Regi: Richard Shepard

Manus: Richard Shepard/Eric C. Charmelo/Nicole Snyder

Medverkande: Allison Williams, Logan Browning, Steven Weber mfl.

Produktionsbolag: Capstone Film Group

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7772580/

Charlotte var i princip redo att ta över tronen som världens främsta cellosolist när hennes mor blev plötsligt sjuk. Efter att ha spenderat tio år som hennes sköterska går modern ur tiden och Charlotte försöker göra comeback. Hon blir inbjuden till en konsert med cellovärldens nya stjärnskott, Lizzie,  i Shanghai av sin gamle musikmentor vid konservatoriet, men istället för att det ska uppstå avundsjuka mellan de två kvinnorna faller de stenhårt för varandra. När de båda beslutar sig för att ta några dagars sightseeing börjar dock Lizzie må dåligt... och inte bara lite dåligt.

The Perfection har de senaste veckorna fått den bästa reklam som en skräckfilm kan få - folk har blivit upprörda. I och med att filmen främst visas via Netflix hade säkert en hel del av de som började titta på filmen inte sett något lite mer magstarkt i skräckgenren och "skandalen" var ett faktum. Man kan inte köpa sig bättre publicitet och filmen seglade snabbt upp från "kanske se" till "ska se" på min lista. Och som så många andra gånger när folk blir upprörda blir jag mest besviken.

Man kan ha betydligt sämre inspirationskällor än Darren Aronofskys fantastiska Black Swan (2010) kryddat med en dos Suspiria (1977), men problemet med  The Perfection är att den inte kan bestämma sig för vad den vill vara. Kemin mellan Allison Williams och Logan Browning i huvudrollerna fungerar väldigt bra och jag kan absolut tro på ett förhållande mellan de här kvinnorna. Sen kommer det inte inte bara en, inte två utan tre (!) händelser som var och en skickar filmen i en annan riktning. När man har 90 minuter på sig att berätta en historia är detta minst två för många. Det mest frustrerande är att det finns korn av briljans i alla de här plot twistsen (även om man får leta länge och väl efter dessa korn mot slutet) och var och en hade pontential att bli en bra film. Nu blir det tämligen ofokuserat med vissa riktigt höga toppar, men en karaktärspsykologi som pendlar mellan att vara förstående och påläst med att vara minsta gemensamma nämnare för Hollywood-psykologi. The Perfection är helt enkelt för mycket film för sitt korta format.

Hur var det då med kontroversen? Äsch, här finns några scener som är över medel på äckelskalan, men kom igen, du har sett Game Of Thrones.

Betyg: 3 parallellhandlingar för mycket av 5 möjliga

Regi: Robert Budreau

Manus: Robert Budreau

Medverkande: Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong mfl.

Produktionsbolag: Darius Films/Lumanity Productions/Blumhouse Productions

År: 2018

Längd: 92 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6474040/

En fiktionaliserad version av Norrmalmstorgsdramat 1973, där ett mycket märkligt rån och gisslantagande gav upphov till den psykologiska termen "Stockholmssyndromet" - när en gisslan börjar sympatisera med eller till och med falla för sin fångvaktare.

Norrmalmstorgsdramat var en absurd händelse i svenska historia. Det gör filmen också klart från första bildrutan, att den är baserad på en absurd men sann händelse. Namnen har ändrats och vissa friheter har tagits med karaktärsdetaljer, men i grund och botten är Stockholm en ganska rak adaption av vad som inträffade. Det är alltid fascinerande att se ens hemland genom andras ögon, inte minst när det är nutidshistorisk miljö det handlar om. Robert Budreau (manus och regi) har gjort sin hemläxa när det gäller det mesta och ja, det här ser ut som svenskt 1970-tal. Där det inte riktigt funkar är med den svenska "accenten" som i princip alla karaktärer har. Här finns gott om skandinaviska skådespelare i biroller, men på det hela taget låter det som ensemblen i stort bryter på tyska.

Det är dock inte fallet för den stora anledningen att se den här filmen - Ethan Hawke. Jag har alltid gillat Hawke och här gör han ytterligare en riktigt bra roll och stjäl i princip hela filmen. Hawke spelar "Lars Nyström", den fiktive motsvarigheten av rånaren Jan-Erik Olsson, och får spela ut hela sitt galenskapsregister. Det är med Olssons karaktär som filmen också tar sina största friheter och han spelas som en halvgalen svensk-amerikan som innerst inne har ett gott hjärta. Kemin mellan honom och Noomi Rapace (i rollen som "Bianca Lind", gisslan som troligen ska vara verklighetens Birgitta Lundblad) är väldigt bra och är filmens stora karaktärsutvecklingslinje. Resterande skådespelare, inklusive Mark Strong i rollen som "Gunnar Sörensson" (verklighetens Clark Olofsson), får stå tillbaka för Hawke och Rapace.

Norrmalmstorgsdramat har skildrats åtskilliga gånger i dokumentärer, böcker och spelfilm, men det har sällan poängterat den nästan surrealistiska utveckling som fallet tog. Robert Budreau gör detta genom att göra Stockholm till en dramakomedithriller och det funkar rätt okej. Det som skulle kunna vara bättre är just bristen på välutvecklade karaktär runtom Hawke och Rapace. Shanti Roney är en duktig skådespelare, men jag kommer nog aldrig kunna se honom i rollen som Olof Palme. Det går liksom bara inte ihop. Det är det som är Stockholms slutgiltiga problem - många mindre beslut blir till close, but no cigar. Tillräckligt underhållande för stunden är det dock absolut.

Betyg: 3+ märkliga bankrån av 5 möjliga