer.

Betyg: 3+ skogsmullar av 5 möjliga

Regi: Peter Farrelly

Manus: Nick Vallelonga/Brian Hayes Currie/Peter Farrelly

Skådespelare: Viggo Mortensen , Mahershala Ali , Linda Cardellini mfl.

Produktionsbolag: Participant Media/DreamWorks/Amblin Entertaiment mfl.

År: 2018

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6966692/

Tony Vallelonga måste leta efter ett tillfälligt arbete när nattklubben han arbetar som utkastare för stänger för renovering. Han får ett kontrakt som chaufför till den briljante pianisten Don Shirley som ska bege sig på en turné i de amerikanska sydstaterna. En vänskap växer fram mellan de två männen samtidigt som de måste brottas med den amerikanska rasismen under tidigt 1960-tal.

Green Book har plockat hem en hel drös fina priser på sistone och den förtjänar verkligen alla skådespelarditon den vunnit. Viggo Mortensen, som lagt på sig en ohälsosam mängd vikt för rollen, gör en jättefin roll som Tony. Filmen tillhör dock Mahershala Ali i varenda scen han medverkar i. Ali spelar rollen som Shirley med en sårbarhet och samtidigt ett nästan maniskt intresse för vad som är propert och hur man bör agera. Kemin mellan Mortensen och Ali är filmens stora behållning.

Filmens problem ligger främst på manussidan. Ja, det är en intressant historia från verkligheten, men vi har sett det här så väldigt många gånger förr. Vad man istället hade kunnat utforska är karaktärerna i sig. När filmen gör ansatser till detta är den som bäst. Detta tillsammans med musikscenerna som ofta är väldigt skickligt gjorda. Regin är även den bra och det är lite bisarrt att tänka sig att det är mannen som startade sin karriär med Dumb and dumber (1994) som suttit bakom kameran.

Green Book har dock problem med att det sällan eller aldrig lyfter. Det fina skådespelet är sin sak, regin, musiken och fotot andra, men helheten blir lite väl mycket racism-by-the-numbers. Filmen skulle tjänat på att ställa sig utanför den här tämligen trötta storytellingen, men beståndsdelarna är fortfarande så bra att jag rekommenderar en titt!

Betyg: 3+ italienare utan impulskontroll av 5 möjliga

Regi: Bo Burnham

Manus: Bo Burnham

Skådespelare: Elsie Fisher, Josh Hamilton, Emily Robinson mfl.

Produktionsbolag: A24

År: 2018

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7014006/

Kayla ska precis till att lämna högstadiet för high school. Hon spenderar sin lediga tid med att lägga upp videos på YouTube och att desperat kämpa mot sin blyghet när hon inte har skärmen som medium. Med en far som inte verkar förstå någonting och en alltigenom ensam existens försöker Kayla ta sig igenom den sista veckan innan sommarlovet.

Bo Burnhams manus- och regidebut i långfilmsvärlden har fått fina vitsord världen över. Jag sällar mig väl kanske inte till hyllningskören, men någon som verkligen förtjänar alla fina recensioner hon fått är Elsie Fisher i huvudrollen som Kayla. Fisher, redan skådespelarveteran vid 15 års ålder, har med Eighth Grade fått sitt riktiga genombrott och som hon jobbar för det! Burnham har tack och lov inte gjort som flertalet regissörer av dylik film och castat någon som är närmre 20 än åldern som rollen avser. Det är förvisso ett enklare val i och med att unga skådespelare givetvis får lite distans till sin egen ålder ju äldre de blir, men för autencitet och uttryck kan man inte fuska. Fisher bär den här filmen på sina axlar med sitt blyga och eftertänksamma porträtt av en tjej som håller på att växa upp.

Burnham står för riktigt fin regi här också, men han skulle behövt någon som såg över manuset. Här finns en del konflikter, ja, men karaktärsutvecklingen kommer för sent eller inte alls. Likaså är dialogen lite väl slangbetonad (du behöver inte 15 "like" per mening) och de vuxna en aningen för omedvetna om hur de ska agera runt tonåringar. Om Burnham hade fokuserat mer på exempelvis Kaylas karaktärsutveckling under de första 80 minuterna och inte låtit denna komma först under den avslutande kvarten skulle det här varit en mycket bättre film.

Trots detta är Eighth Grade sevärd inte minst för Fishers skull. Det pratas om Oscarsnominering för den unga skådespelerskan och jag kan bara hålla med.

Betyg: 3 skopor tonårsångest av 5 möjliga

Regi: Susanne Bier

Manus: Eric Heisserer (baserat på Josh Malermans bok)

Skådespelare: Sandra Bullock, Trevante Rhodes , John Malkovich  mfl.

Produktionsbolag: Bluegrass Films & Chris Morgan Productions

År: 2018

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2737304/

Malorie är på väg hem från barnmorskan tillsammans med sin syster när något oförklarligt får människor till synes utan anledning ta livet av sig. Malorie söker skydd i ett hus tillsammans med en grupp som klarat sig undan vad det än är alla andra tycks se. Fem år senare försöker Malorie ta sig till en fristad tillsammans med sina två barn. Det stora problemet är dock att det måste göras med ögonbindel. Om Malorie eller hennes barn tar av sig sina ögonbindlar kommer de nämligen med största sannolikhet gå samma öde till mötes som alla andra.

Bird Box är, hör och häpna, Netflix mest framgångsrika film någonsin. Den har skapat ett mer eller mindre farligt fenomen där folk försöker navigera med ögonbindel på samma sätt som karaktärerna gör i filmen. Den siste idioten är inte född. Filmen har också blivit en rejäl vattendelare bland recensenter och publik. Den har ofta kritiserats för att vara en variant av A Quiet Place (2018), en film som jag genuint ogillade. Och ja, här finns samma logiska luckor och problem med ryckigt tempo. Ändå gillar jag den mycket mer än nämnda film. Anledningen är att Heisserers manus och Biers regi får mig att bry mig om karaktärerna på ett sätt som jag inte gjorde i A Quiet Place. De är mer felbara här, inte dumma i huvudet.

Bullock gör sällan en dålig roll och kan verkligen spela allt. Tillsammans med John Malkovichs försupne surgubbe är det hon som bär Bird Box. Biers regi är tajt och hon visar gång på gång att hon behärskar att regissera utanför Danmark på samma sätt som på de mer nordliga breddgraderna. Heisserers manus är om än bra gällande karaktärerna dock det svagaste kortet. "Reglerna" för filmens premiss ändras några gånger för mycket och de gör det alltid när handlingen kräver det. Resultatet blir att vissa händelser och skeenden stinker av deus ex dumskalle. Jag har en känsla av att mycket av de här sakerna förklaras mer ingående i bokförlagan och jag måste erkänna att filmen gjorde mig sugen på att läsa den. Bird Box är en spännande film som trots detta aldrig riktigt lyfter. Således kan jag varken hylla eller såga den. Det är en helt okej film för stunden, men förvänta dig inte något mer.

Betyg: 3 en blind leder en blind av 5 möjliga