Regi: Jim Muro

Manus: Roy Frumkes

Medverkande: Mike Lackey, Bill Chepil, Vic Noto mfl.

Produktionsbolag: Street Trash Joint Venture

År: 1987

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0094057/

En spritförsäljare hittar en gammal låda gömd i sin affär innehållandes ett märke likör som han aldrig hört talas om. Som en annan Bert Karlsson resonerar han att det ska säljas, inte förtäras. Det är bara det att flaskorna innehåller något som smälter människor så fort de tar en klunk. Och sen är det något med en galen Vietnamveteran och ett gäng hemlösa och... jag vet ärligt talat inte!

Street Trash är något av det märkligaste jag sett de senaste fem åren. Det är en totalt osammanhängande historia som inte har särskilt bra sammanhållning, ton eller skådespel. Vad den har är scener som är så over-the-top att den är sevärd bara för det. Framförallt är den intressant ur ett filmhistorisk perspektiv. Regissören James Munro har sedermera blivit en av Hollywoods absoluta främsta kameramän och räknas som ett levande geni när det kommer till steady cams. Det går igen i Street Trash. Den må vara fullkomligt ologisk, men det är en av de snyggast filmade independentproduktioner jag sett. Som assistent hade Munro även en viss Bryan Singer. Undrar vad som hände med honom?

Street Trash är definitivt inte en film för alla smaker. Som film betraktat är den tämligen värdelös, men här finns så mycket briljans utspillt i den kompletta galenskapen att jag främst rekommenderar den till genrefans. Manusförfattaren Roy Frumkes har i intervjuer sagt att han skrev manuset för att stöta sig med så många grupper han kunde. Det här kan vara den minst politiskt korrekta filmen från 80-talet och då finns det ändå en uppsjö. Vissa saker, som en jakt på en avhuggen penis (ja...), är förbaskat roliga i all sin svärta. Andra är mer svårsmälta, såsom den totalt godtyckliga våldtäktscenen mitt i filmen som bara lämnar en dålig smak i munnen. I och med sin ojämna struktur och berättande är det inte heller den mest underhållande schlockfilm jag sett. Den är dock absolut... "speciell".

Mest schlockiga scenen: En stackars man jagar sin avhuggna mandom genom ett skrotupplag till slapstickmusik medan de lokala hemlösa spelar boll med den.