Regi: Robert Hiltzik

Manus: Robert Hiltzik

Medverkande: Felissa Rose, Jonathan Tiersten, Karen Fields mfl.

Produktionsbolag: American Eagle Films

År: 1983

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt0086320/

Den extremt blyga Angela är traumatiserad över en olycka där hennes far och bror omkom. I ett försök att bryta hennes blyghet skickar hennes faster henne till ett sommarläger tillsammans med kusinen Ricky. Det är ju inte alls ett exempel på katastrof att kasta en socialfobiker till vargarna på ett sommarläger. Än jobbigare blir det när folk i lägret börjar dö på de mest märkliga vis.

Avdelning "film man inte hade kunnat göra 2019 1A". Sleepaway Camp är kanske inte den mest blodiga slashern som 80-talet bjöd på och knappast den mest originella. Vad den däremot har är ett extremt obehag i sitt totalt ignorerande av en av slashergenrens "regler" - barn ska inte dö. Oh holy hell vad Sleepaway Camp bryter mot den regeln!

Sommarlägret som ungarna hänger på verkar ha allt från sjuåringar upp till 18 - 19-åringar i en enda salig blandning och givetvis uppstår det konflikter mellan åldersgrupperna. Det kanske mest talande är den jobbiga sexuella underton som ligger i hur en aning för gamla pojkar tittar på en aning för unga flickor och pratar om dem. Överhuvudtaget är en undertryckt sexualitet ett huvudtema i filmen, men till skillnad från många andra slasherfilmer är Sleepaway Camp inte särskilt explicit i den regelrätta skildringen av den samma. Mestadels är det ungdomskärlek med allt vad det innebär med problem och ångest. Jag är väldigt tacksam att de inte drog det längre än så!

Det som funkar allra bäst med Sleepaway Camp är hur vissa av karaktärerna är skrivna. Både Angela och Ricky agerar som ungar skulle göra och det känns som Robert Hilznik (manus och regi) lagt ner lite jobb på deras förhållande till varandra. Sen är det de vuxna karaktärerna bara. Jag har, hands down, sällan sett ett sådant överspel av nästan samtliga vuxna skådespelare i en film! Det är på gränsen att jag började tro att det var ett medvetet stildrag. Barnskådespelarna är i regel rätt okej (med vissa lysande undantag), men de vuxna, i synnerhet Desiree Gould i rollen som Rickys mor, Martha, är så usel att filmen är sevärd bara för det faktumet! Hon har till och med teaterviskningar för sig själv. Det är underbart uselt!

Sleepaway Camp är kitsch gjort på rätt sätt. Den försökte inte vara något annat och slutscenen är en klassiker inom genren. Det är tyvärr svårt att få tag i en oklippt version och den klippta är väldigt, väldigt tam. DVD-versionen från 2014 ska enligt rapporter vara oklippt, så kolla in den!

Mest schlockiga scenen: Alla scener med karaktären Judy, den stereotypa 80-talsbitchen med alla de rätta modetipsen.

Regi: Michael Dougherty

Manus: Michael Dougherty & Zach Shields

Medverkande: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Legendary Entertaiment/Wanda Qingdao Studios

År: 2019

Längd: 132 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt3741700/

Familjen Russells verklighet förändrades för alltid när de förlorade sin son under Godzillas attack mot San Francisco. Fem år senare har pappa Mark helt gått upp i sin karriär som viltfotograf och lämnat resterande familjen, hustrun Emma och dottern Madison, hemmavid. Eller nåja, hemmavid och hemmavid. Emma arbetar för Monarch, det kontrollorgan som inrättats för att leta reda på och utvärdera om titanerna är ett hot mot mänskligheten. Jag tror vi kan svara ja på den frågan.

Alltså... jag vet inte var jag ska börja. När en film är så usel att den lämnar mig mållös är det riktigt illa. Ni som läser bloggen vet att jag älskar kitsch och löjliga monsterfilmer, men de måste vara gjorda med charm och finess. Godzilla II kan vara den mest charmlösa film jag sett på flera år. Fotot är fyra nyanser av brunt och 50 av grått,  Michael Dougherty har omgett sig med duktiga skådespelare som han formligen mal ner i sin brist på skådespelarregi och den är så förbannat lång!

Det här är den tredje filmen i Legendary Entertainments MonsterVerse där Godzilla (2014) stod som första film och Kong: Skull Island (2017) var nummer två. Jag tillhörde dem som gillade Skull Island då den var ett bra matinéäventyr som inte tog sig själv på så stort allvar hela tiden. Om Legendary hade kommit på ett sätt att göra djungeln gråbrun hade de säkert gjort det för jäklar vad man har längtat efter att leka med den färgpaletten igen! Godzilla II, filmen där färgsprakande monster skulle banka skiten ur varandra, blir mest en soppa av murrighet. Nåväl, när monstren väl får slåss är det faktiskt inte så pjåkigt, även om de behöver en fotograf utan allvarliga skakningsproblem. Men sen är det allt det där runtomkring... 

Karaktärerna kan vara de sämst skrivna jag sett inte bara i år utan det senaste decenniet i en blockbusterrulle. Mark (Kyle Chandler) och Emma (Vera Farmiga) är dels världens dummaste ursäkter till smarta vetenskapspersoner och dels kanske de sämsta föräldrarna någonsin. Det finns till och med en scen där en mindre biroll till sist bara säger: "If I had you as parents, I'd run away from home too!". Tack! Du tog orden ur mun på mig! Vi har också en felregisserad Millie Bobby Brown i rollen som Madison och en hel uppsjö fina skådespelare som blir parodier av sig själva i den usla regin.

Ett manus till en monsterfilm behöver inte vara komplicerat. Det är bättre om det inte är det. Låt monstren slåss och håll käften! Istället tvingas vi genomlida vad jag antar ska vara trovärdiga mänskliga förhållanden, men som får mig mest att ifrågasätta om manuset skrevs av androider som försöker lära sig om känslor. Det enda som räddar den här filmen från en nolla i betyg är tidigare nämnda monsterfajter och att designen på vissa av de samma är riktigt bra. Årets dummaste film med råge.

Betyg: 1 Gooooooooojiiiiira av 5 möjliga