Regi: Ted Nicolaou

Manus: Ted Nicolaou

Medverkande: Diane Franklin, Gerrit Graham, Chad Allen mfl.

Produktionsbolag: Altar Productions & Lexyn Productions

År: 1986

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0092074/

När en något okonventionell förortsfamilj installerar en ny parabolantenn på bakgården lyckas de på något vis fånga upp en signal de absolut inte skulle fånga. Många ljusår från jorden har nämligen ett förstörelsecentrum för farliga mutanter haft ett mindre missöde med sina maskiner och en av deras farligaste "klienter" är nu på väg till jorden via tv-signal - och han är hungrig!

TerrorVision är något så ovanligt som en skräckkomedi från 80-talet som parodierar årtiondet den gjordes i. Det som jag brukar gilla med de här rullarna är hur fullkomligt omedvetna om hur usla de var de är. Inte så med TerrorVision. Den vet att den är skräp från första till sista bildrutan, men är på sina ställen sjukt underhållande.

Ted Nicolaou kan ha skrivit en av de mest dysfunktionella familjer jag sett på film. Hela familjens hus är dekorerat med erotisk "konst" och ungarna blir förmanade om att vara tysta eftersom mamma och pappa ska ut på swingingklubb och de kanske har någon med sig hem. Alltså, detta är egentligen inte som framställs som något märkligt, vilket gör det hela ännu konstigare. Med en totalt bindgalen morfar boendes i ett skyddsrum i källaren (för varför inte?) och ett monster som ser ut som en blandning mellan en smält hög med skit och den brittiska mardrömsmaskoten Blobby kan det här bara bli bra.

De verkliga stjärnor i TerrorVision stavas dock specialeffekterna och Jennifer Richards. Specialeffekterna är förvånansvärt bra med en riktigt härlig gammal dockmakarkänsla som i princip är en utdöd konst i dagens CG-värld. Jennifer Richards spelar Medusa, en parodi på den gamla skräckpresentatören/karaktären Elvira, med allt vad det innebär. Elvira var, för yngre läsare, en karaktär skapad av skådespelerskan Cassandra Peterson som var en klassisk vamp med gothstil och en urringning som inte lämnade mycket åt fantasin. Jennifer Richards spelar på samma "talanger" och hennes byte mellan karaktären Medusa och hennes alter ego tillhör filmens höjdpunkter.

TerrorVision är ett tidsdokument och ska inte tas mer på allvar nu än när den kom. För diggare av monsterfilm, skämskuddeskådespel och obekväm sexualitet är det här en höjdare.