Alla inlägg under oktober 2019

Av Ulf - 4 oktober 2019 12:30


FFF Dag 7: Spanska tidsloopar och världens mest misslyckade zombie

 

Efter snart en vecka utan att vara hemma mer för sömn och mat fick jag inse min organisationsbegränsning och skippa kvällens sista film, Bliss (2019). Den avgörande faktorn var när jag fick dricka morgonkaffe ur hemmets enda rena kärl - en blomkruka. 

 

Innan jag började sanera drängstugan hann jag dock iväg för att se spanska science fiction dramakomedin The Incredible Shrinking Wknd (2019)

 

 

 

Alba åker på en weekendresa upp till sin föräldrars stuga i bergen tillsammans med sin pojkvän och deras gemensamma vänner. Strax under 30 år gammal förväntas Alba ha full koll på sitt liv, vilket hennes vänner tycks ha, men istället lever hon för fester och dagen som sådan. Hennes ansvarslösa leverne ställs dock på sin spets då hon utan synbar anledning tycks hamna i en tidsloop där hon återupplever samma förstadag på resan om och om igen. Som inte det vore jobbigt nog verkar loopen dessutom blir kortare och kortare för varje gång...

 

Science fiction och tidsparadoxer är sängkamrater sedan gammalt och jag älskar konceptet. En välgjord tidsloop/paradox får dig att tänka utanför inkörda banor och även om de allt som oftast inte håller för närmre granskning sätter de åtminstone igång de grå. The Incredible Shrinking Wknd är en fullständigt kompetent tidsparadox till film, men innehåller inte särskilt mycket att skriva hem om heller.

 

Framförallt är det karaktärerna jag irriterar mig på, eller framförallt Alba. Vi har alla den där vännen i bekantskapskretsen som vi tycker om men inte riktigt kan räkna med eller lita på. Alba är den vännen i kubik. De flesta människor man stöter på med det här särdraget har åtminstone den goda smaken att be om ursäkt för sin brist på agerande eller försöka bättre nästa gång. Förutom i filmens avslutande 20 minuter eller så är Alba helt oförstående för varför hennes vänner verkar tröttnat på hennes fuck ups. Det gör att karaktärsutvecklingen kommer igång för sent och då är Alba redan mest påfrestande. Här finns roliga scener och manuset är ganska välskrivet, men jag kommer knappast se om eller rekommendera filmen till någon. 2+ tidslooper på spanska av 5 möjliga.

 

 

 

Samtidigt som jag stod och slabbade med disken kollade jag in den sydkoreanska zombiekomedin The Odd Family: Zombie On Sale (2019). När ett läkemedelsföretag av misstag skapar en zombie har man dessutom oturen att den nyligen odöde rymmer från labbet. Det är dock inte en särskilt kompetent zombie det handlar om och han blir snart tillfångatagen av den något udda familjen Park. När familjens patriark upptäcker att ett bett ifrån zombien inte dödat honom utan snarare gjort att han ser 20 år yngre ut föds en affärsidé.

 

The Odd Family liknar inte någon annan zombiefilm du sett. Zombien ifråga, döpt till Jjong-Bi (läs det högt...) av familjens dotter, kan vara den mest misslyckade odöding jag sett på film och det är här mycket av filmens komik kommer ifrån. Rent strukturellt är jag inte riktigt vän med manuset dock. Väldigt få komedier behöver vara över 90 minuter och Jjong-Bis äventyr blir något enahanda efter ett tag. När den är rolig är den dock förbannat rolig och filmen bjöd mig på flera gapflabb. Den är ojämn, men om du är på rätt humör för någon genomlöjligt men ändå ganska smart under ytan kan det här vara något för dig. Ganska många av skämten far dock rakt över huvudet på mig som västerlänning och The Odd Family är ytterligare ett bevis på det gamla påståendet att komik är kulturellt betingat. 3 salladshuvudsätande odödingar av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in The Last To See Them från soffan och förflyttar mig sen till Filmstaden för det psykologiska dramat Swallow 19:30 för att avsluta kvällen på Kino med japanska Mankiri (med regissörsbesök!) 22:30.

Av Ulf - 3 oktober 2019 14:45

 


FFF Dag 6: Prisutdelning och skräckhistoria

 

Det här årets festival går alldeles för snabbt. Varje tidigare år har jag trots att jag älskar det här varit ganska lättad när det varit över. Det har en benägenhet att bli väldigt intensivt liksom. I år har man dock lyckats fantastiskt bra med schemaläggningen. Ingen dag känns för tung eller för lätt och det gör att jag upplever att det går så snabbt som det gör. Eftersom man aldrig kan vara nöjd känns det som det går för snabbt nu. Mest för att jag inte vill att festivalen ska ta slut. Igår kollade jag in Horror Noire: A History Of Black Horror (2019), gick på prisutdelningen för Mélièspriserna och såg en klassiker på duk för första gången i Pulp Fiction (1994).

 

 

Horror Noire är en analys och historielektion i den amerikanska skräckfilmens sätt att behandla afroamerikaner på vita duken. Ett stort antal framstående skådespelare, regissörer och filmhistoriker ger sin syn på saken med avstamp från 1915 års Birth Of A Nation och jobbar sig framåt.

 

Det är inte jättevanligt att FFF kör dokumentärer, men när man gör det hittar man så gott som alltid riktiga pärlor. Det här är inget undantag. Horror Noire gör något som merparten av populärkulturella dokumentärer inte gör - riktig analys. I de flesta liknande dokumentärer jag sett har det förr eller senare urartat i ett referensmaraton som kan sammanfattas med "kommer du ihåg den här filmen? Det gör vi!". Horror Noire är både smart och ger en mycket bredare analys än brukligt. Det funkar riktigt, riktigt bra. Givetvis kulminerar filmen med Jordan Peeles meteoriska karriär från YouTube-komiker till att vinna en Oscar för ett manus som dessutom råkade vara för en skräckfilm. För filmintresserade i allmänhet och genrefilmfans i synnerhet är Horror Noire en höjdare. 4 dokumentärer som inte fördummar av 5 möjliga.

 


Jag tänker inte recensera Pulp Fiction här och det av den enkla anledningen att jag förväntar mig att alla har sett den. Har du inte sett den och är över 15 år, vad gör du då här? Sluta läs och se en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Det är en order.

 

Innan screeningen av Pulp Fiction drog igång var det dags för både prisutdelning för kort- respektive långfilm nominerade i Méliès-klassen för bästa europeiska genrefilm. Årets nominerade var Werewolf, Why Don't You Just Die, Boyz In The Wood, His Master's Voice, Monument samt Here Comes Hell. Själv hoppades jag stenhårt på Boyz In The Wood, men priset för bästa långfilm gick istället till polska Werewolf. Det var ett okej val, även om jag bland de nominerade filmerna rankade den ganska lågt. I kortfilmsklassen knep spanska Stigma priset och även om jag skulle vilja att den var längre var det ett mycket bra val. När jag på söndag summerar festivalen kommer jag ge en massa rankings och egna "priser" så håll utkik!

 

Jag måste också nämna twisttävlingen som föregick Pulp Fiction. Jag har varit på en herrans massa filmfestivaler i mina dagar, men det är bara på FFF sådant här händer. Små happenings som förhöjer ens upplevelse så jäkla mycket. Jag är full av beundran för alla idéer och lekfullhet som ingår i Lundafestivalen och det gör mig till en lycklig besökare! Stort cred till festivalgeneral Maritte Sørensen för hela festivalupplägget än så länge!

 

Ikväll blir det ett digert program med spanska The Incredible Shrinking Wknd 17:30 (Kino 2), över till Filmstaden 2 för sydkoreansk zombierulle i The Odd Family: Zombie On Sale 19:30 och avslutningsvis tillbaka till Kino för amerikanska Bliss 21:35. Häng på!

Av Ulf - 2 oktober 2019 12:03

 


FFF Dag 5: Produktionsdesignsperfektion och slöseri med stop motion

 

Halvtid för festivalen som fortsätter leverera även under dag 5... delvis. Tisdagen blev dock en biofri dag då jag försökte få koll på den närmst apokalyptiska röran i min lägenhet samtidigt som jag kollade in tysk sci-fi i The Final Land (2019) och kinesisk animation i S He (2018).

 

 

Adem rymmer från fängelset på en ödslig ökenplanet och har turen att hitta vad han tror är ett skeppsvrak. När han hinns upp av en av fångvaktarna, Novak, inser de att skeppet fortfarande fungerar. Eftersom båda vill fly planeten, fånge som fångvaktare, bestämmer de sig för att ge sig ut i det okända. Men var kommer skeppet ifrån? Det liknar ingenting de någonsin sett och vad hände med besättningen?

 

Marcel Barions The Final Land är ett smärre mirakel i sin produktionsdesign. Hur en film med en budget på runt 20 000 dollar kan se bättre ut än många filmer som räknar sin budget i hundratalet miljoner är en gåta. Det visar bara på att stil och smak inte kan köpas för pengar. Eftersom jag är en sucker för snygg science fiction-design är Barions film en riktig höjdare när det kommer till just den aspekten. Även skådespelarna, Torben Föllmer och Milan Pesl, är riktigt bra i vad som mer och mer utvecklar sig till ett klaustrofobiskt kammarspel.

 

Där The Final Land i viss mån tappar mig är med manuset. Premissen är bra och Barions bygger upp stämningen och suspensen väldigt fint. Det är bara det att det inte mynnar ut i något av vikt. Vi får bara några hintar till mysteriets lösning och det hade behövts bra mycket mer för att filmen skulle lyfta ur sin ganska makliga berättarlunk. Trots det är The Final Land definitivt sevärd för genrefansen. Med sin fantastiskt vackra produktionsdesign och ett Vangelis-doftande soundtrack fördes mina tankar tillbaka till 1980-talets mer påkostade sci-fi-rullar. Det är bra bara det. 3+ mystiska skeppskamrater av 5 möjliga.

 

  I kvällens andra film får vi följa med till en dystopisk värld där skor härskar. Eller rättare sagt, manliga skor härskar. Kvinnliga skor får inte jobba eller ens existera. Istället görs de om till manliga skor vid "födseln" och sätts i arbete i en cigarettfabrik. En fängslad sko lyckas dock skydda sin dotter mot tvångskönskorrigeringen och måste jobba undercover i fabriken för att försörja henne.

 

Nej, jag har inte rökt på. Det där är handlingen. Shengwei Zhous stop motion-film är förvisso imponerande rent tekniskt, men över 90 minuter av en i princip dialoglös berättelse blir ganska påfrestande när det handlar om en tung tematik som Kinas enbarnssystem och i förlängningen sexualpolitik. Jag gillar stop motion som konstform, men jag drogs aldrig in i Zhous berättelse, alla goda föresatser till trots. Historien är det inget fel på, men formen passar in berättelsen. Om filmens tekniska begränsningar eller stil kommer i vägen för manuset bör man tänka om. Samtidigt kanske det inte vore det allra enklaste för Zhou att få den här filmen gjord men konventionella medel. Kina är ju inte direkt kända för att ta kritik liggandes. Synd på en viktig historia som faller under sin egen tyngd. 2 klacksparkar av 5 möjliga.

 

Idag skyndar jag mig hem så jag kan screena dokumentären Horror Noire innan det är dags för prisutdelningar, twisttävling och screening av klassikern Pulp Fiction på Mejeriet med start klockan 19:00.

 

Av Ulf - 1 oktober 2019 12:30

 

FFF Dag 4: Det polskaste av det polska, pastischer och porrmord

 

Festivalens fjärde dag visade bortom allt tvivel att årets feature-startfält är bland de starkaste jag upplevt under mina år på FFF. Jag har nog aldrig delat ut så här många fyror på så kort tid. Förvisso bjöd dagen på festivalens första etta, men FFF är inte komplett utan åtminstone en riktig stinker. När jag summerar festivalen på söndag skulle jag inte bli förvånad om 2019 års upplaga kommer ha det högsta snittet sedan jag började föra statistik. Men, dagen började med den "där" filmen...

 

 

 

En grupp hotell- och restaurangelever åker till den polska landsbygden för att göra sin praktik. Väl där lever de under strikta förhållningsregler under ställets föreståndare samtidigt som de försöker göra sitt främsta för att göra upplevelsen så dräglig som möjligt. Sen kanske det finns en häxa eller något också... eller ja... typ. Kanske.

 

Eftersom många kända regissörer föga förvånande studerade film vid något högre lärosäte finns det också en hel uppsjö med riktigt bra studentfilmer som blivit mer eller mindre klassiker. Jagoda Szelcs Monument (2018) kommer inte gå till historien som en av dessa. Trots prov på fin regi från Szelc, med nästan en von Triersk kvaitetet emellanåt, är hennes manus under all kritik. Det börjar bra, med ett jäkla fint ställe att spela in på och smått groteska små detaljer som lovar mycket. Allt detta faller tyvärr samman efter filmens inledande halvtimme. Det är inte det att vi lämnas med så värst många frågor när eftertexterna rullar utan att svaret på dessa frågor är så urbota dumt att jag brukar underkänna mina gymnasieelever om de tar den här, den lataste, av utvägar.

 

Det är riktigt synd det här. Monument innehåller små korn av briljans, inte minst i Dorota Lukasiewiczs porträtt av den sadistiska hotellföreståndaren, men helheten känns verkligen studentikos. Tekniskt imponerar Monument bitvis, men den överliggande polska dysterheten (se i princip alla polska filmer som kommer utanför landets gränser) ligger som en blöt filt över hela produktionen. Här finns inget av den galghumor som fanns i festivalens andra polska feature, Werewolf (2018), och när jag ser folk runtomkring mig somna till under filmens gång förstår ni på vilken nivå det här är. Undvik. 1+ polska dysterkvistar av 5 möjliga.

 

 

 

 

 

Kvällens två andra filmer avnjöts i soffan. Först ut var den brittiska skräckkomedin Here Comes Hell (2019). Handlingen kretsar kring fem vänners återträff i ett gammalt slott på den engelska landsbygden. Victor, en något oansvarig jetsetter, har köpt slottet av en anledning - det är samma ställe som den ökände ockultisten Ichabod Quinn genomförde sina experiment på och sedermera försvann spårlöst från. Och Victor har tänkt lyckas där Ichabod snubblade...

 

För den som undrar hur The Evil Dead (1981, se där, en bra studentfilm) hade sett ut om den utspelade sig på 1930-talet är Jack McHenrys och Alice Sidgwicks Here Comes Hell en bra fingervisning. Efter att ha börjat som en mer klassisk spökhistoria flippar manuset fullständigt (på ett bra sätt!) och likheterna med Raimis mästerverk är både många och tydliga. McHenry och Sidgwick kan sin filmhistoria och för en gammal skräckräv som undertecknad blev det ett nöje i sig att räkna alla referenser de får till. Referenserna är väldigt smart inbakade dock och tar aldrig över för handlingen.

 

Det enda som i viss mån stör är att det ibland märks att filmen är Kickstarter-finansierad och gjord på en väldigt tajt budget. De praktiska effekterna är verkligen underbara, men vissa andra saker har fått bli nedprioriterade, exempelvis produktionsdesign och det enkla faktum att slottet är så kallt att man ser skådespelarnas andedräkt, hur mycket de än försöker dölja det genom att röka. Småsaker som detta till trots hade jag riktigt jäkla kul med Here Comes Hell med flertalet gapflabb. 4 referenskavalkader av 5 möjliga.

 

 

Sista filmen för kvällen var den amerikanska Mope (2019), en biografisk skildring av de misslyckade porrskådisarna Steve Driver och Tom Dong och deras försök att göra sig namn i branschen. Driver är helt övertygad om att de är stora stjärnor som bara måste få rätt projekt och lyckas övertala Dong att bli hans lojale partner. Tillsammans får de anställning på ett produktionsbolag så långt ner i hierarkin att man är dagar från att gå i konkurs. För Driver och Dong är det dock drömmen, men drömmar kan snabbt bli till mardrömmar.

 

Mope baserar sig på ett uppmärksammat kriminalfall och har flera av de involverade i biroller är de spelar sig själva. Det gör att filmen känns autentisk och frågan är var de skulle hitta casting till många av de här rollerna utanför porrbranchen? Mope är nämligen väldigt explicit i sina sexskildringar så om du har problem med sex på film är det här absolut fel film för dig. Samtidigt känner jag att det här är mest chockerande för en amerikansk publik. Jag kanske är fel person att fråga, eftersom jag har sett i princip allt av det "värsta" som satts på film i konstnärligt syfte, men Lucas Heynes och Zack Newkirks film blir ibland lidande i sina försök att vara "edgy". Det är synd eftersom det finns en riktigt bra och märklig historia här!

 

Även om jag i viss mån kan vända mig mot ovanstående har Heynes och Newkirk skrivit ett förbaskat roligt manus där skrattet fastnar i halsen. De har också en ytterst välspelad film med Mope, i synnerhet gällande de två huvudkaraktärerna som spelas av Nathan Stewart-Jarrett respektive Kelly Sry. Framförallt Stewart-Jarretts mer känslosamma scener känns rakt in i hjärtat och han påminner mig om en yngre Mahershala Ali. Ibland får dock Mope problem med vilken ton man vill förmedla. Vill du göra en avslöjande exposé om porrbranschens mörka sidor? Visst, kör hårt. Vill du göra en komedi om samma branschs trots allt ganska komiska aspekter? All the more power to you! Men var försiktig med hur du blandar och ger. Mope får ibland ett något splittrat intryck, men är ändå sevärd, inte minst av tidigare nämnda skådespelarprestationer. 4- ballbusters av 5 möjliga.

 


Ikväll screenar jag tysk sci-fi i The Final Land och sexualpolitikkritiska kinesisk animation i S He... och diskar.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Oktober 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards